Archive for the 'Cinema' Category

The game is on

Published on April 15, 2011 in Cinema. Tags: .

Kyla och ond, bråd död i Västeros skogar. FOTO: HBO

FANTASY NOIR. Förväntningarna är skyhöga på den amerikanska tv-kanalen HBO:s nya, efterlängtade storsatsning Game of Thrones – ett omfattande projekt som bygger på fantasyförfattaren George R.R. Martins romansvit. I maj kommer den till Sverige. Erik Augustin Palm mötte Martin, samt tv-seriens skapare och skådisar i Los Angeles.

George R.R. Martin har många och hängivna fans. Så hängivna är de, att den nyskapande, amerikanske fantasyförfattaren i fjol skrev en irriterad bloggpost där han bad dem att ”lugna ner” sig. Detta efter att ha fått ett gnälligt e-mail för mycket om släppdatumet av A Dance with Dragons, den sjukligt efterlängtade femte delen i Martins ofantligt populära bokserie Sagan om is och eld – som har dragit ut flera år på tiden. Men snart är det dags för dessa upprörda fantasyfanatiker att få sitt lystmäte. Utöver att A Dance with Dragons äntligen släpps i sommar, kommer nu den om möjligt ännu mer efterlängtade HBO-serien Game of Thrones, ett ”Sopranos försatt i Midgård” som är baserat på Sagan om is och eld-böckerna. Huvudtemat är en kallblodig kamp mellan ett flertal ätter om makten i det medeltidsliknande riket Västeros, där drakar och demoner har fått ge plats åt en svartsynt psykologisk realism.

Tv-seriens skapare David Benioff och Dan Weiss har förstås inte skonats från fansens angelägna och ofta väl frispråkiga intresse. Till exempel har hätska debatter om allt från rollbesättning till detaljfrågor som rekvisita pågått online under hela produktionen. Det är emellertid ett kontrollbehov som välkomnas av både Benioff och Weiss. Cinema åkte till Los Angeles för att prata med de två manusförfattarna och producenterna om det femåriga arbetet med att göra Martins böcker till HBO:s största projekt sedan det porriga historieeposet Rome. Samtidigt bytte vi några ord med George R.R. Martin själv, liksom med skådespelarna Sean Bean (som här åter bär medeltidskläder på hästrygg, vilket han tidigare setts göra bland annat i Sagan om Ringen-filmerna), samt Emilia Clarke. Valet av Bean i en av huvudrollerna var ett av de första stegen i processen. Dessförinnan var dock författarduon tvungen att få Martin att ge dem manusrättigheterna, vilket många hade försökt med innan. Benioff är road av minnet:
– Vi åt lunch med George här i Los Angeles. Mitt under måltiden sa han plötsligt att han ville fråga oss en sak. Genom sättet han sa det på förstod jag att det nog rörde sig om ett kunskapstest eller något liknande. Han undrade om vi visste vilka som är de biologiska föräldrarna till karaktären Jon Snow. Lyckligtvis var det något som vi hade funderat på ett tag och som tur var svarade vi rätt. Om vi hade svarat fel är nog sannolikheten stor att vi inte hade suttit och blivit intervjuade av dig här idag. George har arbetat inom tv-branschen tidigare och har varit med ett tag. Han har en sund dos skepticism i sig. Alla manusförfattare som har vänt sig till honom har självklart sagt att de kommer att göra en trogen tolkning av böckerna, så han gjorde nog rätt som inte gav oss sitt förtroende innan vi bevisade att vi förtjänade det.

Bran Stark (Isaac Hempstead-Wright) och Jon Snow (Kit Harington). FOTO: HBO

David Benioff är en av Hollywoods mest hajpade pennor och har bland annat skrivit filmmanusadaptioner av sin egen roman The 25th Hour och Khaled Hosseinis bästsäljare The Kite Runner, samt originalmanus till filmer som Brothers och X-Men Origins: Wolverine (som den polisongbeprydde Benioff lustigt nog liknar till utseendet). Han har även utvecklat ett filmmanus av Heavier Than Heaven – Charles R. Cross biografi om Kurt Cobain – som ännu inte har filmats. Dan Weiss är också en erfaren författare som har skrivit både prosa och filmmanus, bland annat en adaption av dataspelsserien Halo. Men något som ens kommer i närheten av jätteprojektet Game of Thrones har ingen av dem varit med om förut. Ambitionen är att beta av en bok per säsong och enligt Benioff har det varit en stor utmaning att paketera om Martins oerhört innehållsrika universum till ett nytt format utan att göra avkall på något:
– George har sagt att de här böckerna var lite av hans flykt från Hollywood. Efter att ha jobbat med tv här i tio år och blivit ganska luttrad bestämde han sig för att skriva något som ingen någonsin skulle filma. Det verkade omöjligt att någon skulle kunna täcka in allt det här. Rollistan skulle bli för lång och det skulle inte finnas tillräckligt många slott. Visserligen har HBO gett oss mycket att leka med, men vi har knappast en långfilmsbudget på 200 miljoner dollar. Vi har försökt att fånga den här enorma historien på en ganska begränsad tid, med de pengar vi har. Det har varit en prövning, men vi har hela tiden lutat oss tillbaka mot den fantastiska berättelse som George har skapat. Sen har det hjälp att storyn inte är beroende av massiva effekter, som till exempel ett fält där miljoner orcher slåss mot miljoner människor och alver. Det finns magi i den här världen, men den håller sig för det mesta i marginalerna.

Daenerys Targaryen (Emilia Clarke). FOTO: HBO

Inspelningen av Game of Thrones ägde rum i Belfast, Marocko och på Malta och bjöd på utmaningar även för många av skådespelarna. Nykomlingen Emilia Clarke – som garanterat kommer att bli en ny stjärna genom rollen som exilprinsessan Daenerys Targaryen – var en av dem som hade dialogpartier på det nya språket dothraki. I böckerna finns språket med bara i liten skala och specialutvecklades därför för tv-serien. Clarke berättar uppspelt om det hela:
– Dothraki är ett helt komplett språk, skapat av en fantastiskt intelligent man (David J. Petersen, reds. anm.). Men vi fick ingen grammatik- och ordbok att plugga in. Istället lärde vi oss raderna och ordens intonation genom att jämföra dem på både engelska och dothraki.
Flera av Clarkes scener i den utpräglat filmiska tv-serien spelades därtill in under tidspress inom ”den magiska timmen”, som är filmspråk för stunden innan solnedgången då ljusets fördelning blir mjuk och dunkel. Exempel på andra huvudrollsinnehavare är Peter Dinklage (från The Station Agent och Death at a Funeral), Lena Heady (från 300 och Bröderna Grimm) och danske Nikolai Coster-Waldau (från Underbar och älskad av alla). En av de allra tyngsta rollerna – den rättrådige Eddard “Ned” Stark – spelas av Sean Bean, som redan är märkbart uttråkad av den ofrånkomliga jämförelsen med hans roll som Boromir i Sagan om ringen:
– Båda har onekligen den där mytologiska och legendariska stämningen i medeltida miljöer. Men jag tycker ändå att karaktärerna och berättelsen är väldigt olika. Det här är en mycket mer vågad produktion som inte alls riktar sig till barn och det var bland annat därför som jag drogs till rollen. Plus att tv-bolaget är HBO, som ju har ett rykte om att pusha på gränserna och göra kvalitetsmaterial. De lät som ett passande hem åt Game of Thrones.

Eddard Stark (Sean Bean). FOTO: HBO

Att George R.R. Martins värld till stor del är befriad från den typ av hokus pokus som vanligtvis präglar fantasygenren har bidragit till att böckerna har fått många fans utanför den väntade läsekretsen. Därmed inte sagt att sagovarelser och mystik inte har en viktig plats i berättelsen. Invånarna i Västerros är medvetna om att drakar har existerat, samt att det bor spökliknande gestalter bakom den stora ismuren i norr, men ingen har sett dessa varelser under sin livstid. Det gör att övernaturliga fenomen bemöts med en misstro som vi känner igen från vår egen kultur. Dan Weiss gör en jämförelse med genrens gudfader, J.R.R. Tolkien:
– När Gandalf dyker upp med sitt trollspö i Sagan om ringen och skjuter ut fyrverkerier, så jublar och klappar alla omkring honom. Om det skedde i Västeros skulle folk förmodligen skrika och springa därifrån, eftersom det inte är något som händer varje dag i deras värld.
Ett ännu viktigare drag hos Martin och det som gör honom till en sann förnyare av genren är att hans karaktärer är så komplexa att de nästan aldrig går att se som helt onda eller goda. Detta är något som Benioff och Weiss har tagit fasta på i Game of Thrones. Trots att de båda är fans av Tolkien och den typ av kategoriserande fantasy som han har gett upphov till, är de mer fascinerade av de moraliska dilemman som finns hos Martin. Dan Weiss förklarar varför:
– Jag älskar Sagan om ringen och tycker att den världen är fantastisk, men varför skulle vi försöka bygga vidare på den? Det finns ett outforskat område inom fantasy där vi vill bygga något. I Game of Thrones beror människors beteenden på relaterbara känslor, istället för något som lusten att utplåna ondskans existens. Ibland kan det dessutom vara mer intressant med ett val mellan två konflikterande godheter, än det betydligt enklare valet mellan ont och gott.

George R.R. Martin, författare till den pågående romansviten Sagan om is och eld - som tv-serien Game of Thrones baseras på. FOTO: HBO

Game of Thrones skapare, Dan Weiss och David Benioff.

Men Benioff understryker att det finns gott om lögner, snusk, våld och andra dåligheter:
– När jag växte upp var jag besatt av Tolkien och det har säkert påverkat mitt skrivande, men Georges böcker talar mycket mer till mig som vuxen. Jag har till exempel svårt att tro på att någon av hoberna någonsin känner sig kåta. Tolkien brydde sig inte om sådant, medan Georges karaktärer liknar riktiga människor. De är kapabla till ondskefulla handlingar och total hänsynslöshet, men allt eftersom förstår man mer om dem och varför de gör som de gör. Det är inte för att de är satans trotjänare eller sadister. De har väldigt komplicerade motiv och lever i en realistisk värld. Den tillhör inte vår egen, men den känns i allra högsta grad verklig.
Hur den världen ter sig i tv-rutan är något som George R.R. Martin har haft ganska mycket att säga till om. Förutom att vara exekutiv producent för Game of Thrones skriver han ett manus per säsong. Det är välkänt att Martin inte är den lättaste att behaga, men han säger sig vara väldigt nöjd med hur Benioff och Weiss har omformat hans böcker till rörliga bilder:
– När jag har sett på de inspelade scenerna så är det mina karaktärer och min värld som utspelas. Det gäller även för de scener som David och Dan har skrivit och som inte finns med i böckerna. Jag känner att de är min berättelse de visar. Hittills har allting gått väldigt bra. Men vi har en lång väg framför oss. Det här är bara första säsongen och vi hoppas att den ska förnyas för en andra och en tredje säsong, om tv-serien blir tillräckligt populär. Så småningom kommer jag att ha skrivit sju böcker och de kanske ha gjort nio säsonger. Jag vet tillräckligt mycket för att inse att det inte finns några garantier inom tv, men det är åtminstone min dröm.

FAKTA:
Tv-serien: En episk fantasyserie som utspelar sig i och kring riket Västeros (som det heter i översättning – i den amerikanska upplagan säger man Westeros), där det pågår en hänsynslös kamp om tronmakten mellan kungaätter, riddare och lorder. Den första episoden av den första säsongen, som består av tio avsnitt, premiärvisas i USA 17 april.
Böckerna: Tv-serien bygger på George R.R. Martins romansvit Sagan om is och eld (A Song of Ice and Fire), i vilken fyra av sju planerade delar hittills har kommit ut; Kampen om järntronen (A Game of Thrones), Kungarnas krig (A Clash of Kings), Svärdets makt (A Storm of Swords) och A Feast for Crows. En femte roman, A Dance with Dragons, släpps i juli. Böckerna har översatts till över 20 språk och sålts i över sju miljoner exemplar.

Game of Thrones visas på Canal Plus från och med 4 maj.

ERIK AUGUSTIN PALM

Tjuren från Wales

Published on February 15, 2011 in Cinema. Tags: , .

Christian Bale som Dicky Eklund i The Fighter. FOTO: PARAMOUNT PICTURES

Från barnstjärna i Mio min Mio och Solens rike till intensivt arbetande metodskådis, med rykte om sig att ha ett sjuhelsikes humör – det var inte utan bävan som Cinema träffade skådespelaren Christian Bale i Los Angeles för att prata om hans roll i The Fighter.

Genom åren har den offentliga bilden av Christian Bale blivit allt mörkare. Bortsett från att ha gestaltat en av filmhistoriens mest diaboliska seriemördare i American Psycho, har blunders som aggressionsutbrottet under Terminator Salvation-inspelningen (en enorm YouTube-hit), samt hans omskrivna hotellrumsbråk med sin mor och syster varit bidragande faktorer. Bale har fått stämpeln som britten med det heta temperamentet och bland filmjournalister surras det ofta nervöst inför en intervju med skådespelaren. Skvallerfabrikens förkastlighet bevisas dock än en gång när jag sitter öga mot öga med honom en eftermiddag i Beverly Hills. Den behagligt tillmötesgående Bale är långhårig efter att ha varit ”arbetslös” i ett och ett halvt år, sedan inspelningen av The Fighter. Fritidsmentaliteten märks tydligt och han lutar sig bekvämt tillbaka i stolen med ett brett, lite sömnigt leende. Hur har det varit att hålla sig borta från filmvärlden så länge?
– Det har varit underbart, även om jag inte helt och hållet har låtit bli att läsa nya manus och försöka ro i land nya filmer. Vanligtvis kan det skapa oro och stress att inte arbeta, men nu har jag hela tiden vetat det snart är dags för nästa Batman.

The Dark Knight Rises, den sista delen i Christopher Nolans trilogi om Gotham Citys maskerade hämnare i skepnad av Bale, börjar spelas in i maj. Innan dess ska han även spela huvudrollen i den kinesiska regissören Zhang Yimous mastodontfilm Nanjing Heroes. Aktiva månader väntar alltså efter en välbehövligt utdragen paus. Rollen som Dicky Eklund – den äldre av de två proffsboxarbröderna från Massachusetts, vars historia som The Fighter är baserad på – ser extremt krävande ut. För att övertygande skildra en sönderknarkad atlet fordrades en rigorös fysisk omvandlig av Bale. Men efter hans närmast övermänskliga prestation som undernärd sömnlös i The Machinist, kanske han till viss del har vant sig?
– Nej, man blir aldrig van och det blir aldrig lättare. Jag letar verkligen inte efter sådana roller och tänker aldrig på det innan jag förstår att jag inte alls ser ut som min karaktär. Men jag tror på att pusha det hela så långt det går, eftersom det är det enda jag kan påverka som skådespelare. Jag kan inte styra över om filmen blir bra eller dålig, eller vilka tagningar som regissören väljer. Den lilla andel kontroll som jag har är över den karaktär som jag spelar. Sen tycker jag förstås också att det är roligt att ta det till max.

Christian Bale som långhårig och "arbetslös" i väntan på nästa filminspelning.

The Fighter må främst handla om den yngre brodern Micky Wards kärlekshistoria och väg tillbaka till proffsboxningen – en underhuggarroll som Mark Wahlberg axlar värdigt – men det är Bales tolkning av Dicky Eklunds trasiga livsöde som lyser starkast. I januari belönades han också mycket riktigt med en Golden Globe och surret om en Oscarstatyett om ett par veckor är högljutt. Även Melissa Leo belönades med en Golden Globe för sin roll som brödernas mamma, Alice Ward. Bale ser familjedramat som filmens hjärta och boxningen som en metafor för karaktärernas liv:
– Den största fajten pågår utanför ringen. Boxningen utgör bara en sorts fond till resten av handlingen. Men jag tycker att människors personlighet träder fram i boxning. Inledningsvis handlar det om saker som kondition och teknisk förmåga, men allt eftersom att en match fortskrider så märker man att det övergår till att bli ett psykologiskt spel. Jag tror att det är skälet till att boxning är så fascinerade, det där dramat som uppstår.

Själva inspelningsprocessen av The Fighter – där Sverigebaserade Hoyte van Hoytema agerade filmfotograf – skedde på plats i Lowell, Massachusetts, där Dicky och Micky växte upp och invånarna känner till dem. Enligt Bale är det ”den mest brittiska delen av USA”, på gott och ont. Staden har skildrats på film en gång tidigare i HBO-dokumentären High on Crack Street: Lost Lives in Lowell från 1985, där den riktige Dicky stod framför kameran utan att förstå hur negativt allt skulle framstå i tv-rutan. Att vinna familjen Ward/Eklunds förtroende igen var därför inte det lättaste. Bale umgicks mycket med Dicky för att ge rollen rätt nyansrikedom. Nu dröjer den kvar:
– Jag vet inte riktigt om jag någonsin har slutat att vara Dicky fullt ut. Delar av honom dyker upp då och då. Vi pratar dessutom i telefon ganska regelbundet.
Sedan skådespelardebuten som nioåring har Bale klättrat in i en väldig mängd olika karaktärer. Att han till skillnad från många andra barnskådespelare har gjort en smidig övergång till vuxenkarriären, tror han delvis beror på sin avsmak för kändislivet:
– Jag insåg väldigt tidigt att jag inte tyckte om det att bli igenkänd, att göra intervjuer och att se effekten alltihopa hade på min familj. Samtidigt kände jag att jag älskade det faktiska arbetet och att så länge jag gjorde det så skulle resten ordna sig.
Just den här intervjun verkar Bale inte ha några problem med. Han svävar fram i svaren, om än aktsam inför att inte berätta för mycket om sitt privatliv. Det är en djupt inkännande person som avtecknar sig och några aggressioner syns inte till. Senare får jag en pratstund med Melissa Leo, som ger sitt perspektiv på ryktena om Bale:
– De där antydningarna jag hör ibland om att Christian skulle vara en svår person stämmer inte. Min teori är att han är gjord av så mycket ljus att vi knappt kan se honom.

ERIK AUGUSTIN PALM

Inga gröngölingar

Published on January 15, 2011 in Cinema. Tags: , , .

Regissören Michel Gondry och skådespelaren Seth Rogen har gjort en nytolkning av den klassiska superhjälten Green Hornet. FOTO: UPI/KEIZO MORI

Efter drygt tio år börjar hela idén om att göra film av diverse seriehjältar kännas rätt trött. Men faktum kvarstår: finns det någon regissör som skulle kunna ge genren en knuff framåt igen, är det Michel Gondry. Cinema träffade fransosen, samt The Green Hornets huvudrollsinnehavare Seth Rogen.

Onlinesurret inför premiären av The Green Hornet har kretsat runt två frågetecken. Seth Rogen som icke-ironisk superhjälte? En bred Hollywoodactionrulle regisserad av Michel Gondry? Skeptikerna har varit många och när trailern släpptes i somras tyckte de flesta sig få vatten på kvarnen. Rogen framstod som malplacerad i rollen som playboy utan trivselvikt och några spår av Gondrys typiska estetik syntes inte till. När Cinema träffar de båda i Cancún en vecka efter trailersläppet, bemöter Rogen kritiken:
– Folk förknippar lite orättvist Gondrys stil med enbart konstiga visuella grejer. Jag tycker han går långt bortom det. Han har gjort andra saker som är väldigt känslomässiga, men som är realistiskt filmade och inte har något med de där konstiga visuella effekterna att göra. Och hans musikvideos är spännande. De gör att man vill hoppa upp och ha fest. När det gäller trailern så var vårt mål att tilltala alla, inte bara Gondry-fansen.
The Green Hornet är ett av de senaste två decenniernas mest trassliga Hollywood-projekt. 1992 inleddes planen på en långfilm om den klassiska brottsbekämparen i grönt, som allra först dök upp som amerikansk radioserie 1936 (och sen dess även har blivit böcker, serietidningar, filmföljetong och tv-serie). Regissörer som Kevin Smith och Stephen Chow har varit aktuella, medan skådespelare som George Clooney, Mark Wahlberg och Jake Gyllenhaal har varit tilltänkta för huvudrollen. Till slut gick denna istället till Rogen, som först bara hade anställts för att skriva manus och producera:
– Filmen drog ut på tiden trots dessa mer konventionella val för en superhjälteroll. Därför tror jag att bolaget gillade att försöka med en annorlunda vinkel, säger Rogen.
Michel Gondry verkar kanske som ett lika udda val, men faktum är att The Green Hornet var tänkt att bli hans långfilmsdebut redan 1997. Gondry hoppade av året därpå och har sedan dess ”hållit ett öga” på turerna kring filmen. I fjol anslöts han igen. Trots att Gondry är känd för DIY-estetik och absurdistiska porträtt av människans strävan, har han alltid tyckt om kommersiell storfilm – och hyllade genren tydligt i Be Kind Rewind.
– När jag först kom till Hollywood ville jag göra filmer som Tillbaka till framtiden, med spännande intrig och bred humor. Jag har aldrig gillat filmer som är för seriösa, men med detta sagt är det här inte någon drift med superhjältegenren, säger Gondry.

Michel Gondry ger regianvisningar till Seth Rogen. FOTO: SONY

När han får frågan om varför Rogen är idealisk för rollen som Green Hornet svarar Gondry lite ursäktande att ”Seth valde mig, jag valde inte honom”. Under intervjun framstår det onekligen som att Gondry har fått rätta sig ganska mycket efter andras idéer, men Rogen försäkrar att samarbetet har byggt på en balans mellan dem båda:
– Gondry vet saker om filmskapande som jag och min manuspartner Evan Goldberg inte har en aning om, men vi har skrivit filmer som har blivit kommersiellt framgångsrika på ett sätt som Gondry inte tidigare har lyckats med. Hans idéer är helt annorlunda än våra och han tänker på ett helt annat sätt än vad vi gör, men vi har hittat en mellannivå.
Utöver superhjältetemat ser Gondry filmen som en buddy-skildring om relationen mellan Green Hornet och hans pappas bilmekaniker Kato, som i tv-serien från 60-talet spelas av Bruce Lee. Här gestaltas han av den taiwanesiske multiartisten Jay Chou.
– Deras relation är mycket mer jämlik än i de tidigare filmerna. Allt eftersom de kommer närmare varandra märks det att Kato är betydligt mer än en betjänt. Han gör egentligen allting, vilket skänker en komplexitet åt Seths karaktär, säger Gondry.
Filmen – som har spelats in i 2D och bearbetats om till 3D i postproduktion – berättar om vad Gondry skämtsamt kallar för ”en superhjälte med många begränsningar”:
– Han har inga superkrafter, så det är något jag har kunnat identifiera mig med. Det har jag aldrig kunnat göra med Stålmannen, eftersom han kommer från en annan planet.
För de som befarar att Gondry har lämnat det experimentella filmskapandet bakom sig, kommer lugnande besked. Utöver en ambitiös 3D-film ihop med Björk som liknar ”en vetenskaplig musikal om ljudets och universums historia”, håller Gondry och hans son Paul på att samarbeta med serietecknaren Daniel Clowes kring den animerade filmen Megalomania, där Seth Rogen, Steve Buscemi och Juliette Lewis innehar röstrollerna:
– Det är en historia om fem barn, som utspelar sig i en nära framtid. De hittar ett nytt sätt att framställa energi av hår, så alla rakas och de här barnen regerar över världen. Min sons alter ego blir en diktator med ett stort slott, där de behandlar folk som skit.

The Green Hornet har svensk premiär den 21 januari. Megalomania har ännu inget premiärdatum.

ERIK AUGUSTIN PALM

Filmisk television i förändring

Published on January 15, 2011 in Cinema. Tags: , , , .

Innovativa tv-serier. Från vänster: The Walking Dead, In Treatment, The Wire och Rome.

I takt med att gränsen mellan tv och film blir tunnare har utbudet av högkvalitativa tv-serier växt sig större än någonsin, liksom de plattformar vi väljer att se dem på. Tävlan om tittarsiffror gör dock att allt fler tv-serier går en för tidig död till mötes. Var är de rörliga bildernas dramatik på väg? Cinemas Erik Augustin Palm har låtit televisionstyckare spekulera om framtiden och ser en mångfacetterad tv-horisont.

NÄSTAN TOLV MILJONER AMERIKANER såg det sista avsnittet av Sopranos, när det sändes på HBO 10 juni 2007. Slutscenens oklarhet delade tv-publiken och många var upprörda, ja rent förbannade, över att inte få en tydligare avrundning av den storslagna maffiasagan. Då hade Sopranos gått i sex säsonger och skaparen David Chase var mannen som hade planerat och regisserat finalen. Idag är tv-seriekonnässörer betydligt mer luttrade. Öppna slut av det frustrerande slaget tillhör riskerna när man följer finsmakar-tv och det ligger sällan berättarmässiga motiv bakom ett för abrupt farväl. Den överväldigande massan av televisuell dramatik med filmisk karaktär har paradoxalt nog gjort det svårare för nya, experimentella tv-serier att överleva. Både Six Feet Under och I narkotikans spår (The Wire) var projekt på hal is när de kom, men fick tillräckligt med tid för att hitta sin publik. Numera är den förmånen mindre vanlig. Publiken är kräsnare och tv-bolagen oroar sig i högre grad för tittarsiffror. De senaste fem åren har HBO i förtid stoppat nyskapande produktioner som Deadwood, Rome, John from Cincinnati och Tell Me You Love Me. Samtidigt lanserar kanalen ständigt nya innovativa tv-serier, som till exempel In Treatment, Treme och Bored to Death. Detsamma sker hos konkurrenten AMC. Mad Men, Breaking Bad och The Walking Dead är starka, populära titlar, men den hyllade konspirationsthrillern Rubicon ställdes in efter bara en säsong. Tittarna svek, eller hann kanske bara inte fastna. James Poniewozik, tv-kritiker på Time Magazine, har följt dessa tendenser:

– Genom att man försöker producera fler högkvalitativa tv-serier kommer också fler av dessa att misslyckas, som bland annat Rubicon och Caprica. Det positiva är det ger utrymme för fler bra tv-serier. Kanske är det så att vi helt enkelt går mot en tidsålder där de bästa tv-serierna har en kortare livslängd, vilket faktiskt kan vara konstnärligt fördelaktigt vissa gånger – som de traditionellt sett kortare brittiska tv-serierna.

Poniewozik tror att vi närmar oss ett tv-landskap av ännu högre kaliber. Varietys tv-kritiker Brian Lowry ser istället den kvalitetsmässiga utvecklingen gå åt två skilda håll:

– Det som händer inom tv-världen speglar det som har hänt inom filmbranschen. Det är blockbusters eller nischade art-house-filmer. Tv är nu på väg i samma riktning, med stora, folkliga evenemang som American Idol eller smalare program som Mad Men och Boardwalk Empire. Utrymmet där emellan är väldigt litet. Det känns ganska självklart att tv kommer att bli mer anpassningsbart, med människor i mindre grupper som betalar för de program de vill ha, istället för den massupplevelse som tv traditionellt sett har varit.

Lowry är hoppfull inför tv-serieformatets framtid, inte minst gällande finansiering:

– Om en tv-serie kostar tre miljoner dollar att göra per avsnitt, hur betalar du för det? Med en miljon tittare, via en kombination av reklam och direktbetalning? Internationell försäljning? Laglig nedladdning på internet? Idag finns det fler sätt än någonsin att få ihop tillräckligt med pengar för att finansiera högkvalitativa tv-serier, därav mängden.

Sonys internet-tv med den "intelligenta" tv-tjänsten Google TV. FOTO: SONY

UTÖVER DJUNGELN AV TV-SERIER står dagens tv-konsumenter inför en myriad av tekniska tillvägagångssätt. Plattformarna är många; från hemdatorer till smartphones och iPads,vidare till multimediakonsoler som Xbox, Wii och Playstation 3, som i sin tur ansluts till nedladdningsbara eller strömmade tjänster som iTunes, Hulu och Netflix (de två sista kan nås i Sverige via virtuella privata nätverk). Lägg därtill den enorma tillgången av illegal strömmad tv, som inte har påverkats särskilt mycket av piratjakten. Sedan återstår förstås dvd-boxar, on demand-tjänster och tvhårddiskinspelare som TiVo (lanseras snart i Sverige). Och är man obeslutsam kan nya ”intelligenta” tv-tjänster som Google TV vara ett alternativ. Där integreras webb-tv, vanliga tvsändningar och applikationer på en och samma skärm. Men ledordet för den nya generationens tv-serieutbud är tveklöst internet.

Phil Leigh forskar om framtidens tv vid analysföretaget Inside Digital Media och är en av USA:s mest anlitade experter på området. Han är övertygad om sina förutsägelser:

– All video kommer så småningom att förflyttas till webben. På det sättet får den typ av tv-serier som tidigare inte hade en tillräckligt stor publik en chans att hitta sin nisch på webbens ”långa svans”. Och eftersom webbvideo är mer lämpat för beteendeinriktade annonser, är det troligt att de tv-serierna blir ekonomiskt framgångsrika. Tv-serieskapare som har fått nobben av tv-kanaler får det också lättare att synas där, så man kan vänta sig mer innovation och många nya aktörer. Visserligen lär dagens storfavoriter dominera en bra tid framöver, men de nya tv-serierna kommer att stiga i popularitet, sakta men säkert.

Innovativa tv- och webbserier. Från vänster: Breaking Bad, Rubicon, Treme, Tell Me You Love Me, Bored To Death och Deadwood.

ATT EFTER PREMIÄREN LÄGGA upp tv-serier gratis på nätet, med färre reklamavbrott, är redan standard för en stor del av tv-branschen. Samtidigt har webbserierna blivit fler, där Lisa Kudrows psykoterapisatir Web Therapy och dataspelsparodin The Guild tillhör guldkornen. Så kallade ”webisodes” – tänkta att samspela med huvudavsnitten – blir också vanligare, en utveckling som både Breaking Bad och Showtime-flaggskeppet Dexter har varit del av. Phil Leigh ser dock samspelet mellan webb och tv som en övergångsfas:

– Det är ett sätt att försöka få tittarna att fortsätta se avsnitten på kabel-tv, vilket fungerar i viss mån. Men till slut måste alla tv-serier flytta helt och hållet till webben, eftersom det är betydligt mer förmånligt för både konsumenterna och annonsörerna.

”Cord cutting” är ett trendigt begrepp inom dagens amerikanska tv-journalistik och syftar på dem som har avslutat sina tv-abonnemang och enbart förlitar sig till webb-tv, en utveckling bolagen fasar för. Det är mycket som verkar tyda på att tv-tittandet vänder sig bort från vardagsrummets plattskärm, till förmån för webbstödda portabla plattformar. Men ingen som jag har pratat med tror att tv-skärmens roll kan ersättas.

Elizabeth Evans är doktor i film och tv-studier vid University of Nottingham och kommer i mars ut med boken Transmedia Television: Audiences, New Media and Daily Life. Hon ser två parallella skeenden i motsatta riktningar inom de senaste årens framsteg för tv-tittande:

– Det handlar både om teknologier som för tittarna bort från tv:n och teknologier som gör att de själva kan kontrollera när de vill se materialet, men då fortfarande på en tv-apparat. Portabla plattformar har mycket mindre skärmar och min erfarenhet visar att människor helst vill ta del av visuella medier på större skärmar. Och visst kan TiVo och annan tv-inspelningsutrustning bli ännu mer utbrett, men livesänt material har fortfarande en väldigt stark dragningskraft. I England sändes det sista avsnittet av Lost klockan fem på morgonen, alltså samma tid som det sändes i USA. Över en halv miljon kollade, vilket är många för en brittisk satellitkanal. Det visar suget i att se på tv-serier en viss tidpunkt.

Online-tv-tjänsten Hulu tillgängliggör lagligt strömmade tv-serier på flera olika plattformar.

– JAG KAN INTE FÖRESTÄLLA MIG att tv:n skulle försvinna i bemärkelsen av videoskärm. Men det är sannolikt att tv-tablåer och tv-kanaler med exklusiva distributionsrättigheter tynar bort. Det kommer att bli vanligare för folk att prenumerera på tv-serier, på samma sätt som många redan gör via Itunes och Netflix, säger Poniewozik, som också tror att filmen kan komma att påverkas:

– Jag är skeptisk inför 3D-televisionen, men jag tror att folk vill kunna fortsätta se mer spektakulärt material på större skärmar i sina hem. Genom att vi alla har en sådan mängd olika skärmar kommer dock materialet att behöva kunna röra sig mer fritt mellan dem. Det skulle inte förvåna mig om biofilmer en dag blir tillgängliga i hemmen mot en avgift, bara en eller två veckor efter att de har släppts, om inte samma dag. På så sätt transformeras film i någon mån till tv-serier, vilket säkert skulle kunna påverka estetiken hos vissa filmer som görs med det tittandet åtanke.

Men bioupplevelsen förblir oöverträffad även i framtiden, tror Elizabeth Evans:

– Portabla plattformar och nya medieteknologier kan helt enkelt inte ersätta det som en bioduk ger – och biointäkterna ligger ännu på en hälsosam nivå. Hittills har filmindustrin erbjudit färre av de nya medietillägg som idag syns i tv-serievärlden, eftersom filmers extramaterial finns på dvd-utgåvorna. Jag tror att filmindustrin är mer inriktad på att tackla pirater, medan tv-branschen fokuserar på en utvecklad multiplattformsupplevelse.

Tv-serien Dexter - som även kan ses som så kallade "webisodes" - samt webbserien Web Therapy.

UTBYTET MELLAN FILM OCH TV bidrog starkt till den guldålder för högkvalitativa tv-serier som exploderade på 00-talet. Sen dess har gränsen blivit ännu tunnare. Det är långt ifrån bara lyxkanaler som HBO, AMC och Showtime som använder filmiska karaktärsdrag. De bredare alternativen har följt samma exempel. Parallellt görs fler påkostade filmer för tvmarknaden, medan Hollywoood konverterar framgångsrika tv-serier till blockbusters på löpande band. Avståndet mellan de tvåmedierna kommer självklart (och lyckligtvis) inte att försvinna, men fortsätter att krympa. Resultatet distribueras i allt större utsträckning via nätet, där man väljer bort det som inte håller måttet och skapar sin egen tv-tablå på den plattform man föredrar just då och där. Från distribution till mise-en-scène; de rörliga bildernas dramatik är på väg mot en mer mångfacetterad och kameleontisk morgondag.

ERIK AUGUSTIN PALM

Emma Stone: Häftigt drag i plugget

Published on December 14, 2010 in Cinema. Tags: , .

Emma Stone som Olive Penderghast i high school-komedin Easy A. FOTO: SONY

Emma finns inte bara i fantasin, men hon är fin, tycker Cinema. Nu, med den rappa high school-komedin Easy A, stundar det stora genombrottet. Och vi fick äntligen tillfälle att träffa henne.

”Jag tog bort min Facebookprofil för exakt tre veckor sedan”, säger Emma Stone och sväljer en klunk cola med några marshmallows. Det är i slutet av juni när den charmigt bubbliga skådespelerskan berättar om sitt avsked till sociala medier. Cinema träffar henne på plats i Cancún, vid en övergångsfas i karriären. Hon har varit hajpad sedan långfilmsdebuten i förlora-oskulden-komedin Superbad från 2007, men inför USA-premiären av Easy A i september gick Stone gradvis från att vara ”nästa Lindsay Lohan” till ”Hollywoods nya IT-girl”. Förändringen har medfört vissa problem online:
– Jag började få meddelanden på Facebook från folk som skrev att de hade känt mig i lågstadiet och att jag är en bitch och så vidare. Jag kunde inte lägga tid på det där mer. Och om man vet vad ens vänner håller på med utan att man kontaktar dem så arbetar man mindre på den vänskapen. Jag vill ha riktig kontakt, inte läsa statusuppdateringar.
Just baksidorna med sociala medier har en viktig roll i Easy A, liksom den i USA ständigt återkommande oskuldsgalghumorn. Emma Stone spelar Olive, en ambitiös och förbisedd high school-tjej som plötsligt hamnar i centrum när hon ljuger om att ha haft sex. Rykten och skitsnack följer i en populärkulturellt referenstät berättelse som lånar element från romanen The Scarlett Letter (där äktenskapsförbryterskan Hester Prynne döms till att bära ett rött A för resten av livet). Stone ser flera paralleller till Hollywood:
– Jag arbetar i en bransch som är precis lika präglad av rykten som high school och där människor har åsikter om dig utan att lära känna dig. De flesta ägnar all sin tid åt att förneka skvaller som inte är sant. Därför har det varit intressant att utforska en karaktär som gör det totalt motsatta och väljer att bli en karikatyr av alla rykten som har spridits.
Stone fascineras av USA:s dubbelmoral inför sex, vilket är ett centralt ämne i filmen:
– Allt är så svartvitt. Om någon har förståelse för sexualitet så tar de gärna detta till max och visar upp det, kanske för att revoltera mot hur puritanskt vårt land också är.
Utöver Easy A dyker Emma Stone upp i flera kommande storfilmer, bland annat bredvid Julianne Moore i komedin Crazy, Stupid Love, samt i 60-talsdramat The Help – baserat på Kathryn Stocketts bästsäljande roman. Nyligen blev det också klart att Stone ska porträttera Peter Parkers kärleksintresse Gwen Stacy i nästa Spindelmannen-trilogi, vilket högst sannolikt kommer att cementera hennes nyvunna stjärnstatus. Kanske kan det verka som att vägen till framgång har varit kort, men sanningen är att Stone började sträva mot filmkarriären redan som 14-åring. En övertygande PowerPoint-presentation hemma i flickrummet med namnet ”Project Hollywood 2004” fick föräldrarna att låta dottern flytta till Los Angeles. Men det var inte alla som trodde på Stones potential:
– Min dramalärare i mellanstadiet sa till mig att jag aldrig skulle bli framgångsrik eller lyckas som skådespelare, trots att jag bara var 12 år gammal. Han var fruktansvärd. Det kommer alltid att finnas människor som är elaka mot en. Man kan övervinna det eller underkasta sig det. Olive i Easy A tar situationen i egna händer. Det bästa är om man hittar ett sätt att förvandla kritiken till något som sporrar en att arbeta hårdare.
Men skvallerpress och paparazzis är något som Stone känner sig ovan att hantera:
– Om man jämför med till exempel Kristen Stewart så lever jag fortfarande ett bekvämt liv på den fronten. Att bli intervjuad så här om min film är roligt och del av mitt jobb, men tanken på att någon står och väntar utanför mitt hus får mig att vilja spy.
Efter sex år i Los Angeles-cirkusen flyttade Emma Stone i fjol till New York:
– Flytten förändrade inte mitt liv så mycket som jag trodde att den skulle göra. Jag blir igenkänd vart jag än är, vilket är något som bara blir mer och mer påtagligt.
Och i den riktningen ser det ut att fortsätta, även om bekräftelsen förstås bär med sig många fördelar. I slutet av oktober fick Stone chansen att uppfylla sin dröm och vara värd för Saturday Night Live. Några andra högtflygande planer har hon inte just nu:
– Man ska inte vara så fokuserad på att saker måste ske på ett visst sätt. Min roll i The Help är min första helt icke-komiska, vilket jag inte hade en aning om att jag skulle göra för ett år sedan. Jag har haft väldig tur. Vem vet vad som kommer att ske härnäst?

FAKTA:
Född: 6 November 1988 i Scottsdale, Arizona.
Familj: Dejtar för närvarande skådespelaren Kieran Culkin. Hennes farfar var svensk.
Bakgrund: Flyttade till Hollywood redan som 14-åring. Fem år senare (2007) debuterade hon som Jonah Hills runkfantasi i Supersugen, därefter spelade hon gitarr i Rainn Wilsons band i filmen The Rocker och omvandlades från grådassig nörd till fräck Playboy bunny i tits ’n’ ass-komedin The House Bunny (båda 2008). Ett mindre genombrott kom med den post-apokalyptiska komedin Zombieland mot Abigail Breslin,
Jesse Eisenberg och Woody Harrelson.
Trivia: Är egentligen blond, men Supersugenproducenten Judd Apatow ville att hon skulle
färga håret rött för filmen, och Stone behöll färgen …
Aktuell: I fräcka high school-komedin Easy A. Vid den här tiden nästa år ses hon i filmatiseringen av Kathryn Stocketts roman The Help, och de kommande åren i rebooterna av såväl Spider-Man som den gamla tv-serien 21 Jump Street.

ERIK AUGUSTIN PALM

En allvarets man

Published on November 16, 2010 in Cinema.
Inga komediserier är att vänta från James Badge Dale. "Jag är ingen rolig kille", säger han

Någon komediserie med James Badge Dale blir det inte. "Jag är ingen rolig kille", säger han. FOTO: AMC

Skillnaden är stor mellan HBO:s storslagna krigsminiserie The Pacific och konkurrenten AMC:s nytillskott; den lågmälda konspirationsthrillern Rubicon. James Badge Dale är dock tungsinnig som få i båda tv-serierna. Cinemas Erik Augustin Palm pratar krigsskildringar och snåriga storylines med tv-stjärnan.

Det hörs att James Badge Dale är nyvaken när han svarar i telefon på sitt hotellrum i Los Angeles. Kanske är han också trött efter att veckan innan ha avslutat den krävande inspelningen av den första säsongen av AMC:s hajpade konspirationsthriller Rubicon, där han spelar huvudrollen. Uttalad anledning till intervjun är DVD-släppet av HBO:s mastodontminiserie The Pacific, som skildrar USA:s och Japans sammandrabbning under Stillahavskriget. Dale har hyllats för sitt porträtt av marinsoldaten Robert Leckie, trots att den idag 32-åriga skådespelaren först ansågs vara för gammal för rollen:
– Leckie var 21 år när han tog värvning. Men de här killarna var vuxna män vid det laget. De var barn av depressionen och hanterade svåra motgångar som väldigt unga.
Enligt Dale tillhör The Pacific en ny sorts krigsserie som växt fram parallellt med att den amerikanska fascinationen för glorifierande våldsskildringar har avtagit:
– Numera vill folk hellre se de mänskliga aspekterna av en krigssituation. Vår tv-serie skildrar det pris som du måste betala fysiskt, känslomässigt och spirituellt.
Allvarsamma roller förföljer Dale. I Rubicon spelar han sin mest svårmodiga karaktär hittills. Där var det istället Dale själv som tvekade på grund av sin ålder:
– Jag gillade verkligen tv-serien när jag läste manuset, men jag såg rollen som lite äldre än vad jag är och tänkte därför att någon annan skulle vara bättre lämpad för den.
Men Dale är idealisk som känslomässigt inbunden analytiker vid en statligt dammig underrättelseenhet. Atmosfären är djupt paranoid och konspirationsteorierna så många och invecklade att man som tittare har svårt att hänga med redan efter några avsnitt.
– Hur tror du det var för mig att spela in serien, säger Dale och skrattar.
Filmfotografen Michael Slovis (som även ligger bakom det enastående fotot i AMC:s kritikersuccé Breaking Bad), har skapat en suggestiv estetik som på sina håll uppvisar Lynchianska drag. Likheten med bredare spionserier som Alias är få. Dale håller med:
– Det är nästan film noire-inspirerat. Vi har försökt skapa vår egen värld och en ton som är olik allt annat på tv just nu. Det är riskabelt och vi har varit tvungna att jobba hårt för att hålla oss borta från det som är konventionellt. Berättelsen är nyansrik och innehållet många subtiliteter. Sen är den väldigt förankrad i verkligheten. Det är bara att titta på de teman vi hanterar; myndigheter, utrikespolitik, aktiemarknaden och så vidare.
Trots, eller kanske på grund av att Dale har spelat huvudrollen i tv-serier från både HBO och AMC, vill han inte säga vilken av kanalerna som är personlig favorit:
– Båda gör originella tv-serier och tar risker. Och det är vad som är viktigast. Man får inte stanna i ett säkert läge. Många av mina skådespelarvänner från New York är med i HBO:s nya serie Boardwalk Empire, som jag är väldigt förväntansfull inför.
Dale vill fortsätta med nyskapande tv, men någon komediserie lär det inte bli:
– Alltså, jag har ingen känsla för komisk timing. Jag är ingen rolig kille.

The Pacific släpptes på DVD och Blueray den tredje november. Rubicon har ännu inget svenskt premiärdatum. AMC har valt att inte göra en andra säsong av tv-serien.

ERIK AUGUSTIN PALM