Komikern Tina Frey är nästintill porträttlik vicepresidentkandidaten Sarah Palin. Här med Amy Poehler som Hillary Clinton i Saturday night live. I mitten John Stewart som gör politisk satir i form av journalistiska kommentarer. Som KG Bergström, fast med humor. Till höger tidskriften New Yorkers omslag från juli i år. Det fick tidningen på pälsen för. FOTO: NBC, COMEDY CENTRAL, AP
LUSTIGT GRÄNSLAND. Det amerikanska president valets sista hektiska veckor visar ett politiskt klimat genomsyrat av underhållning, där kandidaterna agerar ståuppkomiker och där gränsen mellan parodi och verklighet kan framstå som tunn. SvD har pratat nyhetssatir, Youtube och skrattets inverkan med tyckare i den politiska humorns kärna.
NEW YORK. Det är söndag kväll och i källaren på baren Union Hall i Brooklynstadsdelen Park Slope är det fullsatt. Här håller komikern Eugene Mirman sin veckovist återkommande alternativa stand up-show Tearing the veil of Maya. Publiken består främst av lokala hipsters i 30-årsåldern och det är säkert att anta att den republikanska faktorn är låg.
Inleder gör New York-bördige komikern Jessi Klein som liksom Mirman är känd för sin politiska satir. En bit in i framträdandet söker hon medhåll i påståendet att ”det ser ljust ut för Obama”, varpå någon mumlar ett svar som Klein tolkar som en protest. Personen förtydligar så sin kommentar och alla skrattar förlösande, men för en sekund har rummet häpnat inför detta möjliga republikanska utrop. Vi är definitivt inte i Kansas, vilket Mirman understryker dagen efter.
–Att skämta nedlåtande om McCain och republikanerna i New York kan bli som att predika till kören, säger han.
Staden kryllar av komediklubbar och merparten av landets vassaste humorprogram produceras här, ofta med lokala komikers medverkan. Mirman, på sistone mest känd för sin roll i HBO:s Flight of the Conchords, har gjort stand-up på bland annat Late night with Conan O’Brien och humorkanalen Comedy Central. Sedan primärvalens inledning har han agerat absurdistisk politisk korrespondent på nyhets satirsidan 23/6 och medverkat på flera välgörenhetstillställningar för Obama.
Humorns centrala roll i val rörelsen är något som Mirman i egenskap av komiker har kunnat observera på nära håll. Orsaken, tror han, är den enorma uppmärksamhet som riktas mot kampanjen.
–Eftersom det här presidentvalet är så upphettat i medierna blir det naturligt att det görs väldiga mängder humor om det. Jag tror också att det flöde av satir som riktas mot McCain är en följd av att Bush har varit en så fruktansvärd president. Alla är väldigt uppmärksamma nu, så även komiker.
Det republikanska lägret har mycket riktigt fått ta de hårdaste smällarna i humorprogram som The Daily show with Jon Stewart, The Colbert report och Saturday night live, där Tina Feys imitation av Sarah Palin liksom Palins eget deltagande snabbt har nått kultstatus. Bill Carter, tv-redaktör och kolumnist på The New York Times, ser flera orsaker till fenomenet.
–Det har varit betydligt lättare för komiker att hitta attribut att driva med hos McCain och Palin. Obama är så samlad och genomtänkt att man haft svårt att peka på något karaktäristiskt förutom hans hudfärg, ett ämne som vita komiker i USA sällan vågar gå in på. Att dessa tv-program produceras i New York och att skådespelare och artister traditionellt är en grupp som stöder demokraterna, spelar såklart också in i viss mån.
Gällande rasrelaterade skämt påminner dock Carter om det klassiska undantag som råder för afroamerikanska komiker. Ett tydligt exempel är Comedy Centrals senaste nyhetssatirprogram Chocolate news som hade premiär den 15 oktober, i lämplig tid inför valdagen.
–Om Obama vinner kommer det programmet att kunna driva med honom på ett sätt som andra program inte kan.
ILLUSTRATION: SVD
En humorinstitution som trotsat alla tabun är den litterära tidskriften The New Yorker som hamnade i hetluften tidigare i år på grund av deras julinummer. Omslaget karikerade Michelle och Barack Obama som Svarta pantrarna-revolutionär respektive militant muslim i ovala rummet – ett vågat ironiskt grepp för att kritisera fördomar om paret. Men omslaget missuppfattades och har dömts ut av Obamalägret. Bob Mankoff, redaktör för skämtteckningar i The New Yorker, menar att debatten som följde var talande för humorns roll under presidentvalskampanjen.
–Det hela visade inte bara hur humor kan påverka politik men också hur humorproducenter själva kan bli politiserade.
Enligt Bill Carter är det just politiseringseffekten som Tina Fey har uttryckt rädsla inför efter hennes imitation av Sarah Palin.
–Jag vet att Tina Fey är rädd för att hamna i samma skor som Will Ferrell hamnade i efter hans första imitation av George W Bush på Saturday Night Live. Sketchen var uppenbart kritisk men fick motsatt verkan eftersom Ferrell var så älskvärd i sin tolkning.
Både Bill Carter och Bob Mankoff anser att humorns närvaro i det politiska spelet är betydligt större nu än under tidigare presidentval, mycket på grund av att internetsidor som Youtube möjliggjort en sådan gränslös spridning av en viss sketch eller en politikers inspelade blunder.
–Humor blir också mer och mer sett som ett motgift mot överflödet av pseudoinformation och icke-information både i de politiska kampanjerna och i vanliga nyhetsmedier, säger Mankoff.
Carter har noterat en riskfylld utveckling där många amerikanska tv-tittare får sitt huvudsakliga nyhetsintag från satirprogram som The Daily show with Jon Stewart, en situation som har gjort det politiska maskineriet hypermedvetet om vikten av humor som kommunikationsmedel.
Palins cameo när hon dök upp som sig själv på Saturday night live, McCains medverkan på David Letterman och presidentkandidaternas tv-sända ”roast” när de driver med varandra på den traditionella Alfred E Smith- middagen, är visserligen inga nya företeelser. Men Carter ser ändå en förändring från tidigare presidentval.
–Det råder ingen tvekan om att det idag är ett betydligt större fokus på dessa händelser. Kandidaterna anlitar professionella skämtskrivare i större utsträckning och deras framföranden blir recenserade.
Mankoff ger dem ett lågt betyg:
–Vi förstår att de skämt som är skrivna för de här politikerna har ganska lite att göra med deras egen autentiska humor. Därmed inte sagt att de är humorbefriade.
Hur stor inverkan kan då humor drevet tänkas ha på väljarna i slutändan? Joe Cutbirth, tidigare pressekretare och politisk reporter, har hållit i kursen ”Fake news, politics and popular culture” vid flera universitet i New York och slutför just nu sin avhandling om humor och politik vid Columbia University. Cutbirth är tveksam till om Youtube-klipp och program som Saturday night live och The Daily show ändrar publikens ideologiska inställning.
–Däremot tror jag att politisk humor kan ha en stor inverkan gällande engagemang och den grad av entusiasm som väljarna känner inför sitt parti och sin presidentkandidat. Det kan innebära sådant som fler volontärer, fler finansiella bidrag och ett ökat politisk deltagande generellt. På så sätt har humorn absolut en politisk effekt.
Gällande Eugene Mirmans stand up-show inför likasinnade Brooklynbor, är det – precis som Cutbirth understryker – osannolikt att Jessi Kleins McCain- skämt förändrar någons åsikt.
Mer sannolikt inspirerar de till att klä ut sig till Joe the Plumber (McCains arbetarstereotyp) eller en vågad Sarah Palin på halloween och i slutändan kanske faktiskt rösta den 4 november. Självfallet efter att ha sett presidentkandidaternas förutspådda medverkan på Saturday night lives specialsändning kvällen innan.
LÄS MER
Youtubiana: Klipp med kandidaterna
Youtubiana: Klipp om kandidaterna
ERIK AUGUSTIN PALM
