Monthly Archive for September, 2009

David Lynch, Sparklehorse och Danger Mouse är huvudansvariga för det audiovisuella projektet Dark night of the soul. FOTO: MICHAEL KOHN GALLERY

David Lynch som sångare, Nina Persson och Iggy Pop som gästartister – den omtalade skivan Dark night of the soul har stoppats från att ges ut, men har ändå seglat upp som en kandidat till årets bästa album. SvD tar en titt på albumen som försvann, men som ofta dyker upp på nytt i den digitala musikåldern.

Dark night of the soul är ett historiskt begrepp som återfinns inom såväl jungiansk psykoanalys som hos den amerikanske författaren F Scott Fitzgerald. Ursprunget är en skrift av den spanske 1500-talspoeten och katolske mystikern St. John of The Cross, om en period av andlig utveckling präglad av djup själslig ensamhet, strax innan ett upplyst tillstånd infinner sig. I senare användning fungerar uttrycket som metafor för existentiell kris eller, kort och gott, depression.

År 2009 är betydelsen främst det ännu officiellt outgivna samarbetet mellan monsterproducenten Danger Mouse, singer/songwritern Sparklehorse (Mark Linkous) och en av vår tids största surrealister; filmregissören och allkonstnären David Lynch – samt en mängd stora gästartister. Själens mörker finns förstås med i allra högsta grad.

Över telefon från Los Angeles berättar en oväntat pratglad Danger Mouse – eller Brian Burton som han egentligen heter – om projektets upprinnelse.

–Processen inleddes egentligen för tre år sedan, då jag föreslog för Mark att vi skulle skriva musik ihop. Han var genast positiv till iden, men ville delta utan att vara huvudvokalist för att på så sätt känna mindre press och mer ren skaparglädje.

De två musikaliska innovatörerna, båda genremässiga kameleonter, lärde känna varandra när den närmast febrilt aktive Danger Mouse var medproducent på Sparklehorse-albumet Dreamt for light years in the belly of a mountain, från 2006. Efter förslaget om ett nytt samarbete följde mängder av musikaliska idéutbyten. Parallellt plockade Danger Mouse hem Grammys för sin produktion av Gorillaz och egna duon Gnarls Barkley. 2008 började arbetet med det nya albumet ta fart på allvar, men än så länge fanns där ingen titel eller något uttalat tema. Det förändrades när Danger Mouse kontaktade David Lynch.

–Jag bor ganska nära Lynch här i Los Angeles och åkte en dag hem till honom för att spela upp den musik som jag och Mark hade gjort dittills.

Vid det laget hade artister som Iggy Pop, Vic Chesnutt och Julian Casablancas från The Strokes redan anslutit sig till projektet. David Lynch tyckte om vad han hörde och ville gärna sälla sig till skaran av kreatörer, men inte genom en film som Danger Mouse bett om. Lynch ville istället ta stillbilder – och sjunga!

Hur var det att arbeta med David Lynch som sångare?

–Inledningsvis var jag inte helt säker på Lynchs musikaliska medverkan, men så råkade jag höra ett par spår från Inland empire-soundtracket som jag tyckte väldigt mycket om, utan att veta att det var han som sjöng. Efter det presenterade jag två låtar som ännu saknade ett vokalmässigt hem, som Lynch kom med väldigt bra idéer till. Jag älskar verkligen hans röst.

Titeln Dark night of the soul satte Lynch på den brusigt suggestiva nattballad som avslutar albumet, sannolikt inspirerad av begreppets kulturella kanon. När Danger Mouse och Sparklehorse lyssnade igenom allt material fann de att namnet var perfekt för hela projektet.

–Vi gav inga direktiv för vad artisterna skulle skriva för texter eller hur de skulle sjunga. En stor anledning till atmosfären är nog att Mark och jag hade gjort den instrumentala musiken, som sångarna sedan förhöll sig till.

David Lynchs konstfoton är inspirerade av musiken och texterna – och är ibland rakt visuella översättningar av dem. Under sommaren pågick en stor Dark night of the soul-utställning på det prestigefyllda Michael Kohn Gallery i Los Angeles. Låten Little girl, med sång av Julian Casablancas, illustreras där till exempel av en skruvad, Lynchiansk grillfest med 50-talsestetik, där värdinnans ansikte smälter. Galleristen Michael Kohn, en veteran inom branschen, ger sitt omdöme:

–Jag tycker faktiskt att musiken är mörkare än fotografierna, även om flera av dem definitivt är kusliga. Lynch är bäst när hans bilder är tydligt surrealistiska, som fotot av ett enormt människohuvud på familjens middagsbord. Det avvikande i det normala är hans domän.

Hur tycker du att musiken och fotografierna kompletterar varandra?

– Ibland är bilderna narrativ, andra gånger svarar de på musikens stämning. De är dock inte beroende av musiken som konstverk utan står på egna ben.

Dark Night of the Soul-trion David Lynch, Sparklehorse och Danger Mouse. FOTO: FOTO: MICHAEL KOHN GALLERY

Lagom till vernissagen var albumet – som är helt självfinansierat – tänkt att släppas ihop med en fotobok, men plötsligt blev det stopp då skivbolaget EMI hotade att stämma. En officiell förklaring saknas fortfarande. Det enda uttalande som SvD har lyckats få från skivbolaget lyder: ”Danger Mouse är en briljant, talangfull artist som vi hyser enorm respekt inför. Vi arbetar med Brian och hans management för att lösa situationen”. Det är tydligt att ämnet är känsligt för EMI:s pressansvariga i England och USA. Liksom andra tidningar har SvD inte fått några konkreta svar och spekulationerna på nätet är därför många.

Den mest populära teorin är att situationen beror på kontraktet som Danger Mouse har med skivbolaget Lex Records, som ägs av EMI. Storbolaget tros nu utnyttja kontraktet som juridiskt hänglås eftersom de inte skulle få ta del av intäkterna från detta frilansprojekt.

En annan mindre trolig teori är att konflikten går tillbaka till den ”olagliga” Danger Mouse-skivan The grey album från 2004, där Jay-Z och The Beatles mixats samman. EMI äger rättigheterna till The Beatles katalog och ska därför ha blivit rasande när materialet användes otillåtet. Därtill har konspiratoriska belackare kastat ut anklagelser om att det hela är ett pr-trick.

Att avskriva allt som ett mysterium i klassisk Lynch-anda är tveklöst det roligaste alternativet.

När utgivningen inte blev av som planerat, bifogade Danger Mouse – i vad som såg ut som en ren protest – en tom inspelningsbar cd-skiva (cd-r) till konstfotoboken, med orden ”används som ni vill”. Innan dess hade dock public service-radio-kanalen NPR:s musiksektion hunnit få rätten att streama skivan från sin sajt, som idag är det enda lagliga sättet att lyssna på Dark night of the soul.

– Jag har valt att inte ifrågasätta varför just de har tillåtelse – på så sätt får ju folk i alla fall höra musiken, säger Danger Mouse.

Han är idag osäker på om cd-r-skivan var en bra idé eller inte:

–Cd-r-skivan var ett snabbt och ogenomtänkt drag, utan någon uppmaning om att använda skivan på ett visst sätt. Min enda önskan är att folk ska få höra musiken ihop med bilderna, och jag ville inte ge ut boken utan en tillhörande skiva.

Önskan om att folk ska få höra musiken är uppfylld. Utöver NPR Musics streamsajt flyter piratkopior omkring på nätet. Inflytelse-rika musiktidningar som PopMatters, Pitchfork och Rolling Stone har gett skivan högt betyg – och utmärkelser som ”en kandidat till årets bästa album” florerar bland både journalister och bloggare. Men de stora Itunes-massorna har ännu inte upptäckt skivan.

En av de många artisterna som deltagit i projektet är svenska Nina Persson, som tidigare arbetat ihop med Sparklehorse när denne producerade det första A Camp-albumet. Persson, som sjunger på låten Daddy’s gone, är mycket entusiastisk:

–Jag tycker att hela formatet är fantastiskt! Som vanligt med David Lynch är det svårt att säga exakt vad han håller på med, men det svider någonstans och pusselbitar man inte ens visste att man saknade, faller på plats.

Även Danger Mouse är väldigt stolt över sin skapelse. Han är dock märkbart besvärad av den juridiska konflikten med EMI och vill inte uttala sig om den.

–För mycket kraft och talang har lagts ned på den här musiken för att den ska förbli outgiven. Förhoppningsvis blir Dark night of the soul inte en av de där försvunna skivorna.

Innan fildelningstjänster gjorde bootlegs tillgängliga för massorna var osläppta album något som skivsamlare mest drömde om. Musikjournalisten Dan LeRoy gör i sin bok The greatest music never sold en djupdykning i ämnet, med överraskande resultat.

Vad var din mest oväntade upptäckt?
–Förmodligen det att flera av de osläppta album som blivit kända inte har dragits in av elaka skivbolag. Ofta är det ett val av artisten själv.

Ser du någon röd tråd hos de här skivorna?
–De flesta album som nämns i min bok har gjorts av artister som nått en punkt i sin karriär där de trott sig ha förtjänat en större kontroll över sin utgivning än de faktiskt haft i slutändan.

Överskattas värdet av de osläppta albumen?
–De flesta av de här skivorna följer Smile-modellen, det vill säga att de blir legendariska för att de är ”förbjudna”. Med det sagt finns ändå många fantastiska osläppta album, inte minst Juliana Hatfields God’s foot.

Vad anser du om de rättsliga turerna kring Dark night of the soul?
–Den dispyt som omringat Dark night of the soul känns lustigt gammaldags och påminner om en tid då skivbolag hade all makt. Idag finns det så många vägar att kringgå den typen av blockad. Som Bill Laswell påpekar i min bok är det idag mest troligt att all inspelad musik förr eller senare kommer att nå ut.

FAKTA
Stjärnspäckat audiovisuellt projekt. De gästartister som medverkar på Dark night of the soul är: Flaming Lips, Gruff Rhys från Super Furry Animals, Jason Lytle från Grandaddy, Julian Casablancas från Strokes, Frank Black, Iggy Pop, James Mercer från Shins, Nina Persson, Suzanne Vega och Vic Chesnutt. Danger Mouse är en av 2000-talets största producenter och har nominerats till elva Grammys och vunnit två. Utöver sin egen neo-soulduo Gnarls Barkley, som han har ihop med rapparen/sångaren Cee-Lo, har Danger Mouse producerat skivor åt bl.a. Gorillaz och Beck. Hans olagliga mashupskiva The grey album från 2004, en hybrid av The Beatles vita album och The black album av Jay-Z, blev höjd till skyarna av musikpressen. I mars 2009 hamnade Danger Mouse på plats 48 på Rolling Stones lista ”100 People Who Are Changing America”.

BERÖMDA OSLÄPPTA ALBUM:

Beach Boys – Smile (1967)
Pophistoriens mest omtalade osläppta album. Kom 2004 i en nyversion som soloalbum av Brian Wilson.

Neil Young – Homegrown (1975)
Akustiskt countryalbum som till stor del avhandlade Neil Youngs brustna förhållande med skådespelaren Carrie Snodgress. Drogs in av Young själv, med förklaringen att musiken var för nedstämd. Planeras nu ges ut på samlingen The Neil Young archives volume 2.

KLF – The black room (1991)
Mytomspunnet techno-metalalbum, tänkt som motsats till hitskivan The white room. De många ominspelningarna antas ha dödat projektet.

Jungle Brothers – Crazy wisdom masters (1992)
Banbrytande hiphop före sin tid, menar invigda. Skivbolaget Warner ansåg att mixen av jazzinfluerad hiphop och drum’n’bass var för experimentell. Ersattes av det aningen mer konventionella albumet J. Beez wit the remedy. Några av låtarna från Crazy wisdom masters gavs senare ut på bootleg.

Prince – The black album (1992)
Den kanske mest renodlat funkiga Prince-skivan, först enbart släppt som promo och sedan i en ytterst begränsad upplaga 1994, innan det åter drogs in en kort tid efter. Ursprungligen drogs The black album in av Prince själv, då denne enligt utsago upplevde albumet som ondskefullt.

Juliana Hatfield – God’s foot (1997)
Skivan vars inställda utgivning försatte indiepopdrottningen i en djup depression. Ett av hennes starkaste album, enligt de som hört bootlegutgåvor.

David Bowie – Toy (2001)
Kombo av nya låtar och nyinspelningar av okända tidiga Bowie- låtar. Flera av låtarna från Toy släpptes istället på albumet Heathen.

Lyssna lagligt på Dark night of the soul på NPR Musics sajt. Gå till:

www.npr.org och skriv ”Dark night of the soul” i sökfältet.

Officiell hemsida för Dark night of the soul-projektet: www.dnots.com

ERIK AUGUSTIN PALM

Judee Sill. FOTO: HENRY DILTZ / RHINO RECORDS

Den multibegåvade singer/songwritern Judee Sill kom inte till sin rätt innan sin död. Först tre decennier senare hyllas hennes musik på bred front. Imorgon släpps skivan Crayon angel, där de svenska artisterna Nicolai Dunger och Frida Hyvönen tolkar den mytomspunna sångerskan ihop med brittiska och nordamerikanska indiestjärnor.

Det går inflation i återupptäckta singer/songwriters. Många är de recensioner som försöker övertyga om storheten hos en avdammad sångare, men något mer än en hajp blir enbart de som trollbinder på djupet – där Nick Drake är arketypisk. För några år sedan började fokus riktas mot den kaliforniska singer/songwritern Judee Sill, som 1979, 35 år gammal, dog av en överdos. Svenska Nicolai Dunger och Frida Hyvönen medverkar nu tillsammans med tretton andra indieartister från England, Kanada och USA på skivan Crayon angel: A tribute to the music of Judee Sill. För Dunger var mötet med Sills musik något nästan religiöst:

– Det finns en otrolig exakthet i arrangemang och röst på ett sätt som jag inte har hört tidigare. Musiken är en speciell blandning av det upplyftande och direkta, samt det intrikata och aviga.

Judee Sills låtar är mycket riktigt genomsyrade av religiösa referenser, men de är i lika hög grad psykedeliska. Sill var en komplex och motsägelsefull person. En djupt troende och klassiskt skolad barockmusiker med stark självdisciplin, liksom en bisexuell folkgitarrist, heroinist, rånare, prostituerad och kåkfarare, som hade dekadenta LSD-fester med sina fans. Det är en märklig nyansrikedom, vilken återspeglas i musiken – som Sill själv kallade för country-cult-baroque.

Michael Saltzman är en av grundarna till det lilla skivbolaget American dust, som sedan tre år tillbaka har arbetat med Crayon angel. Saltzman kan inte nog beskriva sin kärlek inför Sills musikskatt:

– Judees musik är förblindande vacker. Det finns något otroligt sammansatt i hennes verk. Det är pop, eller kanske folkmusik, men dess struktur har samma elegans som stora klassiska mästerverk. Därtill är hennes biografi så otrolig och jag tycker att dess tragiska dimension är infogad i låttexterna.

Innan sin död hann Judee Sill ge ut två album; den självbetitlade debuten (1971) och Heart food (1973). Trots att radio ofta spelade hennes låt Jesus was a crossmaker (som på Crayon angel tolkas av Frida Hyvönen) – och trots att kritikerkåren älskade henne, var det enbart genom The Hollies cover av samma låt som Sill fick sin enda egentliga hit. Hon hade inte mycket gemensamt med andra samtida folksångerskor som Joni Mitchell och Judy Collins – och hamnade följaktligen i deras skugga. Sill var ingen klassiskt bildskön hippieguldlock. Hon var en udda sångfågel med dragning till mörkret, trots sin kristna tro.

Den amerikanske lo-fi-ikonen Bill Callahan (alias Smog) och den kanadensiske fiol-singer/songwritern Owen Pallett alias Final Fantasy, medverkar båda på Crayon Angel och delar en oerhörd beundran inför Sill.

– Hennes röst, pianospel och melodier är omisskännligt hennes och ingen annans. Hon var lika banbrytande som Leadbelly, säger Callahan.

Pallett sluter upp i lovprisandet:

– Judee Sill förkroppsligar det som jag dras till mest inom musik; spektakulära nederlag. Hennes låtar är så genomsyrade av ambition och så teoretiskt laddade. På det bisarrt polyfoniska niominutersstycket The Donor – som jag tolkar här – tar hon sig själv precis intill gränsen för musikalisk kollaps. Det är då jag verkligen känner hur unik hennes musik är.

FAKTA
Crayon angel består av 15 nytolkningar av Judee Sills låtar, varav två aldrig spelades in av Sill. I stället har man där utgått från hennes egennedtecknade noter. Förutom de artister som nämns i texten medverkar bland andra Beth Orton och Ron Sexsmith på Crayon angel. Det har getts ut ett antal postuma Judee Sill-album och liveskivor, bland annat dubbel-cd:n Dreams come true – mixad av Sonic Youth-medlemmen Jim O’Rourke – som innehåller Sills tredje, tidigare outgivna album från 1974, ett antal heminspelningar och videoklipp. Andra artister som har tolkat Judee Sill-låtar genom åren är bland andra 60-talsgruppen The Turtles, singer/songwritern Warren Zevon, lo-fi-sångaren Bonnie Prince Billy och indiefolkgruppen Fleet Foxes.

LYSSNA PÅ CRAYON ANGEL

ERIK AUGUSTIN PALM

Europe, 2009. FOTO: FREDRIK ETOALLS

STILL GOING STRONG. Europe var förortsgrabbarna i spandex som blev världsstjärnor. Cirka 1500 livespelningar senare är de 45 plus och pappor, men rocknerverna vibrerar fortfarande.

Upplands Väsby 1979. Joakim Larsson är Vilundagymnasiets coolaste rocker. Inspirerad av originaltiteln på Shakespearepjäsen Stormen (The Tempest) har han tagit artistnamnet Joey Tempest och ihop med en annan lokal bad boy, gitarristen John Norum, bildat bandet Force som är mytomspunnet i norrort. När SvD träffar Europe – som Force snart kom att heta – 30 år senare, minns trummisen Ian Haugland hur duon Tempest/Norum först framstod.

– Jag spelade i ett annat band i Märsta på den tiden och det låg en sorts mystik omkring Force. De hade mycket attityd. Jag kommer ihåg hur man kunde se John komma gående med sitt gitarrfodral och utstråla ”Håll dig borta”.

Alla skrattar. Av den hårda attityden finns inte ett spår kvar, istället slås man av gubbgrabbarnas ödmjukhet. 46-årige Tempest är fortfarande en charmig spjuver och kan inte hejda sin iver när han berättar om bandets nya album Last look at Eden, som är det tredje efter återföreningen 2003. Idén att köra igen uppkom vid millennieskiftet, då bandet spelade The final countdown vid firandet på Skeppsholmen. Vägen dit har inte varit helt rak. Sedan Norums avhopp 1986 som reaktion på bandets ökade kommersialisering och bubbelgum-image, har de mött vissa utmaningar. Norum ersattes av Kee Marcello, vilket fungerade, men 1992 lades Europe ändå på is – ”Det var dags”. Dessutom hade grungen kommit, vilket gjorde ångest trendigt och Europes gladhårdrock irrelevant.

– Jag kommer ihåg när vi hälsade på vårt skivbolag i New York då och det var en annan stämning där. Vinden hade vänt totalt och de hade nya signeringar på gång, minns Tempest.

Den omskrivna skattesmäll som under 90-talet drabbade bandet som ett eko av av dålig finansiell rådgivning i början av karriären, är nu uppklarad enligt medlemmarna. Det märks att de är oerhört trötta på ämnet. En annan i tiden mer näraliggande prövning har varit att Norum, som återvände till Europe 2003, tragiskt förlorade sin fru i en hjärnblödning förra året. Balladen In my time på nya skivan är tillägnad henne.

Just nu tycks dock en oförfalskad fröjd råda i Europe och de har efter 30 års vänskap lärt sig ta varandras olikheter på ett bra sätt. De beskriver sig själva som bröder.

– När vi var unga var vi alla ”my way or the highway”. Idag ror vi var sin eka mot samma fyr, säger Haugland.

Killarna verkar lika uppfyllda av framtidsplanerna som av allt de har delat, till exempel åren de levde i surrealistisk dekadens bland tjuvar och banditer i den västindiska ögruppen Turks and Caicos, mellan 1987–1992.

–På grund av att några av oss hade en ”criminal record” sedan ungdomsåren kunde vi inte bosätta oss permanent i USA, även om det aldrig var några problem att turnera där. Så vi placerade oss nära geografiskt, på den här ögruppen strax söder om Bahamas. Där var det inte så noga om man hade ett kriminellt förflutet, säger keyboardisten Mic Michaeli.

Europe köpte två gemensamma hus på en av öarna, där de mellan turnéerna festade friskt och tog dyklektioner. Andra bisarra episoder, som att de uppträdde under Rumäniens storslagna ceremoni i samband med att landet blev EU-medlem, samt att de uppvaktats av italienska maffiabossar, sydeuropeiska borgmästare och östeuropeiska ministrar, har också kantat karriären. Mäktiga män som alla velat synas på bild med Europe.

–Vi var det första icke-albanska bandet någonsin att spela i Albanien och en av deras viktigaste ministrar, vilken exakt kommer vi inte ihåg, ansåg att det var en väldigt bra idé att hänga med oss. Vilka skälen var kan vi bara gissa, säger Michaeli.

Men tillbaka till 2009, och Last look at Eden. Joey Tempest tycker sig se flera tecken på att gruppen genom den nya 70-talsdoftande skivan kommer att få kritikernas respekt. Skivan fick igår genomgående treor i betyg av Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen. Vad det gäller publiken är Europe inte längre oroliga. De förlorade aldrig sina fans trots uppehållet och har nu också en ny generation beundrare. När bandet spelade i Göteborg nyligen dök 50 000 personer upp. De minns sin initiala förvåning över alla de lyssnare som inte ens var födda när Rock the night spelades på varje chockrosa hemmafest.

–När vi hade skivsignering efter vår första reunionplatta undrade vi om någon skulle komma över huvud taget. Sedan köade ungdomar i flera hundra meter. Det är en generation som skiter i vad som anses hippt, säger Michaeli.

Även om 00-talet har sett en pånyttfödelse för glamrock med band som brittiska The Darkness, har hipstermaffian inte omfamnat genren – bortsett från postironiska genrehybrider som Andrew WK. Men nu kommer kanske ett incitament, då hipster-arketypen Kleerup är en av gästerna på nya skivan.

–Vi har känt Kleerup sedan två år tillbaka. Han kom in till studion en dag och tog några öl. Den här plattan är spontan på så sätt. Vi ville släppa loss, säger Tempest.

Ett steg i den riktningen är att ironi har infogats i vissa texter. Men felstavningen på omslaget till det millennieskiftesanknutna brittiska jubileumssläppet av Europes signaturlåt – The final cuntdown, får räknas till ofrivillig humor.

FAKTA
Europe bildades 1978 under namnet Force. 1982 vann de Rock-SM. Priset var ett skivkontrakt. Idag har de sålt över 16 miljoner skivor och är Sverige största rockband genom tiderna. Nuvarande medlemmar är originalsättningen: Joey Tempest (sång), John Norum (gitarrer), Mic Michaeli (keyboards), John Leven (bas) och Ian Haugland (trummor).

Last look at Eden är det åttonde albumet sedan debuten 1983. Titeln är inspirerad av USA:s presidentval 2008, då bandet befarade McCains seger. Andra gästartister utöver Kleerup är till exempel Titiyo. Skivan är inspelad av Mustasch-producenten Tobias Lindell på ett mixerbord som George Lucas använde till Star wars. Nya singeln New love in town släpps i september och handlar om födseln av Tempests son. Bandet beger sig snart ut på turné i Europa, Japan och antagligen även USA.

ERIK AUGUSTIN PALM