Monthly Archive for June, 2010

Dunkla ackord i skuggan

Published on June 20, 2010 in Sonic Magazine.

FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

Insvept i solsken, palmträd och kantad av mils­långa stränder personifierar San Diego idén om södra Kalifornien. Staden må ha kallats »en kulturell öken«, men bakom fasaden av surfing och flipflops har den indiescen som länge bubblat nu fått en nytändning. Erik Augustin Palm reser till SoCal.

I never saw the morning ’til I stayed up all night
I never saw the sunshine ’til you turned out the light
I never saw my hometown until I stayed away too long
I never heard the melody, until I needed a song

- »San Diego serenade« av Tom Waits

Kan en småstad ha mer än tre miljoner invånare? San Diego tycks föreslå att så är fallet. Visserligen har själva staden officiellt sett mindre än hälften av nämnda invånarantal, men så är det också svårt att avgöra exakt var San Diego börjar och slutar i det geografiskt utspridda länet med samma namn. En bilfärd genom det praktfulla sydkaliforniska landskapet – som gränsar till den ökända mexikanska gränsstaden Tijuana – ger intrycket av ett enormt antal småorter som har växt samman. Resultatet är en sömnig, solig tätort utan en tydlig ände.
Kalifornien är en delstat präglad av inbördes antagonism. NorCal har San Francisco som metropol och kulturellt mecka, medan Los Angeles självfallet är centrum för SoCal (även om LA i flera avseenden är en kulturell ö på samma sätt som New York är det). I SoCal utpekar man ofta NorCal som ett tillhåll för pretentiösa, New Age-intresserade miljöaktivister. Folk i norr förenklar i sin tur gärna södern som materialistiskt, tråkigt och konservativt, bortsett från det progressiva underhållningscentret Los Angeles. Brandon Welchez – sångare i San Diego-duon Crocodiles – skriver under på den generaliseringen:
– Ibland tycker jag verkligen att det är outhärdligt att bo här. I den här delen av stan finns det förstås många liberala och kulturintresserade, men i förorterna är folk extremt konservativa. Där jag växte upp var det bara rasister, homofober och idioter. Samtidigt är det väldigt härligt att komma tillbaka hit, som förra året då vi turnerade i sju månader.
Det är söndag kväll och på indiebaren Whistle Stop i stadsdelen South Park ska klubben Too Many Creeps strax börja. Ledordet är »postpunk and beyond«. Welchez arrangerar kvällen varje vecka med Charles Rowell – den andra halvan av Crocodiles – samt bästa vännen Mario Orduno, ägare av skivbolaget Art Fag Recordings och något av San Diegos motsvarighet till New Yorks alternativa festarrangör Todd P. Här känner de sig hemma. South Park utgör ihop med intilliggande områden som North Park och queervänliga Hillcrest en motvikt till exklusiva strandkvarter som La Jolla och Pacific Beach. Dit åker horder av lättklädda SoCal-ungdomar för spring break och på helgerna invaderas strandbarerna av testosteronstinna sjömän från den stora flottbasen som häller i sig shotsbrickor, inte osannolikt till ett soundtrack av San Diegos »stoltheter« Blink 182. Det finns med andra ord en del att gnälla på om man är svartklädd, blyg och inte gillade gymnastik i skolan.

FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

Mario Orduno - ägare av skivbolaget Art Fag Recordings - och Brandon Welchez från Crocodiles. FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

– Men San Diego är ändå väldigt bekvämt. Det är fint och man får saker gjorda här, säger Orduno.
Hans lilla men namnkunniga skivbolag har sedan 2005 kultiverats fram till ett nav för innovativ, gitarrbaserad San Diego-musik. Att två av de mest kända banden i bolagsstallet är Crocodiles och Dum Dum Girls – lett av Welchez fru, Kristin Gundred alias Dee Dee – är talande för den täta sammanhållningen i San Diegos yngre indiekretsar. Båda banden har hajpats internationellt för sina experimentella, catchiga varianter av garagerock, men främst efter debutskivorna på betydligt större bolag. Crocodiles släppte sin »Summer Of Hate« på Fat Possum i fjol och Dum Dum Girls gav ut fullängdaren »I Will Be« på Sub Pop i våras.
Inspirationen hämtar Welchez främst från det förflutna:
– Den bästa musiken skrevs mellan 1955 och 1967. Efter det började artister bli alldeles för intresserade av intellektualism, fram till det att punken kom 1975. Åren däremellan var fullsmockade med riktigt tråkig musik. Jag tror att anledningen att punken var så uppfriskande var att den tittade tillbaka. Ramones bästa låtar var 60-talsinfluerade, precis som Sex Pistols. Den musik vi skriver har antagligen också sin grund i det klassiska 60-talspopsoundet. Sen älskar vi helt klart mycket klassisk kalifornisk musik, som Beach Boys och Phil Spector.
Det är uppenbart att både Crocodiles och Orduno på ett mentalt och kreativt plan till stor del lever i en annan tid och på en annan plats än bland monstertruckar längs strandpromenader med aerobicsklasser. Welchez är bevisligen nostalgisk inför en musikperiod från långt innan han föddes, medan Orduno har döpt Art Fag Recordings efter en notis i ett kalendarium om New York. Namnet blir sinnebilden av motsatsen till det människogalleri som projicerats inför omvärlden i realitysåpor om södra Kalifornien, där »Laguna Beach« är praktexemplet.
– Konstbög är en vanlig förolämpning i high school för alla som avviker från jocks (sportkillar, reds. anm.) och surfare, säger Welchez.
– Och en jock tycker självklart att alla som gillar konst är bögar, säger Orduno och skrattar innan han går in i DJ-båset och slänger på The Stone Roses klassiker »She Bangs the Drums«.

Dum Dum Girls. FOTO: LAUREN DUKOFF

Dum Dum Girls – som ett tag delade trummis med New York-bandet Vivian Girls – är idag en kvartett bestående av Kristin Gundred och tre av hennes väninnor. Allt inleddes som ett soloprojekt:
– Jag spenderade väldigt mycket tid ensam och försökte hålla förnuftet intakt. Min sätt blev att skriva och spela in ett antal låtar som jag samlade ihop och lade upp på MySpace. Eftersom jag skrev mina låtar på akustisk gitarr lät de först som folkpop. Det var inte förrän jag började spela musik med elgitarr som jag insåg vilket sound jag ville ha.
Gundred bor med sin äkta hälft Welchez i San Diego, där hon tidigare ledde de framgångsrika indierockarna Grand Ole Party. Men det nya bandet är baserat i Los Angeles:
– San Diego är egentligen inte min sorts stad, även om jag delvis uppskattar stränderna. Jag ogillar stora städer som känns små och isärkopplade. Jag växte upp östra Bay Area nära Berkeley och bodde i San Francisco innan jag flyttade hit. Så känns en riktig stad för mig.
Det San Diego som ratas av Crocodiles, Orduno och Gundred är dock bara en av stadens sidor. Med rätt inre glasögon får strandkulturen, de solindränkta palmerna och det långsamma tempot dessutom ett romantiskt skimmer, som talar om ett annat San Diego. En stad där vardagen ofta har karaktären av en dagdröm, där hundratals kända och okända band spelar sig genom helgerna, där den gigantiska serie- och popkulturmässan Comic-Con äger rum varje sommar, där noir-författaren Raymond Chandler levde och dog och där musikgenier som Diamanda Galas, Tom Waits och Frank Zappa helt eller delvis växte upp. Men mest av allt är det en sydkalifornisk oas där alternativ musik har prunkat i flera decennier.
»San Diego-soundet« utgörs i huvudsak av slamrig indie och olika punkvarianter. Andra nyare och högintressanta namn är Christmas Island, Heavy Hawaii, Nude Boy, Beaters och The Soft Pack, samt förstås stjärnskottet Wavves (Nathan Williams). Alla anknyter de till en DIY-anstruken postpunk eller indie som tycks vara en logisk följd till flera äldre San Diego-band. En rå, smutsig och dunkel karaktär förenar i sin tur åtskilliga av dessa, oavsett exakt genre. Från screamo-föregångare från 80-talets slut som Heroin till 90-talsband som grindcoreikonerna The Locust och indierockarna Rocket From The Crypt. Scenen rymmer även mer finstämda akter, som ambient-postrockarna The Album Leaf och de svårmodiga SoCal-noir-männen The Black Heart Procession.

Black Heart Procession. FOTO: CHRIS WOO

The Casbah, Little Italy, San Diego. FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

The Casbah, Little Italy, San Diego. FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

Pall Jenkins är sångare och låtskrivare i The Black Heart Procession – samt i en handfull andra band som föregångarna Three Mile Pilot – och har både upplevt och påverkat den lokala musikscenens utveckling under många år. När jag ger sig vidare ut i natten efter Whistle Stop blir destinationen The Casbah i stadsdelen Little Italy, där Jenkins visar sig spela såg jämte sin flickvän – rapparen Addiquit – vilket mynnar ut till en hypnotisk avantgarde-hiphop. Ikväll avslutas Faust Fest på den smått legendariska kaliforniska rockklubben, som under 00-talet har tagit över vänsterhaket Ché Cafés roll som San Diegos eget CBGB. Festivalen hålls varje år till minne av musikern Jacob Faust, som oprovocerat sköts till döds av San Diego-polisen 2005. Pall Jenkins tycker om sin hemstad, men ser den för vad den är:
– Vi har bikiniflickor och kroppsbyggare och allt det där, men det finns sätt att undvika den livsstilen. Här finns även mängder av skateboardare, surfare, musiker och konstnärer. Ibland brukar jag stänga mina draperier och skapa min egen värld bortom San Diego, men vissa dagar älskar jag solen. I städer som San Francisco och New York finns det så extremt många musiker, konstnärer och freaks. Jag är en av få freaks i min stad och känner att när jag tar min musik till de städerna är den mer potent än den skulle vara om jag bodde där.
Att San Diego har lyckats behålla en unik och högst levande musikscen trots ett konservativt styre och närheten till magneten Los Angeles, har Jenkins sin egen teori om:
– Jag tror att alla vet att San Diego är bäst när det gäller mexikansk mat. Därför är våra musiker lyckliga, mer välgödda och bättre låtskrivare än folk i Los Angeles. Vi ligger även betydligt närmre den mexikanska gränsen, vilket gör att vi får våra droger snabbt och billigt. Det är en annan bidragande orsak till att vi kan göra musik som är överlägsen andra städers.
Kombinationen av delikat mexikansk mat och bra musik ges det prov på redan två dagar tidigare, då de skramliga postpunk-indierockarna Christmas Island inleder Faust Fest – som är en tredagarsfestival utspridd över olika kvarter – på hipstervattenhålet Tower Bar. Den K-märkta byggnadens exteriör påminner om en psykedelisk hägring i utkanten av huvudgatan University Avenue. Inuti ryms både en tatueringssalong och en trivsamt sliten rockbar. Innan konserten möts vi på en högljudd taqueria mitt över gatan. Bandmedlemmarna är hungriga, allra mest trummisen Lucy Wehrly som himlar med ögonen över sina ångande tacos:
– Åh, kolla på mina tortillas. De bakade dem precis.

Christmas Island. FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

Christmas Island startades 2007 i form av ett projekt mellan Wehrly och pojkvännen Brian Carver, som spelar gitarr, sjunger och skriver de flesta av låtarna. Efter ett antal konserter insåg paret att livesoundet behövdes fyllas ut, varför Carvers bästa vän Craig Oliver bjöds in på gitarr och keyboard. På inspelningarna har bandet fortsatt i form av ursprungsduon, vilket ger en charmigt avskalad ljudbild. Den omskrivna debutskivan »Blackout Summer« gavs i fjol ut på Los Angeles-bolaget In The Red. Bandnamnet tog Carver från ön i Stilla Havet där England på 50-talet testade atombomber utan att evakuera öborna. Kontrasten mellan öns pittoreska namn och dess mörka historia kom att illustrera musikens nyanser träffsäkert.
– Det är vad jag älskar med vår musik. Att det liksom är pop som samtidigt har en ganska dyster energi. Låtarna har ett mörkt moln hängande över sig, säger Wehrly.
Bandet har vid intervjutillfället precis kommit tillbaka från en turné på östkusten, där de blev påminda om fördelarna med att leva i södra Kalifornien.
– Vi var tvungna att köra runt i Washington i en och en halv timme innan vi kunde parkera. Snön täckte alla parkeringsplatser som inte var upptagna, säger Wehrly.
Carver, som anser sig vara en »butter« person med texter därefter, har funderat på att flytta ifrån San Diego några gånger, men slutligen kommit fram till att det vore meningslöst:
– Vart du än flyttar kommer du fortfarande vara samma person, med samma problem i ditt liv. Därför kan du lika gärna bo på en plats där du åtminstone gillar vädret, säger han torrt.
Trion spekulerar skämtsamt om hur deras surmulna musik skulle låta om de bytte bort soliga San Diego mot någon av de molnbeklädda favoritstäderna Seattle eller Portland, »där det regnar nio månader om året och alla ungdomar bor och spelar musik i sina källare«:
– Då skulle vi förmodligen vara ett gothband, säger Wehrly.
Craig Oliver må ha en biroll i Christmas Island, men är en av centralgestalterna på San Diegos undergroundscen. Utöver att vara frontman för postpunktrion Spirit Photography (som räknar svenska proggrocklegendarerna Träd, Gräs och Stenar till sina MySpace-fans), driver han Volar – ett annat av San Diegos mest intressanta nya mindre skivbolag. Oliver bor alldeles intill Whistle Stop i North Park och ser flera fördelar med att vara indiemusiker i området:
– Även om San Diego är relativt geografiskt utspritt, är konst- och musiklivet främst koncentrerat till en fem eller sex kilometers radie i centrum. Där kan du inte gå särskilt långt utan att springa in i någon annan som också spelar musik, vilket leder till en konstant dynamik som inte går att undvika. Av den anledningen hamnar många av oss också på samma barer, fester och konserter, vilket bildar ett stödsystem för vår kreativitet. Stressnivån är låg, vilket gör att ett trevligt mellanting av arbete och lek uppstår.

FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

Lucy Wehrly från Christmas Island och Matthew Barajas från Heavy Hawaii. FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

Nej, här springer man inte till bussen. Begreppet »San Diego-tid« hörs ständigt i samtal. När jag kommer fashionabelt sent till en dagsinflyttningsfest i utkanten av Hillcrest, har få anlänt. Merparten ramlar in tre eller fyra timmar senare. Alla samlas på en stor veranda som sträcker sig över en lummig dal. I ett hörn sitter neopunkbandet Nude Boy och planerar sin kommande spelning, bredvid en tobaksbolmande Joseph Vorachack alias Raw Moans – vars hypnotiska synth-lo-fi har fått mycket uppmärksamhet i bloggosfären. I ett annat hörn hänger Lucy från Christmas Island med Matthew Barajas och Sundar Whalen från Heavy Hawaii (som låter som Beach Boys på heroin). Tidigare spelade de två sistnämnda i folkpsychbandet Fantastic Magic med Nathan Williams från hajpade Wavves. Festen blir ett till tecken på korsstygnen mellan banden. Enligt Melissa Duenas från Nude Boy får det vissa konsekvenser:
– Det är väldigt incestuöst. Alla har legat med alla här, säger hon.
Sundar och Matt menar att den kärvänliga stämningen även färgar av sig på musiken:
– Men självklart vill vi som band ändå försöka vara en ö, säger Sundar.
Plötsligt avbryts den fnittrigt dagsberusade tillställningen av en jordbävning som visar sig vara den största på två decennier och mäter hela 7,2 på Richterskalan. Vaser ramlar från hyllor och verandan skakar i nästan en minut, vilket känns som en evighet. Folk skrattar ängsligt och rusar tankspritt in i huset med sina ölglas, vilket framstår som ett bättre alternativ trots att taket skulle kunna rasa. Epicentrum är djupt nere i marken i ett ödsligt område i den nordmexikanska delstaten Baja California. San Diego ligger granne, men klarar sig bra och två dödsfall rapporteras totalt i Mexico. Efteråt fortsätter festen som om inget hänt, med äggjakt, ölhävning och såpbubblor. Jordbävningen, den förvandlas till en skojig parentes.

FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

Just grannskapet med Mexico och närheten till Los Angeles är något som både intresserar och irriterar Seth Combs, konst- och kulturredaktör på gratistidningen San Diego City Beat:
– Los Angeles överskuggar oss i nästan varenda aspekt, men det bryr vi oss inte om för att LA är en stor avgastäckt skithög. Mexico är fantastiskt, men många av banden här i stan är helt separerade från Tijuana-scenen, eftersom det är så krångligt att åka dit och spela.
Andrew Montoya, trummis i de ESG-inspirerade »mutantpunkarna« Beaters, har erfarenheter från andra sidan gränsen:
– Det är en helt annan värld 10 minuter söder om San Diego, med hög fattigdom och korrupta poliser. Många amerikaner glömmer att lagarna är annorlunda och får stora problem där. Men Tijuana är alltid kul så länge du inte beblandar dig med dess många vettvillingar.
Seth Combs retar sig på rampljusets orättvisa fördelning i USA. Många San Diego-band förblir okända »medan det i Brooklyn och LA kan räcka att en snubbe med GarageBand på sin Mac fjärtar, för att skapa nästa stora grej«. Solidariteten bland San Diegos musiker tror han delvis beror på en torftig lokal kulturpolitik:
– Det finns hela tiden en starkt närvarande »oss mot dem«-känsla, på grund av att staden generellt sett inte riktigt stödjer lokal konst och musik. Därför blir det upp till de människor som utgör musikscenen att stödja varandra istället.

The Locust-sångaren Justin Pearson. FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

För Justin Pearson – sångare i det subversiva grindcorebandet The Locust – har den konservativa dominansen och bristen på starkt kulturellt stöd fungerat som kreativt bränsle:
– När jag var yngre var vi tvungna att själva hitta platser att ha konserter på, som till exempel kloaker under motorvägen, tak på parkeringsplatser, öknen och så vidare. Och närheten till Mexico och den uppenbara rasism som därför finns hos de konservativa här, skapar sociopolitiska frågeställningar som inspirerar både vår och andras musik.
Någon brist på soltimmar lider San Diego som sagt inte av, men den förväntade munterhet som solen medför uppskattas inte av alla. Albumtitlar som »Summer of Hate« av Crocodiles och »Blackout Summer« av Christmas Island, samt låttitlar som »Suicide Summer« av Heavy Hawaii och »Beach Demon« av Wavves, föreslår att det konstanta semestervädrets implikationer kan vara minst lika svårhanterliga som den konservativa andan. Och någonstans där, i den tryckande hettan med långfingret rest mot McCain-klistermärket på bilen framför, tycks den allra bästa San Diego-musiken uppstå. Craig Oliver sammanfattar det hela:
– Hur deppig eller upprymd de olika artisternas musik än är tycker jag att den oftast förmedlar ett sorts töcken, med otydliga ramar. Kanske är det från en förvirring som uppstått av att vi bor på en plats där vädret förväntas göras allting bättre. Solen kan vara hämmande genom att den hela tiden gör sig påmind och uppmanar oss att vara lyckliga. Den gör inte nödvändigtvis saker lättare att se, utan kan istället skymma ens sikt och driva oss till att undvika den helt. Vi kan inte svara med att bli hippies, så vi blir punkare istället.

CENTRALA SKIVBOLAG:

• Gravity Records: Grundades 1991 av Matt Anderson, sångare i Heroin. Bolaget har varit en viktig del i formandet av det skramliga så kallade »San Diego-soundet«. Har bland annat gett ut The Locust och de två Pall Jenkins-banden The Black Heart Procession och Three Mile Pilot. Många av akterna på Gravity Records spelade under 90-talet regelbundet på det omtalade Ché Café, ett vänsterinriktat konserthak vid University of California i San Diego.

• Volar Records: Christmas Island- och Spirit Photography-medlemmen Craig Olivers relativt nystartade skivbolag. Utöver det egna bandet och lokala akter som Ale Mania (med flera medlemmar från Beaters), har Volar bland annat även gett ut de psychpoppiga The Fresh & Onlys från San Francisco.

• Single Screen Records: Prunkande och högaktivt skivbolag ägt av indiemusikerna Jackson Milgaten och Craig Barclift, som sedan 2007 har fungerat som en viktig trampolin åt många San Diego-band. Tidigare hem åt bland andra The Sess och idag Beaters och Nude Boy.

• Art Fag Recordings: DJ:n och klubbarrangören Mario Ordunos skivbolag med band som Crocodiles, Dum Dum Girls och Heavy Hawaii i sin katalog, liksom andra just nu hajpade gitarrfuzzade SoCal-akter som Best Coast.

• Zoo Music: Miniskivbolag som drivs av äkta paret Brandon Welchez från Crocodiles och Kristin »Dee Dee« Gundred från Dum Dum Girls. Ger bland anat även ut Beaters.

SAN DIEGO PÅ SKIVA:

• The Black Heart Procession: “The Spell” (Touch and Go, 2006). Pall Jenkins musik påminner om södra Kalifornien de få gånger när det regnar hårt över stränderna i vild blåst och himlen är märkligt nordiskt grå, vilket minst sagt blir suggestivt där solen annars härskar. BHP:s femte fullängdare uppvisar förmodligen allra tydligast denna majestätiska SoCal-noir.

• Wavves: “Wavvves” (Fat Possum, 2009). Den kanske mest dokumentära avspeglingen av dagens hipster-San Diego. Låtar som »So Bored«, »California Goths« och »Beach Demon« är träffande surf-punk-pop-inramningar av postpubertal förvirring på en skateboard nära havet.

• Crocodiles: “Summer of Hate” (Fat Possum, 2009). Duons debutalbum är en magnifik hybrid av neopsykedelisk garagerock och brittisk postpunk, någonstans mellan Suicide, The Jesus and Mary Chain och The Beach Boys, nedkokat i samma reverbtunga förstärkare.

• Christmas Island: “Blackout Summer” (In The Red, 2009). Älskvärt kinkig och skramlig lo-fi-postpunk om dinosaurier och romantisk besatthet. Låter som ett hallontuggummi i sanden.

• Dum Dum Girls: “I Will Be” (Sub Pop, 2010). Sockersöta garagepopmelodier på rad utgör debuten av denna San Diego/Los Angeles-tjejkvartett, ledd av Crocodiles-Brandons fru Kristin Gundred. Ansvarig för den drömskt distorserade ljudbilden är Richard Gottehrer, som bland annat producerade både Blondies och The Go-Go’s debutalbum på 70- och 80-talet.

• The Soft Pack: “The Soft Pack” (Kemado Records, 2010). Garagerockkvartetten som grundades under namnet The Muslims i San Diego 2007 och numera bor i Los Angeles, blommar ut på sitt självbetitlade debutalbum. 60-talsbetonade gitarrökare från värmen.

• Heavy Hawaii: “HH” 12” (Art Fag Recordings, 2010). Den nya skivan från återstoden av Fantastic Magic. Heavy Hawaiis nedtonade men likväl psykedeliska Beach Boys-mutationer är ett idealiskt soundtrack till San Diego, sommaren 2010.

• Addiquit: “Addiquit” (Dead Rich Records, 2009). Under namnet Addiquit släpper Bethany Whitwer – flickvän till Pall Jenkins från Black Heart Procession – denna djupt suggestiva hiphop, med en släpigt poetisk rapstil som påminner om ett möte mellan Cat Power och M.I.A.

ERIK AUGUSTIN PALM

Nostalgisk drömpop

Published on June 20, 2010 in Sonic Magazine.

Chris Chu i The Morning Benders. FOTO: BRYAN DERBALLA

Tre veckor innan släppet av The Morning Benders andra studioalbum »Big Echo« blev den Berkeley-bördiga drömpopkvartetten rankad etta på den extremt inflytelserika sajten The Hype Machine, som analyserar musikbloggosfärens MP3-urval och trender. Orsaken var livevideoversionen av singeln »Excuses«, som snabbt kokade över på YouTube. Där får bandet uppbackning av ett stort gäng musikervänner från The Bay Areas indieelit. John Vanderslice syns på ett hörn, liksom Christopher Owens från Girls, samt medlemmar från band som The Mumlers och Port O’Brien. På samma gång som låtens majestätiska arrangemang är en medveten hyllning till Phil Spectors klassiska produktionsteknik »wall of sound«, blir videon en eloge till The Bay Area och områdets musikscen.
– Det var faktiskt överraskande hur bra det blev. Det man ser är tredje gången som alla spelar låten ihop. Skälet till att det blev så lyckat var också att videon gjordes precis innan jul, så alla var hemma. Våra vänner som spelar i band turnerar alltid annars, säger Chris Chu, sångare och låtskrivare i The Morning Benders.
Bandet är själva precis hemkomna till sitt älskade Kalifornien, trots att de officiellt är Brooklynbor sedan en tid tillbaka. Undantaget är den nyaste bandmedlemmen, Chus 19-åriga lillebror Jon, som har ett tag kvar vid Berkeleys prestigefyllda universitet. Under de månader som Chu har betecknat Greenpoint som sin bas har han dock spenderat »hälften av tiden« i Berkeley, där även hans flickvän bor kvar. Resten av tiden har dominerats av turnéer.
– På flera sätt känns det som att jag aldrig lämnade den här platsen, säger Chu.
Han har precis soundcheckat inför kvällens utsålda konsert på The Independent i San Francisco, som visar sig bli en sann uppvisning av bandets kärlek till staden – komplett med allsång i publiken. Man kan fråga sig varför de alls flyttade.
– Jag betraktar mig själv som en så kalifornisk person och kan se mig själv bilda familj här. Men jag har bott i Kalifornien i hela mitt liv och kände att jag behövde uppleva något annat innan jag kommer tillbaka för gott, säger Chu och skrattar.
Flytten till New York sammanföll med produktionen av den nya skivan, som delvis präglas av det Brian Wilson-inspirerade och The Shins-associerade meloditäcket från debuten »Talking Through Tin Cans«, men även av hårdare skiftningar. Det strävare soundet är resultatet av samarbetet med Chris Taylor från Grizzly Bear, som producerade »Big Echo« ihop med Chu.
– Människor blir ofta förvånade när de får höra att vi spelade in musiken innan Chris kom in i bilden. Många av ljuden och idéerna fanns redan där, men Chris gjorde att allt blev mer dynamiskt.
Även de nya texterna har fått en djupare nyansrikedom:
– Det första albumet var väldigt personligt och kretsade runt en månad i mitt liv. Big Echo handlar om olika aspekter av tid, om att bli äldre och de större frågorna. Idén om nostalgi och vilken känsla den är kopplad till har intresserat mig för att det är en gråzon. Nostalgi innebär både glädje och sorg, åtminstone för mig.

ERIK AUGUSTIN PALM

Världsmusiker med afroklang

Published on June 20, 2010 in Lira Musikmagasin.

Los Angeles-kollektivet Fool's Gold softar vid en vägg. Annars har de en stark passion för afrikansk musik, fast på hebreiska. FOTO: EMILY SCHUR

Möten mellan afrikansk folkmusik och västerländsk populärmusik är välrepresenterade i den postmoderna kulturfloran, där artister som Paul Simon och David Byrne varit stilbildande. Det senaste decenniet har en ny Afrikainfluerad våg brett ut sig, vars forum snarare varit hippa klubbar i New York och Paris än batikfärgade folkmusikfestivaler. Erik Augustin Palm granskar rörelsen och de musikhistoriska frågor den aktualiserat.

Klockan är elva på fredagskvällen och på rockklubben Emo’s i centrala Austin strömmar det in folk. South By Southwest-mässan 2010 har nått fram till sin andra och avslutande helg, där merparten av världens just nu hetaste musiklöften visar upp sig, parallellt med internationellt hajpade filmskapare och innovativa IT-utvecklare. Under tio dagar i Mars varje år förvandlas Texas huvudstad till popkulturens trendmecka, där designerjeans och limiterade sneakers möter cowboyboots i vägdammet. I kväll är trycket stort för att se veckans sista spelning med Los Angeles-kollektivet Fool’s Gold. När de intar scenen ser de ut att vara vilket nytt, moderiktigt amerikanskt indieband som helst, men tonerna som snart strömmar ur högtalarna är en prunkande hybrid av malinesisk ökenrock, kongolesisk soukous och highlife från Ghana. Publiken jublar, dansar uppsluppet och verkar för en stund glömma att den faktiskt är i Texas.
Fool’s Gold är inte ensamma. Under de senaste åren har flera alternativa västerländska artister tolkat afrikansk musik i en väldesignad skrud av pop, rock och dansmusik.

Det mest inflytelserika exemplet är förmodligen New York-bandet Vampire Weekend, som förenar välstruken urban indiepop med spexig afropop under det självpåhittade genrenamnet ”Upper West Side Soweto”. Kritikerna jublade och plötsligt stuffade indiekids i manchesterbyxor runt till rytmer mer anrika än något annat på deras i-podar. En av skillnaderna mellan Vampire Weekend och Fool’s Gold tycks vara att de senare tillägnar sig afrikansk musik på en betydligt djupare och mer hängiven nivå. Här är inte Afrika en exotisk krydda, det är kärnan. När undertecknad träffar bandledarna Luke Top (sång, elbas) och Lewis Pesacov (gitarr) för en pratstund i centrala Austin, påpekar de vikten av att förstå musiktraditionerna man tolkar:
– Man måste ha en grund för att ha något att stå på som musiker. För att vi verkligen ska kunna filtrera genom influenser måste vi självklart veta exakt vad det är vi filtrerar, säger Top.
Fool’s Gold består av ett tiotal medlemmar med skiftande ursprung. Två är från Sydamerika, två är från mellanöstern och sångaren Luke Top invandrade till Kalifornien från Israel med sin familj som fyraåring. Pesacov är vit amerikan och ser bandet som en etnisk kompott högst representativ för Los Angeles. Någon afrikansk medlem finns inte, vilket har höjt vissa afromusikpuritaners ögonbryn – i synnerhet i början av bandets karriär.
– En del människor blir nog fortfarande avtända av den grejen. Jag tycker att det är väldigt synd att de är så trångsynta, eftersom det enda det egentligen handlar om är själva musiken. Belackarna lägger för stor vikt vid etnicitet, säger Pesacov.
– Samtidigt har vi blivit oerhört välkomnade. Det är faktiskt förvånande hur få som har ifrågasatt oss. Vår musik är väldigt intuitiv och min upplevelse är att folk kan relatera till den omedelbart, utan att intellektualisera den. De känner tonerna i sin kropp och svetten droppa från sina nackar. I våra liveshower vill vi inte ha någon barriär vid scenen. Vi vill möta publiken och dela ögonblicket med dem. När man väl kommer till våra konserter och upplever allt detta tror jag att den där ifrågasättande hållningen faller bort, säger Top.
Det stämmer. För den som sett Fool’s Gold live bör det inte råda någon tvekan om att bandets förhållningssätt till afrikansk musik enbart grundas på en stark passion, precis som till de andra traditioner och genrer som finns i den vilt musikaliska blandningen på deras kritikerrosade, självbetitlade debutalbum. Afropop är kärnan, men där hörs till exempel även toner från Mellanöstern och fusion-jazz. Top sjunger dessutom ofta på hebreiska, som på den smäktande ”Nadine”. Men texter på afrikanska språk har aldrig varit aktuella.
– För att verkligen kunna sjunga från hjärtat krävs det en språklig förbindelse till orden. Jag sjunger på hebreiska av specifika, personliga anledningar. Det skulle inte kännas vettigt att göra det på ett språk jag inte kan. Med hebreiska kan jag också genomföra väldigt många melodiska idéer som jag inte kan åstadkomma med engelskan.

Ingrid Monson, professor i afroamerikansk musik vid Harvard University, tycker att man även bör intressera sig för kulturen bakom den musik man spelar. FOTO: HARVARD UNIVERSITY

Det hårda synandet av västerländska musiker med afrikanskt anstruken repertoar som i viss mån drabbat Vampire Weekend och Fool’s Gold, härstammar från debatten som följde släppet av David Byrnes och Brian Enos album ”My Life in the Bush of Ghosts” från 1981, samt Paul Simons ”Graceland” från 1986. Många ser dessa två album som stilbildande för den afroinfluerade våg som gått i cykler i väst fram till i dag, även om andra samtida album av bland andra Stuart Copeland och Malcom McLaren också hade en stark Afrikaprägel. New York Times-kritikern Jon Pareles kallade Byrnes och Enos verk för ”kulturell imperialism”. Frågan om den vite mannens exploatering av afrikansk musik blev ännu mer central efter att ”Graceland” släpptes mitt under rådande apartheid. Albumet sågs som kontroversiellt främst för att Simon bröt mot bojkotten av Sydafrika ”för egen vinnings skull” och att han samarbetat med sydafrikanska musiker utan att ge dem den uppmärksamhet och den ersättning de förtjänat. Kritiken verkade bortse från att Paul Simons enda syfte varit att hylla sydafrikansk musik.
– Om du till exempel skulle fråga Joseph Shabalala i Ladysmith Black Mambazo, så är han väldigt glad över att Paul Simon kom och samarbetade med dem. Tack vare deras medverkan på Graceland blev de sedan internationella stjärnor på egen hand.
Det säger Ingrid Monson, professor i afroamerikansk musik vid Institutionen för afrikanska och afroamerikanska studier vid Harvard University. Hon arbetar just nu med en bok om den malinesiska balafonmusikern Neba Solo, där hon belyser flera sociopolitiska frågeställningar som berör västvärldens relation till afrikansk musik. Monson menar liksom Fool’s Gold att den som tolkar andras folktraditioner även bör intressera sig för kulturen som skapar tonerna:
– För mig är det hela en fråga om vilken etisk hållning man har. Det är ju en sak om man enbart sitter i väst och lär sig musiken från inspelningar och för in det i sin egen kreativa process. Själva impulsen att höra ett ljud man tycker om och att sedan spela det, är det självklart inget fel på. Tvärtom är det vackert och högst mänskligt. Men om man åker utomlands och spelar med en afrikansk musiker och sedan kommer hem och definierar den musiken som ens egen, då har man plötsligt gått över en etisk gräns.

Monsons inställning delas av Louise Meintjes, professor i musik vid Duke University och författare till den mest berömda studien av ”Graceland”. Meintjes växte upp i Sydafrika under apartheids slut och har därför kunnat betrakta skivprojektet ur ett sydafrikanskt perspektiv. På frågan om det ibland inte kan vara lätt överdrivet att läsa in politiska nivåer även i kulturellt överskridande musik från idag, svarar hon följande:
– Min ståndpunkt är att det inte finns något sådant som ”musik på egna villkor”. Kreativa val får politiska implikationer. Om man som jag anser att olika former av representation inom musik får konsekvenser i verkligheten, då borde man se exotisering som något problematiskt. Men det hela gäller självklart inte gränsöverskridande samarbeten i sig självt. Frågan är snarare hur musiker samarbetar, samt vem som tjänar mest på det hela.
Situationen för Paul Simon och David Byrne på 80-talet skiljer sig dock radikalt från dagens västerländska Afrikaevangelister, med laptopar i knäna och Facebookvänner över hela världen. Yngre musikgenerationers växande känsla av globalt medborgarskap, där kulturella och musikaliska gränser mycket tack vare internet blivit lättare att överskrida från alla håll, talar för att det visst går att värdera musik på egna grunder. Esau Mwamwaya från Malawi är en tredjedel av det hajpade svensk-fransk-afrikanska dansmusikprojektet The Very Best. Han tycker inte att man längre kan tala om lånande i musik, utan att alla delar på samma kaka:
– Vi lever i en allt mer globaliserad värld och musik kan mycket väl vara en av de första saker som blir helt globaliserade. Vad jag menar är att du inte nödvändigtvis måste gå djupare in i den musik du tolkar. Det är självklart ett problem om du för in element i din egen kontext utan att förstå var de kommer ifrån, men du måste till exempel inte åka till Afrika eftersom att internet har förenklat allt för oss. Jag växte upp med att lyssna på mycket västerländsk musik och det har haft ett stort inflytande på den musik jag gör i dag, så det som händer i väst händer alltså även i Afrika. Människor måste titta på båda sidorna av myntet.

Svensk-fransk-afrikanska dansmusikprojektet The Very Best består av Johan Karlberg från Linköping, Esau Mwamwaya från Malawi och Etienne Tron från Frankrike. FOTO: ABBEY BRADEN

Dagen efter Fool’s Golds fullsatta konsert på Emo’s spelar The Very Best på South By Southwests officiella avslutningsfest, arrangerad av den inflytelserika musiksajten Pitchfork. Lokalen är den vilda västern-inspirerade rockbaren Scoot Inn i utkanten av Austin. The Very Best består utöver Mwamwaya av Johan Karlberg från Linköping och Etienne Tron från Frankrike (som ihop utgör den Londonbaserade producentduon Radioclit). Under denna turné är gruppen utan Etienne och förstärkt med tre svarta sångare. Åsynen av det afroeuropeiska dansmusikundret på den saloonliknande utomhusscenen av träplank med namnet ”Scoot Inn” skrivet i cowboytypsnitt, blir om något en rolig och träffande illustration av ett kulturcollage.
Johan Karlberg har bott i London de senaste tio åren och där utvecklat en framgångsrik karriär som producent, med remixer av bland andra Vampire Weekend och den brasilianska baile funk-kvartetten Bondo Do Rolê. Karlberg har fascinerats av Afrika sedan barndomen:
– Ett av mina tidigaste musikminnen var när pappa spelade ”Graceland” på julafton, när jag var runt fem år gammal. Jag älskade skivan och bad om att få höra den resten av kvällen. Självkart hade jag ingen aning om att det var sydafrikansk musik, det förstod jag först flera år senare. Men jag antar att upplevelsen ändå lade en sorts grund för mitt afromusikintresse. Det hela tog fart på allvar för ungefär åtta år sedan när jag upptäckte genrer som kuduro och coupe decale, samt ny sydafrikansk dansmusik som till exempel housevarianten kwaito.
The Very Best bildades 2006 i stadsdelen Clapton i östra London, där Mwamwaya då ägde en secondhandbutik. Radioclit-duon var stammisar och hade sin studio mitt över gatan. Kontakten ledde till ett musiksamarbete som resulterade i 2008 års kanske hetaste mixtejp, ”Esau Mwamwaya and Radioclit Are the Very Best”, samt fjolårets kritikerrosade debutalbum ”Warm Heart of Africa”. Turnerandet och det fortsatta samarbetet med Mwamwaya – som nu åter bor i Malawi – har gjort Karlberg till en sann världsmedborgare. Nu har han dessutom fått chansen att ge något tillbaka åt den kontinent som inspirerat honom så mycket:
– Jag har precis köpt mark i Malawis huvudstad Lilongwe, ihop med Esau. Han bygger ett hus till sin familj där och jag bygger en studio och ett annat hus tillsammans med lite andra människor, där artister kan spela in och bo. Många artister i Malawi har inte råd att på egen hand spela in eller ens köpa instrument eller en dator. Vi vill hjälpa dem att kunna nå ut. Planen är att ha studion som en gratis inspelningsplats för vem som helst. Förhoppningsvis kan det hela även locka fler västerländska artister att åka till Malawi och spela in musik.

Esau Mwamwaya från The Very Best tycker inte att man längre kan tala om lånande i musik. FOTO: DAN WILTON

The Ruby Suns från Nya Zeeland är en annan afroinfluerad indie-akt som också spelade på årets South By Southwest-mässa. Projektet består under turnéerna av en trio, men utgörs på inspelningarna numera enbart av grundaren Ryan McPhun från Kalifornien – som efter många och långa resor till bland annat Sydostasien och Afrika beslutade sig för att göra Nya Zeeland till sitt hem. Hans tredje fullängdare ”Fight Softly” kom ut i februari, vars psykedeliska mix av synthorienterad indiepop och afrikabetonad världsmusik har fått kritiker överallt att le. För McPhun är Afrikainfluenserna ett resultat av både hans familj och internet:
– Min styvmor är från Zimbabwe och jag har rest till sydafrikanska länder flera gånger på både semester och besök till mina styvmorföräldrar. Inledningsvis var jag inte lika intresserad av dansmusik som jag är i dag, så det jag först fick upp ögonen för var gitarrbaserad highlife från Ghana och Nigeria. Senare hittade jag några afromusikbloggar med fantastiskt material. Favoriterna var länge bloggarna ”Awesome Tapes From Africa” och ”World Passport”. På sistone har jag kommit in på mer modern afrikansk dansmusik som till exempel coupe decale från Elfenbenskusten, kuduro från Angola och funana från Cape Verde. Allt det här hittade jag genom att surfa på nätet i mitt sovrum i Auckland, som i princip ligger så långt bort från Afrika du kan komma, både kulturellt och geografiskt.
McPhun tycker att den strikta rannsakningen av afroinfluerade artister från väst är löjlig:
– Jag älskar Enya och hon är en influens för mig, men jag vet väldigt lite om gaelisk och irländsk kultur. En afrikansk producent kan influera mig lika mycket som Quincy Jones produktion av Michael Jacksons klassiker ”Bad”, vilket i allra högsta grad är fallet på ”Fight Softly”. Det finns inget klandervärt i att plocka element från andras musiktraditioner.
Vad består då dragningskraften i den afrikanska musiken av för McPhun?
– De komplexa rytmmönstren var det som först drog mig till highlife-genren. Det sätt som trummorna samspelar med de andra percussion-instrumenten. Det låter ofta som att de är utbildade jazzmusiker eller något liknande, men det är sällan fallet. Generellt verkar det spelsättet vara en del av kulturen mer än på många andra platser. USA hade massproducerad bubbelgumspop på 60-talet, medan Nigeria hade märkliga tidssignaturer och intensivt rytmiska kontrapunkter.

För Ryan McPhun och hans The Ruby Suns är afrikainfluenserna ett resultat av både hans familj och internet. FOTO: MILANA RADOJCIC

Lewis Pesacov i Fool’s Gold är även han lockad av musikens tidsaspekt:
– Afrikansk musik i allmänhet har ett helt annorlunda psykologiskt synsätt på tid. Låtarna är ofta väldigt långa. En av mina favoritlåtar från Kongo är 16 minuter lång och var nummer ett på den kongolesiska hitlistan 1984. Något sådant skulle aldrig hända i USA, eftersom vi har mycket kortare koncentrationsspann här. Det där att låta musiken tuffa fram som ett tåg är en av de mest fascinerande sakerna för mig. Men mycket tidig deltablues bär i och för sig också på det draget. Låtarna kan vara sju minuter långa och har ett transliknande tillstånd. Det är ett utmärkt sätt att höra på likheterna mellan de två musikformerna.
Just de musikhistoriska kopplingarna mellan afrikansk och afroamerikansk musik, är något som Pesacov också tror har bidragit till dagens afrotrend bland västerländska musiker:
– Amerikansk musik är skapad utifrån afrikansk musik. Elvis Presley och Chuck Berry kommer till exempel från bluesen, som ju delar samma DNA som mycket västafrikansk musik. Därför är vi som amerikaner och västerlänningar i allmänhet betydligt mer kopplade till afrikansk musik än till exempel asiatisk. Och intresset går i båda riktningar. I många västafrikanska länder älskar man amerikansk country och på 70-talet var det väldigt populärt att spela det där. De älskar sången och ackordföljderna, som liknar varandra till stor del.
Under ett Londonbesök tidigare i år fick Fool’s Gold agera förband åt och jamma med sina idoler Tinariwen. De hypnotiska ökenrockarna från Mali har blivit väldigt uppmärksammade i amerikansk och europeisk popkulturpress på senare år, liksom andra malinesiska artister som Toumani Diabaté och Amadou & Mariam. Upplevelsen har gett Pesacov mersmak:
– Jag lärde mig så mycket bara genom att spela 10 minuter backstage med bandledaren Ibrahim Ag Alhabib, så jag kan bara föreställa mig hur mycket jag skulle utvecklas om jag faktiskt fick åka till Mali och spela mer fördjupat med dessa fantastiska musiker.

Ansvarig för ljudbilden på Tinariwens första magiska album ”The Radio Tisdas Sessions” från 2001, är den brittiske bluesgitarristen, producenten och kompositören Justin Adams. Han kallas ibland för Englands egen Ry Cooder på grund av sina många tvärkulturella samarbeten.
– Att producera Tinariwens första album var en av mitt livs stora höjdpunkter. När jag först hörde dem märkte jag kopplingar till så mycket av den musik jag har älskat under mitt liv. Nordafrikanskt, malinesiskt, blues, reggae och till och med keltisk musik.
Länge har Adams haft en viktig roll i kulisserna bakom världskända artister som till exempel Jah Wobble, Sinead O’Connor, Natacha Atlas och Robert Plant, men de senaste åren har Adams själv tagit plats i rampljuset genom sitt massivt rosade samarbete med den gambianska riti- och bologospelaren Juldeh Camara (riti är en ensträngad afrikansk fiol och bologo en tvåsträngad banjo, ungefär). På de två hyllade albumen ”Soul Science” från 2007 och ”Tell No Lies” från 2009 bubblar en kokande musikalisk röra fram, som landar någonstans mellan extatisk deltablues och fulanimelodier besläktade med brittisk rock’n’roll.
– Efter min första resa till Mali gjorde jag skivan Desert Road, efter att i flera år ha studerat nord- och västafrikansk musik, liksom blues och dub. Skivan blev mitt personliga svar på all den inspirationen och Juldeh råkade höra den när han turnerade i England. Rytmerna, skalorna och strukturerna kände han igen, men tyckte samtidigt att det fanns något annorlunda där. Han ringde sedan upp mig och när han spelade sitt instrument i luren förstod jag genast att vi kunde samarbeta. Hans sound låg precis inom det område jag arbetade i. Arabiskt anstrukna tongångar som är märkligt bluesiga och med en stark känsla av afrikansk trans.

"Jag försvarar alla musikers rätt att använda vilken stil eller vilket instrument de vill", säger Justin Adams, gitarrist och producent, här med sina medspelare Juldeh Camara, riti och sång, till höger, och Salah Dawson Miller, nordafrikansk percussion, till vänster. FOTO: YORK TILLYER

Genom sitt ambassadörskap för afrikansk musik och samarbetet med Juldeh Camara borde Adams falla helt inom ramarna för Ingrid Monsons och Louise Meintjes granskningsområde. Adams själv verkar dock inte intressera sig nämnvärt för diskursen i fråga och tycker inte att hans yngre kollegor borde känna någon överdriven varsamhet inför samlandet av influenser från andra kulturer:
– Jag försvarar alla musikers rätt att använda vilken stil eller vilket instrument de vill. Det finns inga regler. Musiktraditioner har varit på resande fot ända sedan människans ursprung. Det är ett ostoppbart fenomen. Det som många tycks hetsa upp sig över är någon sorts idé om kolonialistiskt utnyttjande, där en stor västerländsk stjärna skulle ta alla pengar och all ära i ett lågbetalt och musikaliskt urvattnat samarbete med en afrikan. Men för mig är det uppenbart att de flesta musiker i vår värld liknar varandra. De vill spela, bli omtyckta och få betalt. Alla som möjliggör detta borde uppmuntras. Dessutom har alla afrikanska artister jag någonsin träffat älskat västerländsk musik och jag är säker på att de har färgats av den.
Att pop- och rockstjärnor från Europa och USA söker efter något mer ”genuint” och ”äkta” genom att förena den egna musiktraditionen med andras, är ett välbekant fenomen för vem som helst med någorlunda pophistoriskt kunnande. Utöver Paul Simon och David Byrne är andra klassiska exempel The Beatles vallfärdande till Indien och The Rolling Stones inspelningar i Marocko. Men för musiker från yngre generationer som Fool’s Gold, The Very Best och The Ruby Suns är de kulturella gränserna inte lika svårgenomträngliga och därför heller inte lika exotiska. Kvar blir en värld av fantastiska ljud till för alla som vill lyssna, där musiktraditionerna finner sina egna vägar. Kanske definieras tonernas naturliga urval bäst av Neba Solo, citerad av Ingrid Monson; ”Du älskar den musik som din kropp behöver”.

SKIVTIPS: NYSKAPANDE & AFROINFLUERAT:

• Buraka Som Sistema: ”Black Diamond” (Fabric Records, 2008). Denna portugisiska dansmusikgrupp har kommit att bli en av de främsta ambassadörerna i väst för angolansk kuduro, förenad med elektroniska toner och smattrande beats. Andra albumet ”Black Diamond” uppvisar mixen bäst.

• El Guincho: ”Alegranza” (Discoteca Océano / XL, 2008). Barcelonas egen motsvarighet till Diplo heter Pablo Díaz-Reixa och går under artistnamnet El Guincho. På sin andra fullängdare kombinerar han indie och techno med en mängd folkmusiktraditioner, där afropop står i fokus. Sann blandglädje.

• Fool’s Gold: ”Fool’s Gold” (Iamsound, 2009). Vampire Weekends musikaliska släktingar på den amerikanska västkusten har verkligen pluggat på sin världsmusik. Deras eklektiska afro-mellanöstern-pop i en solgassande Los Angeles-inramning får dig att vilja dansa, upptäcka och le natten lång.

• The Very Best: ”Warm Heart of Africa” (Green Owl Records, 2009). Den svensk-fransk-afrikanska danstrion The Very Best är lika älskade i New York som i Malawi, med skillnaden att deras texter förstås på sistnämnda plats. Debutalbumet gästas av M.I.A. och Ezra Koenig från Vampire Weekend.

• Justin Adams & Juldeh Camara: ”Tell No Lies” (Real World, 2009). Livsbejakande afroblues och dansant ethno-rock’n’roll stöps här fram av två musikaliska giganter, som förenas i en uppsluppen kärlek till musikutbyten.

• The Ruby Suns: ”Fight Softly” (Sub Pop, 2010). Ryan McPhun visar på sin senaste fullängdare upp en mindre påtaglig afroprägel än tidigare. Men musiken utgörs fortfarande av sofistikerade sammanvävningar av ljuv synthindiepop och olika folkmusiktraditioner med Afrika i förgrunden.

ERIK AUGUSTIN PALM