Monthly Archive for August, 2010

Russell Brand som stjärna på dekis

Russel Brand som rockidolen Aldous Snow i komedin Get Him To The Greek. FOTO: UIP

Hyperaktive komikern Russell Brand ser parallellerna till sitt eget liv, när han åter porträtterar den fiktive rockidolen Aldous Snow i Get him to the greek, som får svensk premiär på fredag. SvD träffade den charmige dandyn på plats i Los Angeles.

Nästa stora brittiska komiker i USA är en androgyn före detta narkoman och sexmissbrukare, som morgonen efter den 11 september dök upp utklädd till Usama bin Ladin på sin tidigare arbetsplats BBC. Av många utsågs han till anti-amerikansk även efter sitt provokativa värdskap på MTV-galan 2008. Oavsett dessa hinder verkar den amerikanska biopubliken idag omfamna Russell Brand.

Till skillnad från andra stora humorexporter från Storbritannien, som Sacha Baron Cohen och Ricky Gervais, handlade sensationen kring Brand länge enbart om hans egen personlighet. Det ändrades efter rollen som rockdivan Aldous Snow i romcom-filmen Dumpad. Nu återkommer karaktären i musikbranschkomedin Get him to the greek, där Brand tog hjälp av egna erfarenheter i skildrandet av Snows destruktivitet.

–Det var ett väldigt enkelt område för mig att ta mig an rent humormässigt, eftersom jag tilläts utnyttja min personliga historia. Jag fick även tillfälle att återbesöka hedonismen utan alla de fruktansvärda konsekvenserna.

Russell Brand är numera helnykterist, men tycks vara hög på livet då SvD träffar honom vid The Greek Theatre i Los Angeles – den plats i filmen dit en drogpåverkad Aldous Snow måste ta sig från London på 72 timmar, för att ge sin comebackkonsert. Som ledsagare har han en naiv talangscout spelad av Jonah Hill. Skådespelarna samarbetade först i Dumpad, då regissören Nicholas Stoller blev så förtjust i duon att han ville ägna en hel film åt dem. Inspelningen kom att präglas av improvisation.

–Jag kan bli uttråkad av att säga samma sak om och om igen och tycker mer om att uppfinna alternativa verkligheter med konstanta möjligheter, säger Brand.

Likheterna med Aldous Snow sträcker sig utöver skandalomsusade utspel och missbruk. Till exempel medger Brand att han retat gallfeber på sin manager när han själv har varit tvungen att ta sig från en punkt till en annan innan ett visst klockslag.

–Ibland vägrar jag erkänna tidens existens. En av mina favoritteorier är till exempel att flygplan inte lyfter utan dig, vilket har visat sig vara felaktigt.

Tunga popartister som Jarvis Cocker och Carl Barât från The Libertines har bidragit med material till filmens hajpade soundtrack, där Brand sjunger på 14 av spåren. Inför USA-premiären av Get him to the Greek uppträdde han dessutom live som sin karaktär på det klassiska Los Angeles-vattenhålet The Roxy.

Trots detta har Brand inga egna musikerambitioner, men har länge fascinerats av rockstjärnemyten.

–Det ligger något ritualistiskt över dessa attraktiva Kristusliknande figurer, som står på en scen och gestikulerar vilt, lovandes andra världar, backanaler, excess och död. Det är lockande, universella idéer. Men som allt annat har det till slut blivit en handelsvara. Kanske kommer jag att lägga in ett musikelement i min stå upp-föreställning efter detta, men det kommer alltid vara humor som gäller. Skratt är vad jag vill höra.

Utöver slutarbetet med uppföljaren till sin bästsäljande självbiografi är Russell Brand just nu upptagen med nyinspelningen av 80-talsrullen En brud för mycket. Mest tid lägger han dock på sin omskrivna förlovning med sångerskan Katy Perry.

–Hon är en spirituell, kraftfull person, säger han drömskt.

Brand njuter av framgångarna, men säger sig ha andra långsiktiga mål – vilket han uttrycker med sin typiska kombination av uppriktighet och ironi.

–Efter att jag blivit framgångsrik vill jag göra saker av värde, släppa de narcissistiska idéer som för tillfället trollbinder mig och inte bry mig om materiella, löjliga objekt. Istället vill jag leva ett vackert liv, i en position där människor kan se det hända.

FAKTA: RUSSELL BRAND
Föddes 1975 i Grays, Essex, Storbritannien. Som barn blev han sexuellt utnyttjad och led som tonåring av bulimi, varefter han experimenterade med droger. Brand inledde karriären som ståuppkomiker, parallellt med att vara programledare på MTV. Sedan följde flera andra tv- och radiojobb, bland annat radioprogrammet The Russell Brand Show på BBC.

Han har arresterats elva gånger och var länge heroin- och sexmissbrukare, men är idag yogautövande vegetarian. Han har döpt sin katt Morrissey efter sångaren med samma namn, skrivit den bästsäljande självbiografin My Booky Wook samt en uppföljare och varit programvärd på MTV Video Music Awards 2008 och 2009.

Andra långfilmer som Brand har medverkat i är bland andra Dumpad (Forgetting Sarah Marshall), Bedtime stories (med Adam Sandler), samt den animerade Dumma mig (Despicable me), som har svensk premiär 1 oktober. Get him to the greek är regisserad av Nicholas Stoller och producerad av humormaskinen Judd Apatow. Utöver Russell Brand innehas rollerna av bland andra Jonah Hill och Sean Diddy Combs, alias P. Diddy.

ERIK AUGUSTIN PALM

”Städer är ändlöst fascinerande”

David Simon, skapare av tv-serierna Treme och The Wire. FOTO: HBO

SvD ringde upp tv-giganten David Simon för ett samtal om hans nya serie Treme, amerikansk urbanitet och kanalen HBO:s inverkan på tv-klimatet.

Hej. I vilken amerikansk stad befinner du dig nu?

– Jag är i Baltimore, med vårt nyfödda barn. Vi är precis i inledningsfasen av föräldraskapet.

Grattis till två födslar då: ett barn och en ny tv-serie. Treme utspelar sig i New Orleans några månader efter Katrina, men vad var det mer specifikt som du ville berätta när du först kom på idén?

– En del trodde att vi angrep Baltimore i The Wire, fastän vi menade att en kamp för staden utgör den enda möjliga fortsättningen på det amerikanska experimentet. Nu ville vi föra den diskussionen om en stads kulturliv. Baltimores problem är mindre än de i New Orleans, som ändå skapar enastående ögonblick av daglig konst i invånarnas vardag. Det är ett drag som New Orleans alltid har haft, på ett väldigt visuellt och dramatiskt sätt som skiljer sig från resten av USA. Vi ville undersöka varför det är så. Amerikaner är ett urbant folk och det blir mer urbant allt eftersom tiden går. Vi kommer inte att återgå till småstadsvärderingarna och småstadslivet, som är uttjatade teman bland våra politiska partier. Det tillhör det förflutna. 80 procent av oss lever i storstadsområden idag och den siffran har stigit under de senaste 200 åren. Så den enda sak som The Wire inte kunde ta upp – för att det helt enkelt inte fanns något utrymme och att det inte var del av poängen – är idén om staden som en avgörande del av existensen och av mänsklig mening. Den del av en stad som består av underverk och av kultur. Varför och hur New Orleans bär på detta var frågor som vi ville ägna oss åt.

Stämmer det att du och Eric Overmeyer ville skildra New Orleans långt innan Katrina inträffade?

– Ja, när vi arbetade med Uppdrag: Mord på 90-talet satt vi med våra fötter på skrivbordet och pratade om att det vore fantastiskt att låta en tv-serie om kultur utspela sig i New Orleans. Vi kunde dock inte lista ut hur vi skulle kunna gå in i ett rum i Los Angeles och föreslå idén till ett bolag. Problemet med New Orleans och vad staden representerar är att om man kunde förklara det hela i två paragrafer skulle du nästan inte behöva göra tv-serien. Så vi kom aldrig längre än så. Katrina förde inte med sig något annat positivt än att ge staden en omedelbar politisk vikt och dragningskraft. I dess kölvatten kunde vi därför ge HBO ett uppslag.

New Orleans behandlas nästan som en egen rollfigur i Treme. Tror du att allt fokus ni lagt på staden har gjort att handlingen blivit mer utspridd än i The Wire – trots att vi här åter ser en mängd karaktärer och parallellhandlingar?

– Treme tar en stor berättarmässig risk genom att handla om de små ögonblickens dramatik. Amerikansk tv faller oftast in i några huvudkategorier. Att sätta pistoler mot folks huvuden, rulla in folk på akutmottagningar, sätta folk i rättegångar, eller så blir det Vita Huset. Insatserna är väldigt höga för att fånga folks uppmärksamhet. Det är få som återskapar vanliga människors liv. Hur länge vi håller är därför en öppen fråga. De här karaktärerna är utspridda över en trasig stad och de försöker på ett eller annat sätt hitta sin väg hem. Trots all musik är det på flera sätt en tyst och stilla historia. Vi vet också vad vi inte vill lägga in i serien. Brott skildras där de skulle kunna hända, men vi skulle aldrig exploatera brottslighet eller offentlig korruption. Vi berättar en annan historia.

Baltimore är din hemstad och du arbetade där som journalist i många år innan din karriär inom tv. Var det svårare för dig att skildra New Orleans? Vilka åtgärder tog du för att komma så nära stadens identitet som möjligt?

– Jag och Eric Overmeyer insåg att vi delade en kärlek för New Orleans när vi arbetade med Uppdrag: Mord i Baltimore. Han har ett hus i New Orleans-stadselen The Marigny och har bott där halvårsvis under nästan två decennier, så han hade lite försprång. Själv har jag besökt staden regelbundet under lika lång tid och då varit något av en passiv observatör. Utöver det gjorde vi förstås research. Vi förde extremt noggranna anteckningar och spenderade mycket tid där nere efter stormen. Vi pratade med väldigt många invånare, läste allt vi kunde få tag på och försökte helt enkelt uppleva så mycket som möjligt av Katrinas eftermäle innan vi skrev pilotavsnittet. Trots att vi sålde idén till tv-serien direkt efter stormen så tog det nästan fyra år för oss att leverera pilotavsnittet. Det berodde på all research.

Din journalistbakgrund har alltså en stor inverkan på hur du gör tv-serier?

– Ja. Allt som intresserar mig börjar med en journalistisk impuls.

”De små ögonblickens dramatik” är något som kan sägas prägla även andra tv-serier från HBO, som du utöver Treme tidigare gjort bland annat Generation Kill och The Wire för. Vad har du för åsikter om kanalen?

– HBO har varit mitt hem sedan 1999, men jag har aldrig gett dem en hit, haha. Det är en sak som är säker. De har burit mig under så lång tid på grund av bra recensioner och en hängiven publik – men aldrig en stor sådan. Man kan säga att de har varit väldigt generösa genom att ge mig allt det rep jag behöver för att hänga mig själv. Grejen med HBO är att de är lite som ett stort tält, eftersom de inte kan förlita sig på reklampengar utan istället prenumerationer. Om du som tv-serieskapare för med dig ett visst antal prenumeranter som vill se Treme, så är det självklart en bra grej. Du blir en tillgång. Och om andra bidrar till fler prenumeranter som vill se True Blood eller Big Love, så är de en ännu större tillgång. HBO försöker hålla så många människor de kan i det där tältet samtidigt. Jag tror man kan säga att jag är del av ett märke, åtminstone just nu. Om du pratar med mig om ett år eller två kanske situationen är annorlunda. Det är skönt att ha ett hem. Utan HBO skulle jag nog inte kunna arbeta inom kabel-tv. Andra skulle förmodligen inte vilja ha mig och jag skulle inte vilja arbeta med dem heller.

– HBO handlar om en annan sorts ekonomi. Det som har tillåtit ett vuxet berättande är att de gjorde sig av med reklamen och annonsörerna. När tv var ett reklamintäktsbaserat medium var du tvungen att skriva för minsta gemensamma nämnare, eftersom målet var att få så många tittare som möjligt till varje tv-serie. På den tiden var televisionen i USA en ganska omogen industri vad historieberättande beträffar. Borttagandet av annonsörerna tillät tv-mediet att växa upp. Jag har arbetat hårt för att bli vuxen och kommer från prosa och journalistik. Idag är jag 50 år gammal och vill hellre göra en seriös berättelse än något galet.

Under det senaste decenniet har HBO:s koncept dykt upp i andra stora betalkanaler som Showtime, men även på vanlig reklambaserad kabel-tv. Vilken betydelse anser du att HBO har haft för det nya tv-serie-landskapet?

– Jag tycker att de nådde fram till det här konceptet först och att de har gjort mycket av det bästa arbetet under längst tid. Jag vill inte låta snobbig, men jag kan inte se på underhållning där de var tolfte minut gör ett avbrott för att försöka sälja något till mig. Jag läser inte böcker på det sättet och ser inte film på det sättet. Ska jag tvingas skriva en akt vars spänningsnivå är anpassad för att tittaren inte ska försvinna vid reklamavbrottet? Ska det vara ramverket för mitt skrivande? Nej, det funkar inte. Jag tänker inte spela det spelet. Antalet kanaler utgör en sprickbildning i det amerikanska tv-universumet. Det har tillåtit oss att göra den här tv-serien. Dagens tv-tittande är ju inte beroende av en viss tidpunkt, tack vare dvd och on demand. Du kan se Treme när du vill. Det lämpar sig för en mörk, mer mänsklig historia. Så televisionen mognar, det finns inget annat ord för det.

Treme är något helt annat än till exempel True Blood, som också produceras av HBO. Kan du se någon röd tråd mellan kanalens tv-serier idag?

– Jag brukade se det betydligt mer förr, då vanliga kanaler aldrig skulle ha övervägt att ha en serie om en gangster eller en serie där kvinnor talar öppet om sex. HBO brukade vara en plats för tv-serier som inte kunde existera någon annanstans. Så är det inte längre. Dels för att de har knuffat de andra kanalerna längre intill kanten, men också för att de redan haft sitt Tony Soprano-ögonblick. Nu måste de lista ut hur de ska underhålla. Så jag känner inget släktskap med de övriga programmen. Jag befinner mig bara i min egen produkt, i mitt eget huvud. Det är inte så att jag ser ner på de andra serierna, utan vi går alla nedför olika vägar. Men vi befinner oss alla i samma tält och jag vill att det ska gå bra för dem, eftersom att jag vill att intäkterna ska finnas där. Det är dyrt att göra tv. Det känns som att jag är del av ett nätverk med en del saker som jag gillar och en del som jag inte är så förtjust i. Men jag är glad att vi alla har möjlighet att göra det vi vill.

Finns det någon annan stad i USA som du är fascinerad av på samma nivå som Baltimore och New Orleans, som du rent hypotetiskt skulle vilja skildra?

– Jag vet aldrig var jag ska försätta en serie och det handlar aldrig enbart om städerna i sig själva. Men när vi bestämt oss var vi ska filma så försöker vi omfamna idén om att platsen har mening och specificitet, samt att den måste betraktas som en karaktär. Det är vad mitt förhållande till en plats utgörs av. Som tidigare journalist är jag intresserad av platsen, vilket är en av de grundläggande aspekterna av en berättelse. Så jag brukar bli intresserad av platsen var jag än filmar. Men just nu tittar jag mer på innehållet. New Orleans var den rätta platsen att göra en tv-serie om kultur – och då mer specifikt om amerikansk kultur.

Så varför gjorde du The Wire i Baltimore?

– Här är något som väldigt sällan har tryckts: Jag visste att The Wire skulle bli en mörk tv-serie. Baltimore hade redan haft Uppdrag: Mord och jag hade även gjort tv-serien The Corner där, så jag åt faktiskt lunch med den dåvarande borgmästaren i Baltimore. Jag sa till honom, att ”Det här kommer att bli en väldigt mörk tv-serie om knarkkriget, om dess dysfunktionalitet. Om du inte vill att jag ska filma i Baltimore så kan jag göra det var som helst. Jag kan göra serien i Philadelphia, i Detroit, i Cleveland, i St. Louis. Vilken hårt åtgången stad som helst duger. Ni har redan fått två bitar av äpplet, så säg till nu om ni inte vill ha tv-serien. Det är okej.” Han svarade ”Nej, nej, nej, gör den absolut här. Vi är stolta över tv-industrin. Kör på”. Ett år senare ville han att jag skulle lämna staden. Sanningen är att det var lättare för mig att göra The Wire i Baltimore eftersom jag kände till alla lokala referenser, men den skulle lika väl ha kunnat göras på flera andra ställen. Hade borgmästaren sagt nej så hade jag tagit den till Philadelphia och gjort det journalistiska arbete som krävdes för att bli ärlig gentemot den staden som en referenspunkt. Så, återigen, platser är viktiga för mig i fråga om utförande, men inte när det gäller själva tematiken. Vad som än blir mitt nästa tema, kommer vi att hitta den rätta platsen att försätta det i. Städer är ändlöst fascinerande. Jag har varit i många amerikanska städer och kan inte komma på en enda som inte kunnat erbjuda något unikt och intressant. De är extraordinära platser. Alla de där människorna som har packats samman av historia och omständigheter.

ERIK AUGUSTIN PALM

Dramatisk vägvisare

Wendell Pierce spelar trombon och hankar sig fram i New Orleans i Sverigeaktuella HBO-serien Treme. Många tv-tittare känner igen honom som brotts- utredaren William ”Bunk” Moreland i David Simons förra serie The Wire. FOTO: CANAL+/HBO

Sopranos, Sex and the city, Six feet under och The wire – HBO har förändrat tv-landskapet i grunden med sina djuplodande dramaserier. Nu är The wire-skaparen David Simon tillbaka med jazziga New Orleans-skildringen Treme. Samtidigt hårdnar konkurrensen från kanalerna Showtime och AMC.

”Det är inte tv. Det är HBO”. Denna stöddiga slogan hade samma tv-kanal från 1997 fram till i fjol, då man bytte till den mer blygsamma ”Det är mer än du har föreställt dig. Det är HBO”. Ett tecken på osäkerhet eller på hur det samtida tv-dramat har förändrats på bred front? Svaret är bådadera.

När publiken först såg Tony Soprano köra sin Chevrolet mot New Jersey och Carrie Bradshaw trippa genom Upper East Side, var Home Box Office ännu inte synonymt med stor tv-konst. Men kombinationen av originella ämnen, nyanserat berättande, okonventionell rollbesättning, komplexa personporträtt och ett filmiskt bildspråk, satte en ny högstanivå inom genren.

Idag anser vissa att kanalen har blivit mindre utmanande.

Parallellt har branschen hunnit ikapp. Utöver huvudkonkurrenten Showtime – hem åt seriemördarthrillern Dexter och cannabisfarsen Weeds – har även kanaler i det ”vanliga” kabel-tv-utbudet insett att smart television faktiskt kan löna sig.

Både 60-talskostymdramat Mad men och den galghumoristiska knarktragedin Breaking bad är flerfaldigt prisbelönade och har positionerat AMC som en av USA:s främsta producenter av högkvalitativ tv. Även FX Networks har trotsat status quo med bland annat den avslutade polisserien The shield och motorcykelklubbsdramat Sons of anarchy, vars tredje säsong börjar i september.

Marc Leverette – fil. doktor i kulturteori och redaktör för antologin It’s not tv: Watching HBO in the post-television era – har studerat utvecklingen på nära håll:

–Tidigare fanns inga tv-serier av den kalibern någon annanstans, men idag är de mer regel än undantag. Både publik- och kritikermottagandet tyder på det. Tv-landskapet har som helhet utvecklats till en HBO-terräng, vilket gör att vi ser HBO som mer ordinärt.

Herren på täppan har därmed blivit tvungen att överträffa sig själv. När Treme hade premiär på HBO i början av april verkade man ha lyckats. Mottagandet var överväldigande. Los Angeles Times jämförde tv-serien med tonsättaren Wagners storverk och webbmagasinet Salon ansåg sig ha fått ”en sann gåva”. Seriens skapare David Simon skulle kunna beskrivas som en Dostojevskij för det moderna tv-dramat och har kallats för ”den argaste mannen inom tv” av författaren och journalisten Mark Bowden. Tidigare har Simon ägnat mycket tid åt mörka skildringar av sin hemstad Baltimore; bland annat i den stilbildande polisserien Uppdrag: mord och HBO:s The wire, som ofta och av många omnämns som en av världens bästa tv-serier. Treme är snäppet ljusare, trots att den tar vid i New Orleans tre månader efter Katrinas förödelse.

SvD ringde upp David Simon hemma i Baltimore, där han för intervjuns skull tar en paus från sin fru och deras nyfödda barn. Han är inte det minsta arg, snarare aningen munter – och inom kort hamnar samtalet i den samhällsanalys som Simon är känd för.

–En del trodde att vi angrep Baltimore i The wire, fastän vi menade att en kamp för staden utgör den enda möjliga fortsättningen på det amerikanska experimentet. Nu ville vi föra den diskussionen om en stads kulturliv. Baltimores problem är mindre än de i New Orleans, som ändå skapar enastående ögonblick av daglig konst i invånarnas vardag. Det är ett drag som New Orleans alltid har haft, på ett väldigt visuellt och dramatiskt sätt som skiljer sig från resten av USA. Vi ville undersöka varför det är så.

Serieskaparen David Simon under inspelningen av HBO-dramat Treme som utspelar sig i New Orleans efter Katrina-katastrofen. FOTO: CANAL+/HBO

Det kulturuttryck som främst genomsyrar Treme är stadens musikarv, med jazz, funk och rhythm’n’blues i fokus. Flera stjärnor gör mer eller mindre forcerade cameos, däribland Elvis Costello och lokala storheter som Dr John och Kermit Ruffins. Berättelsens mittpunkt är den notoriskt otrogne och framhankande trombonisten Antoine Batiste – spelad av The wire-bekante Wendell Pierce. Just musikerporträtten är en av tv-seriens största förtjänster enligt Jeffrey P Jones, tv-forskare vid Old Dominion University och redaktör för antologin The essential HBO reader.

–Vi får en inblick i en yrkesgrupp som sällan skildras särskilt ärligt på tv: artister och jazzmusiker. Kampen mellan konst och kommers är påfrestande, vilket David Simon går till botten med. Därutöver hyllar Treme den mänskliga viljans skönhet, där folk tar stöd av varandra för att överleva – och har roligt, trots kaos och förtvivlan.

I rollen som den desillusionerade professor Creighton ser vi John Goodman. Hans fru – advokaten Toni – spelas av den briljanta Melissa Leo. Båda blir verktyg för David Simons typiska granskande av samhällsinstitutioner. Innan tv-karriären arbetade Simon i tolv år som kriminalreporter på The Baltimore Sun, vilket har präglat hans tv-serier.

–Allt som intresserar mig börjar med en journalistisk impuls, säger Simon.

Tanken på att göra en tv-serie om New Orleans uppstod redan på 90-talet, då han och Treme-medskaparen Eric Overmeyer arbetade med Uppdrag: mord. Båda delade en kärlek till staden, men för Simon verkade det omöjligt att sälja idén till ett tv-bolag.

– Problemet med New Orleans och vad staden representerar är att om man kunde förklara det hela i två meningar skulle du nästan inte behöva göra tv-serien.

”Lösningen” kom från ett oväntat håll.

–Orkanen Katrina förde inte med sig något annat positivt än att ge staden en omedelbar politisk vikt och dragningskraft. Därefter kunde vi ge HBO ett uppslag.

Steve Zahn spelar rollen som DJ:n/musikern Davis McAlary, i tv-serien Treme. Här i samtal med New Orleans-musikern Kermit Ruffins och skådespelaren Wendell Pierce. FOTO: HBO

Under senvåren började tvivel skönjas bland den först så unisont hyllande kritikerkåren. Vissa klagade på det sega tempot och andra menade att väldigt lite faktiskt händer i berättelsen. Salons skribent Heather Havrilesky var lyrisk vid premiären, men skrev i slutet av maj en artikel med rubriken ”Är Treme fortfarande bra?”. David Simon är medveten om att han skapat ett stycke högst experimentell tv.

–Den tar en stor berättarmässig risk genom att handla om de små ögonblickens dramatik. Amerikansk tv faller oftast in i några huvudkategorier. Att sätta pistoler mot folks huvuden, rulla in folk på akutmottagningar, sätta folk i rättegångar, eller så blir det Vita Huset. Insatserna är väldigt höga för att fånga folks uppmärksamhet. Det är få som återskapar vanliga människors liv. Hur länge vi håller är därför en öppen fråga. De här karaktärerna är utspridda över en trasig stad och de försöker på ett eller annat sätt hitta sin väg hem. Trots all musik är det på flera sätt en tyst och stilla historia.

Att det blir en andra säsong av Treme står dock klart redan sedan premiärveckan. David Simon ser sin nya tv-serie som en följd av branschens utveckling.

–Antalet kanaler utgör en sprickbildning i det amerikanska tv-universumet. Det har tillåtit oss att göra den här tv-serien. Dagens tv-tittande är ju inte beroende av en viss tidpunkt, tack vare dvd och on demand. Du kan se Treme när du vill. Det lämpar sig för en mörk, mer mänsklig historia. Så televisionen mognar, det finns inget annat ord för det.

Men något tydligt gemensamt drag kan David Simon inte se längre hos HBO:s serier.

–Kanalen brukade vara en plats för tv-serier som inte kunde existera någon annanstans. Så är det inte längre. Dels för att de har knuffat de andra kanalerna längre intill kanten, men också för att de redan haft sitt Tony Soprano-ögonblick. Nu måste de lista ut hur de ska underhålla. Så jag känner inget släktskap med de övriga programmen.

Enligt Jeffrey P Jones är HBO:s position inte hotad, eftersom det konstnärliga risktagandet i slutändan till stor del beror på ekonomiska aspekter.

–Konkurrenter har satsat resurser på egna tv-serier och haft vissa framgångar med det. Men HBO:s fickor är så djupa att de kommer att fortsätta ta risker och ge ut nyskapande material. De erbjuder helt enkelt valmöjligheter som inte finns hos resten.

Marc Leverette har en annan infallsvinkel:

–De sitter nu i samma båt som alla andra. Människor tänker inte längre i termer om särskilda kanaler. Det handlar snarare om ”tv-serierna jag gillar”, i synnerhet på grund av boxar, streaming-sajter och torrents. Förändringen av hur vi tittar har påverkat vad vi tittar på och många serier har börjat hålla en hög nivå. Det är bra utifrån en konsumentsynvinkel, men lätt problematiskt för HBO i fråga om märkesidentitiet.

Treme visar emellertid att HBO fortsätter sticka ut. Och vad är mormonintrigen Big love, Alan Balls vampyrdrama True Blood, terapistudien In Treatment, gigoloporträttet Hung och noirkomedin Bored to death? Knappast tv som gör skäl för uttrycket dumburken. Framtida satsningar som hästkapplöpningsserien Luck av Deadwood-skaparen David Milch och Michael Mann – med Dustin Hoffman i huvudrollen, samt 20-talsdramat Boardwalk empire – med Steve Buscemi och pilotavsnittet regisserat av Martin Scorsese – visar därtill att man fortsätter vara hemvist åt tv-auteurer.

Men HBO är som sagt inte längre ensamma på toppen, även om kanalen leder stort med 101 nomineringar till Emmy-galan nästa söndag. Merparten av dessa är för miniserier, tv-långfilmer och dokumentärer. Gällande återkommande originalserier har både AMC och Showtime i år gått om HBO med 24 respektive 23 nomineringar, jämfört med HBO:s 20. En tävlan som innebär mer kvalitetshets och därmed fler tv-mästerverk åt folket.

FEM KLASSISKA HBO-SERIER:

FOTO: HBO

Oz (1997–2003, sex säsonger).
Det moderna fängelsedramats heliga graal och HBO:s första entimmesserie. Under de 56 avsnitt som vi får följa internerna på Oswald State Correctional Facility – och då främst den experimentella enheten Emerald City – hinner människans allra mörkaste sidor analyseras uttömmande, om och om igen. Påminner i sin uppbyggnad om en såpopera, men med gruppvåldtäkter, korsfästelse och nynazister.

FOTO: HBO

Sopranos (1999–2007, sex säsonger).
Detta mästerliga nutidsepos är en lysande familjestudie som fick miljontals tv-tittare att sympatisera med en sociopatisk mördare och undra varför deras egna terapeuter inte var lika bra som Dr. Melfi. Ett av 00-talets viktigaste popkulturella fenomen och den tv-serie som efter Twin Peaks främst visade upp formens oerhörda möjligheter. Förändrade maffiagenren för all framtid.

FOTO: HBO

Sex and The City (1998–2003, sex säsonger).
Genom den skofixerade sexkolumnisten Carrie Bradshaws lätt neurotiska perspektiv ger Sex and the city en oslagbar inblick i fyra på ytan väldigt olika väninnors liv, i staden som aldrig sover. Balanserar smidigt en ambitiös analys av kvinnorollen med sexualitet, mode och romantik. En charmig bild av urbana 30-någonting-kvinnor runt millennieskiftet.

FOTO: HBO

Six Feet Under (2001–2005, fem säsonger).
Berättelsen om familjen Fisher och människorna i deras närhet är förmodligen tv-serie-historiens mest mångbottnade och existentialistiskt färgade skildring av livet, döden och allt som passerar däremellan. Kanske är det också den HBO-serie som betytt allra mest för sin publik, tack vare den fantastiska blandningen av psykologisk realism, svart humor och universella teman.

FOTO: HBO

The Wire (2002–2008, fem säsonger).
Ett mastodontverk till tv-serie och HBO:s sociologiska flaggskepp, där Baltimores undre värld, arbetarklass och korrupta samhällsbygge granskas med journalistiskt skarp lupp av David Simon. Fick New York Times att skriva ”om Dickens hade levt idag skulle han se på The Wire, det vill säga om han inte redan skrev för serien”. Sällan har så många vita tv-nördar känt sig så svarta.

FAKTA
Home Box Office grundades 1972 och är den största betal-tv-kanalen i USA. Kanalen var först med filmer utan reklampaus. 1983 gick de i bräschen för egenproducerad långfilm.
Sport var tidigt en central del av programutbudet och idag anses HBO vara den bästa kanalen för amerikansk boxning.
Produktionen av egna program började redan 1977, men det var inte förrän på 90-talets slut som HBO blev utnämnd till tv- seriens viktigaste förnyare. Även innovativ dokumentärfilm tar upp en stor del av verksamheten, liksom ståuppkomik och humorserier. För amerikanska komiker är en egen HBO-special det kanske främsta tecknet på framgång.
De senaste tio åren har HBO mottagit fler Emmys än alla andra amerikanska kanaler och tv-nätverk tillsammans. Ihop med systerkanalen Cinemax har bolaget mer än 41 miljoner kunder i USA, huvudkonkurrenten Showtime har strax över 18 miljoner.
HBO-festival i dagarna fyra. Treme har svensk premiär på Canal plus den 24 augusti. Dagen innan startar den andra säsongen av Hung på samma kanal, följt av säsong tre av True blood och säsong sju av Entourage, den 25 respektive 26 augusti.

KONKURRERANDE KANALER

SHOWTIME
Betalkanal och HBO:s största konkurrent. Ligger bakom lesbiska dramat The L word, dokumentärserien This American life, Dexter, Weeds och det svartsynt humoristiska casanovaporträttet Californication. The big C med Laura Linney och Shameless med William H Macy är kanalens senaste alster.

AMC
American movie classics startade 1984 som betalkanal men gick 1987 över till kabel-tv. Fram till 2002 dominerades utbudet av gamla filmgodingar. 2007 hade kanalens första stora tv-serie Mad men premiär, som blivit en enorm succé. Kanalens nyaste bidrag är konspirationsthrillern Rubicon, som hade premiär i USA den 1 augusti.

FX NETWORKS
Tillhör liksom AMC det bredare kabel-tv-utbudet. Har skrivit tv-historia med bland annat polisserien The shield, plastikkirurgispektaklet Nip/Tuck och det mörka advokatdramat Damages, med Glenn Close. Aktuellt med säsong tre av motorcykelklubbsdramat Sons of anarchy, samt den becksvarta humorserien Louie med ståuppkomikern Louis CK.

ERIK AUGUSTIN PALM

Ny webbtjänst ska spara energi

Marcus Tallhamn, vd för det San Francisco-baserade clean tech-företaget Hug Energy lanserar snart gratiswebbtjänsten WePowerDown – som automatiskt ska hjälpa individer och företag att stänga av sådant som datorer, belysning eller värmen när de inte behövs. Allt i syfte att spara energi. FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

HÖGTFLYGANDE PLANER. San Francisco-baserade Hug Energy har bara drygt ett halvår på nacken, men dess kommande webbtjänst WePowerDown förutspås redan bli en tungviktare inom miljöteknikbranschen. Bakom företaget står den svenske entreprenören Marcus Tallhamn, tidigare vd på Prover Technology Inc.

SAN FRANCISCO Aktivitetsnivån är hög i kontorslokalen där det svensk-amerikanska miljöteknikföretaget Hug Energy huserar. San Franciscos ruffiga industristadsdel South of Market är full av anonyma kontorskomplex där nystartade mjukvaruföretag spånar på den perfekta idén, medan de raggar finansiärer. För Hug Energy ser det ljust ut.

När SvD anländer har XG Ventures precis anslutits som så kallade ängelinvesterare. Hug Energys grundare Marcus Tallhamn visar stolt upp en prototyp av anledningen till förtroendet – webbtjänsten WePowerDown, som nyligen gjorts tillgänglig för inbjudna.

–Det är en gratis tjänst för individer och små företag som kontrollerar de smarta energikonsumerande produkter som är på väg ut på marknaden. Produktens tagline ”we power down when we’re not around” säger allt. Den stänger automatiskt av saker när du inte behöver dem.

Marcus Tallhamn såg behovet av tjänsten efter utförlig research inom energiområdet:

–30 procent av all energi som vi konsumerar åstadkommer inte något alls. Den driver datorer som inte används, belyser rum mitt på dagen och värmer kontorsbyggnader på nätterna. Anledningarna är att energi är extremt billig idag, kommunikationen kring miljöeffekterna ointressant och lösningarna som sparar energi inte levererar värde bortom marginella besparingar.

Vägen till entreprenörskapet i Kalifornien började på Chalmers i Göteborg, där Tallhamn som 20-årig student av teknisk fysik var med och skapade humanoidroboten Elvis – som uppmärksammades i den prestigefyllda tidskriften New Scientist.

–Elvis blev lite av en kändis och gav mig en stor mängd jobberbjudanden, så att stanna på Chalmers i ytterligare två och ett halvt år kändes väldigt främmande.

Valet blev det Stockholmsbaserade mjukvaruföretaget Prover Technology, vars första utländska kontor i Frankrike startades bland annat av Marcus Tallhamn. Sedan blev det nio år på företagets Silicon Valley-kontor, där han som bland annat vd och marknadschef arbetade med att verifiera New York City Transits tunnelbanesystem, Rambus och Xilinx microchips och General Electrics inbyggda system. Bakgrunden på Prover har varit en viktig plattform inför starten av det egna företaget, liksom egenskapen av att vara svensk entreprenör i Kalifornien.

–Svenskar har gott rykte i Silicon Valley, men det spelar inte så stor roll var man kommer ifrån för så många är utlänningar här. Silicon Valley är dock tätt sammanhållet, så det är en stor fördel att ha varit här ett tag och känna en del inflytelserikt folk.

Hug Energy startade Marcus Tallhamn på grund av sin passion för ingenjörskap och viljan att knäcka ett viktigt samhällsproblem. WePowerDown blev lösningen, som med sitt Facebook Connect-anpassade system framstår som mycket användarvänligt.

–Ingen vettig människa lämnar huset med vattenkranarna på. Tyvärr är vi inte lika duktiga när det gäller energi. Vi bygger därför en produkt som levererar värde och tillfredsställelse utöver rena besparingar. Den kombinerar en mängd heta områden som spel, sociala medier, informationsutvinning, beteendeanalys och annonsering.

Men om tjänsten är gratis, hur blir den då vinstdrivande?

–Genom att följa våra användares energikonsumtion kan vi automatiskt identifiera effektiva sätt att reducera den, till exempel genom produkter som smarta termostater. Varje gång en användare köper produkter genom vår tjänst får vi betalt av leverantören.

Trots risken med ett nystartat företag under lågkonjunktur, ser framtiden lovande ut:

–Enligt Pike Research kommer amerikanska företag att investera mer än 500 miljarder kronor i energihanteringssystem de närmsta tio åren. Det finns få attraktiva lösningar för privatpersoner och småföretag, men det kommer att ändras snabbt.

FAKTA
Marcus Tallhamn är en 33-årig svensk entreprenör inom miljöteknik, som bor i San Francisco med en fransk fru och en persisk katt. Hug Energy grundades i december 2009 av Tallhamn och kollegan Sean Plaice. Idag har företaget fyra anställda.

Hug Energy har utvecklat webbtjänstenWePowerDown.com, som samlar data från privatpersoners och företags smarta energikonsumerande produkter och hittar sätt att minska elkonsumtionen. Tjänsten släpps officiellt senare i år och är just nu tillgänglig för inbjudna användare. Vem som helst kan be om en inbjudan på WePowerDown.com. I våras tog sig Hug Energy till semifinalen i Cleantech Open, världens största branschtävling inom miljöteknik.

ERIK AUGUSTIN PALM

Tommy Lees experiment

Mötley Crües trummis, Tommy Lee, har lättare att hantera rockstjärnelivet i dag än när gruppen slog igenom på 1980-talet. FOTO: DAVID MAGNUSSON

Trots blunders i dokusåpaträsket och karriären som techno-dj är Tommy Lee fortfarande mångas sinnebild av rockstjärnemyten. Vid sidan om legendariska glamrockarna Mötley Crüe laborerar han dessutom vilt med hårdrocksgenren i skivaktuella Methods of Mayhem. SvD träffade en evigt entusiastisk 47-åring.

Ögonblicket efter att SvD klivit in i det tält som agerar loge åt Tommy Lee på regndrabbade Sonisphere-festivalen i Stockholm i helgen, anländer en dyblöt Andreas Kleerup i sällskap av tre blondiner i höga klackar. Scenariot – som känns taget ur regelboken för denna en av hårdrockens mest notoriska kvinnokarlar – är en fortsättning på kvällen innan, då den amerikansk-svenska kompisduon dragit runt i Stockholms nattklubbsterräng. Tommy Lee slår glatt ut med armarna inför åsynen:

–Det fascinerar mig alltid att se tjejer i högklackat på festival. Det är väldigt snyggt, men marken är lerig och de borde självklart ha på sig sina boots.

Vädret utanför bekommer inte Mötley Crüe-trummisen, som med uppsluppen attityd, vältatuerade armar, keps och pubertalt vokabulär liknar en förvuxen tonåring. Men parallellt finns där en sansad professionalism. Rockstjärnelivet är lättare att hantera idag än för två decennier sedan, säger den 47-årige hårdrocksikonen:

–Jag njuter mer av det nuförtiden, istället för att hela tiden undra vad som ska ske härnäst. I början har du ingen aning. Allt är galet. När jag kom till Sverige för första gången på 80-talet kände jag ingen. Nu vet jag vad jag kan vänta mig.

Kompisskapet med den svenske producenten och artisten Andreas Kleerup inleddes för ett par år sedan, då de festglada multiinstrumentalisterna introducerades för varandra genom hitlåtskrivaren Billy Mann. Vännerna delar även intresset för elektronisk musik. Bland annat turnerar Tommy Lee sedan år 2000 som techno-dj. Tidigare i år var han en av presentatörerna på International dance music awards i Miami.

–Troligtvis kommer jag och Kleerup göra något tillsammans, säger Tommy Lee.

Första steget till musikalisk samverkan är redan taget. Kleerup har remixat ett spår på nya skivan med Tommy Lees återupplivade projekt Methods of Mayhem. Albumkonceptet bygger på ett samarbete mellan Tommy Lee och mängder av hans fans, möjliggjort genom producenten Scott Humphreys sajt thepublicrecord.com:

–Jag lade upp en låt per vecka, lät alla ladda ned den och jamma med eller göra vad de ville. Sen lyssnade jag igenom tusentals olika musikpartier. Det finns väldigt många talangfulla människor där ute i världen som gör musik i sina sovrum.

Resultatet är en eklektisk mix av metal och elektroniska toner. Kärleken för klassisk hårdrock består dock. Tommy Lee säger sig fortfarande bli exalterad över att spela med Vince Neil och de andra i Mötley Crue, vilket 47000 Sonisphere-besökare får erfara senare under kvällen. Ännu mer exalterad verkar han vara över filmatiseringen av The Dirt, Neil Strauss hyllade biografi om bandet.

–Vi ska vara producenter till filmen. Ännu är det inte bestämt vem som ska spela vem. Det kan antingen bli stora skådespelare eller helt okända ansikten.

Själv spelar Tommy Lee en hotellbarssångare i ett avsnitt av den kommande säsongen av tv-serien Californication. Till skillnad från tidigare tv-insatser som dokusåpan Tommy Lee goes to college – där han tar några tafatta steg in i den akademiska värld han missade som ung – och det krystade miljöprogrammet Battlefield earth – ihop med rapparen Ludacris – visas Tommy Lee här i sitt rätta element:

–Huvudkaraktären Hank kommer in i en bar och ser att alla sitter med sina drinkar borta i hörnet, där jag spelar piano och sjunger vår låt Home sweet home. Hank kollar på mig och jag kollar på honom och vi bara Hey man. Det är coolt.

FAKTA
Thomas Lee Bass alias Tommy Lee är 47 år gammal. 1981 startade han det mycket inflytelserika glamrockbandet Mötley Crüe i Los Angeles, tillsammans med basisten Nikki Sixx.

1999 lämnade Tommy Lee bandet tillfälligt för att satsa på en solokarriär. Den inleddes med projektet Methods of Mayhem, vars debutalbum gästades av artister som Snoop Dogg och George Clinton. Metods of Mayhems andra album – A public disservice announcement – släpps den 21 september. Låtarna kombinerar musik som bandet spelat in med samplingar från fans över hela världen.

Tommy Lees dekadenta livsstil under Mötley Crües guldålder har dokumenteras i bland annat Neil Strauss rockbiografi The Dirt, som just nu håller på att filmatiseras.

Tillsammans med sin exfru Pamela Anderson har Tommy Lee två söner – 13 och 14 år gamla. Tidigare har Lee även varit gift med skådespelerskan Heather Locklear.

ERIK AUGUSTIN PALM

Byxmodet som går på tvären

Designen på Cordarounds manchesterbyxor är inspirerad av en oberoende, urban västkustlivsstil. Stranden, skejtare och skidmode representeras av andra märken, menar grundaren Chris Lindland. FOTO: CORDAROUNDS.COM

Idén till Cordarounds – världens första klädmärke specialiserat på horisontell manchester – föddes ur San Franciscos dejtingscen. I dag har det som startade som en källaroperation växt till ett vinstdrivande modefenomen, som väl tar till vara på stadens internet- och byxkultur. SvD Näringsliv granskar hajpen med märkets grundare.

Föreställningen om att horisontella ränder på kläder får dess bärare att se bredare ut, har inte avskräckt Chris Lindland – grundare av Cordarounds.com. Sedan starten 2005 har hans nätbaserade klädmärke fått ordentligt med uppmärksamhet i USA, främst tack vare den enkla förändringen av att vända riktning på manchestertyget. Lindland fick idén genom samtal med ex-flickvänner inom modebranschen.

– Jag tog upp idén under ett samtal om design med min dåvarande tjej och hennes kollegor. Den blev unisont sågad och jag lade den på hyllan. Flera år senare nämnde jag tanken igen för en ny flickvän. Hon kände en klädtillverkare, så jag lät sy upp ett par byxor för sakens skull. Det förhållandet tog slut ungefär samtidigt som byxorna var färdiga, varför jag hade på mig dem ute på barer. När kvinnor började röra vid mina ben för att inspektera ränderna insåg jag att jag var något på spåren.

Studier från perceptionsforskaren Peter Thomson vid York University visar att horisontella ränders funktion som kiloförhöjande synvilla är en myt. Chris Lindland anser dock att diskussionen inte är relevant för Cordarounds överhuvudtaget:

– Våra manchesterbyxor är tunnrandiga och jordfärgade. Det gör att skillnaden blir subtil, vilket folk gillar. Det är bara på nära håll som du kan se att de är annorlunda.

Chris Lindblad började göra Cordaroundsbyxor som hobbyprojekt i sin källare. Framgång via internet ledde till att projektet numera är på heltid. FOTO: CORDAROUNDS.COM

Cordarounds startades som ett kortsiktigt hobbyprojekt i Lindlands källare. De första 40 exemplaren sålde slut blixtsnabbt, liksom de 150 nästkommande – tack vare en egen internetsajt och marknadsföring på bland annat Facebook och Google. Snart sade Lindland och kollegan Enrique Landa upp sina dagtidsjobb för att kunna fokusera på det nya märket. Att låta försäljningen vara helt nätbaserad har varit framgångsrikt:

– Som alla vet är internet världshistoriens bästa forum för småprat. Jag lärde mig snabbt att om din produkt skapar samtal online, följer uppmärksamhet och kreditkort snart efter. Bäst resultat har våra nyhetsbrev gett. 40 procent av prenumeranterna öppnar och läser nyhetsbreven, vilket är en väldigt hög siffra inom marknadsföringsvärlden.

Bidragande till Cordarounds-hajpen är märkets humorprägel. Den höga hastigheten av nya produktsläpp – med ett nytt plagg varje tisdag – ackompanjeras förutom de absurdistiska nyhetsbreven av videoklipp och reklamtexter med spektakulärt eller osannolikt innehåll. En byxmodell lanseras genom att släppas upp i luften med heliumballonger, medan en annan firas genom världens första moderiktiga matkrig. Andra modeller kommentarer aktualiteter skojfriskt, som när Eyjafallajökullarounds släpptes i april efter det isländska vulkanutbrottet. Lindland ser humor som en nödvändig del av sin affärsverksamhet.

Chris Lindlands idé att vända på manchestertygets ränder blev till en början sågad av Chris Lindlands, men fick uppmärksamhet ute på krogen. FOTO: CORDAROUNDS.COM

– Vi skapar en liten show i samband med varje veckas släpp, där storyn måste gå utöver vår produkt. Jag väntar mig inte att folk ska köpa av oss 52 gånger per år, men om jag enbart ägnade mig åt att sälja byxor skulle folk sluta läsa våra nyhetsbrev.

Både San Franciscos status som historisk byxstad (hem åt bland andra Levi’s Jeans), samt stadens it-entreprenörsanda, har präglat Cordarounds. Företaget har enbart två heltidsanställda, men har nyligen expanderat med tre projektanställda och ett stort kontor i det hippa området Mission District. Även byxdesignen är lokalt präglad.

– Vi är inte intresserade av stranden, skateboardparker eller skidmode, eftersom det är täckt av andra märken. Våra kläder reflekterar en oberoende, urban västkustlivsstil.

FAKTA
Cordarounds.com grundades 2005 i San Francisco av Chris Lindland. Namnet är en ordlek med det engelska uttrycket för manchester (Corduroy).

Företaget är det första i världen att specialisera sig på byxor med horisontella manchesterränder. I sortimentet finns även andra plagg som rökrockar, shorts och byxor i andra material, som till exempel kräppat bomullstyg.

Cordarounds tillverkar mellan 300-500 plagg i veckan och beräknar under 2010 att få strax över en miljon dollar i intäkter.

På webben:
Officiell hemsida för Cordarounds.

ERIK AUGUSTIN PALM