Monthly Archive for December, 2010

Mörkerman

Published on December 31, 2010 in Svenska Dagbladet.

Michael C. Hall är hyllad på bred front för sitt skådespeleri. Idag är han mest känd som den sociopatiske serimördaren Dexter, från tv-serien med samma namn. FOTO: SAG FOUNDATION

MICHAEL C. HALL. Varför inte inleda det nya året med att maratontitta på en dvd-box? Michael C. Halls roller som dyster begravningsentreprenör i Six feet under och seriemördande blodanalytiker i Dexter har gjort honom till en ­tv-ikon, men också evigt förknippad med döden.

Klivet kan verka långt mellan den ordentlige begravningsentreprenören David Fisher i tv-serien Six feet under och den sociopatiske seriemördaren Dexter i tv-serien med samma namn, men likheterna är slående. Båda omges av morbida dödsfall och kämpar med sina inre drifter. För David är utmaningen främst att acceptera sin homosexualitet, medan den för Dexter utgörs av lusten att döda – vilket han löser genom att enbart rikta in sig på de brottslingar som han tycker ”förtjänar” det. Michael C. Hall har hyllats på bred front för sin porträttering av de två konfliktfyllda männen. När SvD träffar honom i Los Angeles är han själv högst harmonisk, men dragningen till mörka roller är ett faktum.

– Det är ju inte så att jag aktivt har sökt efter en karriär där jag hela tiden omringas av döda kroppar. Men kanske är jag intresserad av mörkare eller mer komplext material och karaktärer som är djupt problemtyngda, eftersom det är väldigt tacksamt på ett dramatiskt plan.

Att gå från offer till förövare var något som välkomnades av Hall:

– David snubblar alltid över sin känsla av självförakt och att vara en dörrmatta. Han är självklart mycket mer sympatisk av de anledningarna, men också enerverande. Dexter är mer beslutsam och mer av en maskin, åtminstone i tv-seriens början. Inledningsvis lockade det mig. Ibland känns det som att David Fisher var Dexter Morgans första offer.

Den femte säsongen av Dexter avslutades nyligen och Hall – som numera även är en av tv-seriens producenter – är förvånad över att den har nått så långt. Ett återkommande tema är Dexters egenpåstådda känslolöshet. Hur gestaltar man den som skådespelare?

–Vi ska nog vara misstänksamma inför hans påstående. Dexter är inte den mest pålitliga av berättare. Han är mer eller mindre inkapabel att göra kopplingen mellan vad han vet och vad han känner. Jag tror att han har ett känsloliv, men ett förvrängt sådant.

Michael C. Hall i två skepnader; David Fisher från Six Feet Under och Dexter Morgan. FOTO: HBO & SHOWTIME

Hall fyller snart 40 år och hans eget känsloliv tycks för tillfället vara genomsyrat av nyvunnen livskraft, efter den senaste tidens prövningar. Han ser en rätt i ögonen och ger energiska, kärnfulla svar. Tonfallet är varmt, om än på sina håll lätt galghumoristiskt. Hall har nyligen separerat från sin medskådespelare Jennifer Carpenter, efter ett knappt tvåårigt äktenskap. Carpenter var den som främst stöttade Hall under hans kamp mot cancersjukdomen Hodgkins, som han tillfrisknade från i våras.

– Min pappa gick bort när han var 39 år. Jag fick Hodgkins när jag var 38 och blev 39 under behandlingen, så den åldern har alltid varit en markör i min verklighetsuppfattning. Att bli äldre än så är stort och skulle ha varit det oberoende av sjukdomen.

Att Dexter är pappa har fått Hall att reflektera över vad faderskap skulle innebära.

–Som förälder är det smart att inte döda människor hela tiden. Det är komplicerat rent logistiskt. Allvarligt talat så inser jag att det mest är en fantasi för mig. Det är en stor skillnad på att få barn och att lämna tillbaka en baby när en scen är färdiginspelad.

Utöver Dexter är Hall snart aktuell i den svarta komedin Peep world, jämte bland andra Sarah Silverman och Rainn Wilson. Han säger sig också vara redo att återvända till teater- och musikalvärlden, där han inledde sin karriär. Men i början av december bekräftades det att en sjätte säsong av Dexter ska spelas in, som ännu inte har offentliggjorts som den sista. Hall tror att tv-seriens popularitet delvis beror på publikens dolda längtan efter att kontrollera tillvaron genom mer otillåtna metoder.

–Även om Dexter helt klart agerar oetiskt och för sina egna syftens skull, så finns det något i hans beteende som talar till vad vi alla önskar att vi kunde göra, på ett eller annat sätt. Men det är ju inte så att vi alla önskar att vi kunde döda människor.

Hall pausar och ler illmarigt:

– Eller så kanske det är så att vi gör det.

FEM NEDSLAG I MICHAEL C. HALLS KARRIÄR:

Cabaret (1999)
Efter att under flera år ha medverkat i pjäser och musikaler off-Broadway i New York, fick Hall 1999 sin första stora Broadwayroll som den flamboyante Emceen i Cabaret.

Six feet under (2001–2005)
Michael C. Halls skildring av David Fisher ses av många som den första realistiska och verkligt nyanserade porträtteringen av en homosexuell man i en amerikansk tv-serie.

Dexter (2006–)
I snart fem säsonger har Hall spelat Dexter, som fortsätter att ge sig ut i natten för att röja undan Miamis avskum. Alla undrar spänt hur länge dubbellivet går att uppehålla.

The edge of things (2008)
Michael C. Hall är exekutiv producent till denna gripande dokumentär om en vårdavdelning för hjärnskadade, där regissören Carolyn Corbett håller i en poesikurs.

Gamer (2009)
Gamer fick ett ännu sämre mottagande än den taffliga Paycheck från 2003, där Michael C. Hall gjorde sin Hollywooddebut. Men inget äkta Hall-fan bör missa honom som diabolisk dataspelsguru, mimdansandes till I’ve got you under my skin.

FAKTA:
Namn: Michael Carlyle Hall.
Ålder: 39.
Född och uppvuxen: Raleigh, North Carolina.
Bor: Los Angeles.
Bakgrund: Tog examen från Earlham college i Indiana 1993, ville bli advokat. Fortsatte sedan med en masterexamen i skådespeleri vid New York university, Tisch school of the arts. Innan Broadwaydebuten i Cabaret, 1999, hade Hall medverkat i ett dussintal off-Broadway-pjäser och musikaler. Rollen som David Fisher i HBO-serien Six feet under var Halls första på tv och banade väg för hans nuvarande framgång.
Utmärkelser i urval: Blev Emmy­nominerad 2002 för sin roll som David Fisher i Six feet under och fick en Golden globe 2010 för rollen som Dexter.
Aktuell: På en dvd-box nära dig. Dexter visas på Canal Plus och Viasat nature/crime.

ERIK AUGUSTIN PALM

Fult och fint

Published on December 19, 2010 in Svenska Dagbladet.

Det bisarra lockar Dave Cooper. ”Jag tycker helt enkelt inte att normen är attraktiv och dras till mer udda kroppsformer och beteenden,” säger han. BILD: DAVE COOPER/ ANDREA BRICCO

Den prisbelönte kanadensiska tecknaren Dave Cooper ­låter sig inte placeras i ett fack. Med sina bisarra olje­målningar och grafiska romaner rör han sig i gränslandet mellan konst och serier. SvD träffade den bokaktuella konstnären i San Francisco.

I takt med att vuxenserier under de senaste femton åren har omfamnats allt mer av kulturetablissemanget, har illustratören Dave Cooper växt till en av genrens älsklingar. Att den 43-årige kanadensaren i dag främst är aktiv som oljemålare och även kan kalla sig animatör, leksaksdesigner och barnboksförfattare, har förstärkt intresset för hans serier.

Coopers visuella spektrum – genomsyrat av en fascination för absurdism, surrealism och sexualitet – är flerfaldigt prisbelönat och de namnkunniga fansen är många. Pans labyrint-regissören Guillermo del Toro har skrivit förordet till Coopers nyutkomna konstbok Bent och de två tidigare konstböckerna har förord av komikern David Cross och filmregissören David Cronenberg. Tre herrar som alla är besläktade med Coopers bisarra universum. The Simpsons-skaparen Matt Groening är en annan entusiast och det första mötet med honom utgjorde ett skifte för både Coopers karriär och självbild. De obskyra serieteckningarna hade nått i mål.

–Matt Groening kom till en av mina boksigneringar på seriemässan Comic-Con i San Diego för omkring 15 år sedan. Bara att han kände till mig skickade min självkänsla till månen. Han köpte en bok, fick den signerad och berättade lite lätt gåtfullt att jag kunde vänta mig ett telefonsamtal från någon. Min nyfikenhet visste inga gränser. Ett par månader senare blev jag uppringd av en av producenterna till tv-serien Futurama, som då var i planeringsstadiet.

Cooper anlitades för att bidra till formen av stadsmiljön och fordonen i tv-serien, vilket bland annat kom att ge tydliga avtryck i vinjettens retrofuturistiska byggnader. Men många av designförslagen hamnade aldrig i den färdiga tv-serien, enligt Cooper:

– Jag måste ha gjort mellan 20 och 30 versioner av huvudrymdskeppet, men till slut valde de något från Groening. Han har det där väldigt avskalade, perfekta sättet att designa saker på, medan jag alltid fokuserar på hur intressant eller fascinerande det kan bli.

Just det utsvävande karaktärsdraget har dock gynnat Dave Coopers karriär i övrigt. Tecknarens blygsamma återberättande av sin tid med Futurama sker på beatnikbaren Vesuvio i San Francisco-stadsdelen North Beach, där SvD träffar honom under västkustturnén för nya boken Bent.

Målning från nya boken Bent. ILLUSTRATION: DAVE COOPER

Genom fönstret syns Broadway, San Franciscos mest ökända stråk för ”vuxenunderhållning” av allehanda slag. Här ligger strippklubbarna vägg i vägg med Telegraph Hill, ett av USA:s mest pittoreska innerstadskvarter. De gulliga husen på en grönt lummig höjd med naken dekadens runt hörnet, skapar en märklig kontrastrikedom som i viss mån påminner om atmosfären i Dave Coopers bilder.

Liksom hans två tidigare konstböcker är Bent en samling oljemålningar och teckningar, som är beställningsjobb eller delar av tidigare soloutställningar i Paris, New York och Los Angeles. Den röda tråden är ett utforskande av okonventionell skönhet och marginaliserade kvinnokroppars former, inte sällan i mardrömslika natur- eller stadsmiljöer. Bilderna kan tolkas som en reaktion på stereotypa kvinnorepresentationer och är uppskattade alternativ till retuscherad femininitet. Men Coopers syfte är enbart att hylla det som han själv tycker är vackert:

–Många av mina fans är storväxta kvinnor, vilket är toppen. Jag tycker helt enkelt inte att normen är attraktiv och dras till mer udda kroppsformer och beteenden. Om jag skulle göra samma sak med modeller som de man ser i herrmagasin så skulle folk tycka att det var mer stötande, vilket är ganska komiskt.

Cooper skrattar till och tittar sedan på klockan. Om några timmar ska han bege sig till Cartoon Art Museum i centrum och träffa ett gäng San Francisco-fans. Många har följt Cooper från serierna till konsten, men deras känslor inför utvecklingen är blandade.

–Jag tror att de flesta av mina seriefans skulle vilja att jag återgick till att bara göra serier. Under en lång period intresserade det mig inte alls. Jag kände att jag hade nått en punkt där det inte fanns några fler berättelser inom mig. Men det håller på att ändras nu.

I Coopers suggestiva kvinnomålningar firas avvikande utseenden istället för schablonmässiga ideal. ILLUSTRATION: DAVE COOPER

Cooper är en självlärd konstnär och säger sig alltid få impulsen att byta riktning när han bemästrar något. Den väldiga bekräftelsen av serierna ledde till oljemåleriet, som nu i sin tur har fått ett massivt erkännande, inte minst markerat av de som köper hans tavlor:

–Innan Guillermo del Toro beställde ett stort verk av mig hade jag hört från gemensamma bekanta att han gillade mitt arbete, men jag trodde bara att de var artiga.

Blygsamheten gör sig återigen påmind. Cooper är en varm och försiktig man, som vid en första anblick inte framstår som en outsinlig källa till djupt skruvade målningar. Men under intervjun sipprar ett bubblande skratt då och då fram, som vittnar om motsatsen.

Måleriet kommer dock Cooper inte att ta paus från. Han kallar det ”undantaget som bekräftar regeln” och anger ekonomin som en anledning förutom det rent kreativa utloppet.

–Under perioden jag gick från serier till måleri fick jag dessutom mitt första barn. Jag tjänar mer på att måla och lägger mindre tid på det, vilket var perfekt som nybliven förälder.

I dag har Cooper och hans fru Julie två barn – tre och sex år gamla. Faderskapet har inspirerat till Bagel’s lucky hat, den barnbok som Cooper kom ut med 2007 under pseudonymen Hector Mumbly. Klivet dit kan verka långt, men sida vid sida med det subversiva innehållet i de övriga verken är en barnslig lekfullhet ständigt närvarande.

Om allt går enligt planerna dyker denna snart upp i tv-rutan. Arbetet med en webbkortfilm för Cartoon Network och en musikvideo åt hårdrocksbandet Danko Jones har gett Cooper mersmak. Utöver ett antal kortfilmer om sina vuxenseriefigurer Pip & Norton, producerar han också ett pilotavsnitt för en barn-tv-serie åt ”en stor amerikansk tv-kanal”:

–Jag gjorde en testfilm som de älskade och har nu fått gå vidare till nästa fas i utvecklingen, där vi ska skriva manus och storyboard. Det gör jag tillsammans med min kompanjon Johnny Ryan, som annars gör väldigt opassande och stötande serier men som också råkar vara bra på att skriva roliga barnberättelser. Det konstigaste är att vår producent inte har några tvivel inför att låta oss båda göra animation för barn.

I serierna om de dysfunktionella vännerna Pip och Norton blandas slapstick med klassisk amerikansk animationsestetik. ILLUSTRATION: DAVE COOPER

Cooper har även mer högtflygande planer. Innan intervjun har han ätit lunch med en av cheferna – som råkar vara en bekant – på Pixar Animation Studios, vars huvudkontor ligger utanför San Francisco. Men något samarbete med Pixar är det inte tal om ännu.

–Jag har ambitionen att en dag göra en animerad långfilm för barn, men det kommer att krävas flera delmoment för att nå dit. Tv-serien känns som ett steg på vägen.

Pip & Norton – som också finns i form av exklusiva samlarleksaker – dök allra först upp i hipstertidningen Vice Magazine, där en mängd andra vuxenseriekonstnärer inom den så kallade lowbrow-konströrelsen också har publicerats. Genrens främsta organ i tryckt form är dock de två San Francisco Bay Area-baserade magasinen Juxtapoz och Hi-Fructose. Cooper har hedrats i båda med ett flertal artiklar och han gillar konceptet:

–De har en väldigt positiv inverkan på hela scenen. Sen känner jag så många av de som hör hemma där, så att läsa Juxtapoz för mig är som att återknyta med gamla vänner.

Men begreppet ”lowbrow” intresserar inte Cooper själv:

–Jag tänker inte i termer av högt eller lågt, finkonst eller mainstream, för ibland är den bästa konsten i världen den som inte alls verkar vara särskilt förfinad.

FAKTA:
Namn: David Charles “Dave” Cooper
Född: 1967 i en fiskeby i Nova Scotia, Kanada.
Bor: Ottawa, Kanada.
Aktuell: Med konstboken Bent, som samlar oljemålningar och teckningar från de senaste fem åren.
Bakgrund: Arbetade i tonåren som science fiction-tecknare för det kanadensiska serieförlaget Aircel Comics. Inledde under 90-talet sin bana inom subversiva undergroundserier. Utöver Bent och föregångarna Overbite och Underbelly, har den grafiska romantrilogin Suckle-Crumple-Ripple, vuxenfabeln Dan & Larry och serietidningarna Weasel rönt stor uppmärksamhet. Cooper har också gett ut leksaksversioner av figurerna Pip & Norton och Eddy Table, samt barnboken Bagel’s lucky hat. Inom animation har Cooper bidragit till miljöerna i Futurama, samt tecknat en musikvideo åt hårdrocksgruppen Danko Jones och en webbkortfilm för tv-kanalen Cartoon Network. De senaste månaderna har Cooper bland annat utvecklat ett pilotavsnitt för en barn-tv-serie.
Utmärkelser: Har fått de prestigefyllda seriepriserna Harvey Award och Ignatz Award, samt en utmärkelse från The Society of Illustrators i New York.
Kända beundrare: Till de mest hängivna fansen hör tecknare som Matt Groening och Art Spiegelman, samt filmregissörerna David Cronenberg och Guillermo del Toro.

ERIK AUGUSTIN PALM

Emma Stone: Häftigt drag i plugget

Published on December 14, 2010 in Cinema. Tags: , .

Emma Stone som Olive Penderghast i high school-komedin Easy A. FOTO: SONY

Emma finns inte bara i fantasin, men hon är fin, tycker Cinema. Nu, med den rappa high school-komedin Easy A, stundar det stora genombrottet. Och vi fick äntligen tillfälle att träffa henne.

”Jag tog bort min Facebookprofil för exakt tre veckor sedan”, säger Emma Stone och sväljer en klunk cola med några marshmallows. Det är i slutet av juni när den charmigt bubbliga skådespelerskan berättar om sitt avsked till sociala medier. Cinema träffar henne på plats i Cancún, vid en övergångsfas i karriären. Hon har varit hajpad sedan långfilmsdebuten i förlora-oskulden-komedin Superbad från 2007, men inför USA-premiären av Easy A i september gick Stone gradvis från att vara ”nästa Lindsay Lohan” till ”Hollywoods nya IT-girl”. Förändringen har medfört vissa problem online:
– Jag började få meddelanden på Facebook från folk som skrev att de hade känt mig i lågstadiet och att jag är en bitch och så vidare. Jag kunde inte lägga tid på det där mer. Och om man vet vad ens vänner håller på med utan att man kontaktar dem så arbetar man mindre på den vänskapen. Jag vill ha riktig kontakt, inte läsa statusuppdateringar.
Just baksidorna med sociala medier har en viktig roll i Easy A, liksom den i USA ständigt återkommande oskuldsgalghumorn. Emma Stone spelar Olive, en ambitiös och förbisedd high school-tjej som plötsligt hamnar i centrum när hon ljuger om att ha haft sex. Rykten och skitsnack följer i en populärkulturellt referenstät berättelse som lånar element från romanen The Scarlett Letter (där äktenskapsförbryterskan Hester Prynne döms till att bära ett rött A för resten av livet). Stone ser flera paralleller till Hollywood:
– Jag arbetar i en bransch som är precis lika präglad av rykten som high school och där människor har åsikter om dig utan att lära känna dig. De flesta ägnar all sin tid åt att förneka skvaller som inte är sant. Därför har det varit intressant att utforska en karaktär som gör det totalt motsatta och väljer att bli en karikatyr av alla rykten som har spridits.
Stone fascineras av USA:s dubbelmoral inför sex, vilket är ett centralt ämne i filmen:
– Allt är så svartvitt. Om någon har förståelse för sexualitet så tar de gärna detta till max och visar upp det, kanske för att revoltera mot hur puritanskt vårt land också är.
Utöver Easy A dyker Emma Stone upp i flera kommande storfilmer, bland annat bredvid Julianne Moore i komedin Crazy, Stupid Love, samt i 60-talsdramat The Help – baserat på Kathryn Stocketts bästsäljande roman. Nyligen blev det också klart att Stone ska porträttera Peter Parkers kärleksintresse Gwen Stacy i nästa Spindelmannen-trilogi, vilket högst sannolikt kommer att cementera hennes nyvunna stjärnstatus. Kanske kan det verka som att vägen till framgång har varit kort, men sanningen är att Stone började sträva mot filmkarriären redan som 14-åring. En övertygande PowerPoint-presentation hemma i flickrummet med namnet ”Project Hollywood 2004” fick föräldrarna att låta dottern flytta till Los Angeles. Men det var inte alla som trodde på Stones potential:
– Min dramalärare i mellanstadiet sa till mig att jag aldrig skulle bli framgångsrik eller lyckas som skådespelare, trots att jag bara var 12 år gammal. Han var fruktansvärd. Det kommer alltid att finnas människor som är elaka mot en. Man kan övervinna det eller underkasta sig det. Olive i Easy A tar situationen i egna händer. Det bästa är om man hittar ett sätt att förvandla kritiken till något som sporrar en att arbeta hårdare.
Men skvallerpress och paparazzis är något som Stone känner sig ovan att hantera:
– Om man jämför med till exempel Kristen Stewart så lever jag fortfarande ett bekvämt liv på den fronten. Att bli intervjuad så här om min film är roligt och del av mitt jobb, men tanken på att någon står och väntar utanför mitt hus får mig att vilja spy.
Efter sex år i Los Angeles-cirkusen flyttade Emma Stone i fjol till New York:
– Flytten förändrade inte mitt liv så mycket som jag trodde att den skulle göra. Jag blir igenkänd vart jag än är, vilket är något som bara blir mer och mer påtagligt.
Och i den riktningen ser det ut att fortsätta, även om bekräftelsen förstås bär med sig många fördelar. I slutet av oktober fick Stone chansen att uppfylla sin dröm och vara värd för Saturday Night Live. Några andra högtflygande planer har hon inte just nu:
– Man ska inte vara så fokuserad på att saker måste ske på ett visst sätt. Min roll i The Help är min första helt icke-komiska, vilket jag inte hade en aning om att jag skulle göra för ett år sedan. Jag har haft väldig tur. Vem vet vad som kommer att ske härnäst?

FAKTA:
Född: 6 November 1988 i Scottsdale, Arizona.
Familj: Dejtar för närvarande skådespelaren Kieran Culkin. Hennes farfar var svensk.
Bakgrund: Flyttade till Hollywood redan som 14-åring. Fem år senare (2007) debuterade hon som Jonah Hills runkfantasi i Supersugen, därefter spelade hon gitarr i Rainn Wilsons band i filmen The Rocker och omvandlades från grådassig nörd till fräck Playboy bunny i tits ’n’ ass-komedin The House Bunny (båda 2008). Ett mindre genombrott kom med den post-apokalyptiska komedin Zombieland mot Abigail Breslin,
Jesse Eisenberg och Woody Harrelson.
Trivia: Är egentligen blond, men Supersugenproducenten Judd Apatow ville att hon skulle
färga håret rött för filmen, och Stone behöll färgen …
Aktuell: I fräcka high school-komedin Easy A. Vid den här tiden nästa år ses hon i filmatiseringen av Kathryn Stocketts roman The Help, och de kommande åren i rebooterna av såväl Spider-Man som den gamla tv-serien 21 Jump Street.

ERIK AUGUSTIN PALM

Tron tar plats i vår tid

Published on December 13, 2010 in Sydsvenskan.

Jeff Bridges, Olivia Wilde och Garrett Hedlund spelar huvudrollerna i Tron: Legacy, uppföljaren till originalet Tron från 1982.

KULTUR & NÖJEN. 1982 revolutionerade Tron både science fiction-genren och datoranimationen. På fredag har uppföljaren Tron Legacy ­premiär. Sydsvenskan har träffat filmens medverkande i Los Angeles.

Få filmer har varit lika långt före sin tid som Tron– vars människa-­kontra-datorprogram-tema senare imiterades i Matrix-trilogin.

Regissören Steven Lisberger introducerade en ny form av digitalt filmskapande och – tillsammans med Ridley Scotts film Bladerunner från samma år – bidrog filmen till grunden för cyberpunkgenren. Som producent för uppföljaren har Lisberger kunnat vidareutveckla Trons universum mer än två decennier senare. Det har varit omtumlande:

– Det här är något som de flesta inte får uppleva. Jag håller fortfarande på att gå igenom det hela i mitt huvud och kommer nog att göra det under lång tid framöver.

Marknadsföringsapparaten kring Tron Legacy har pågått i flera år och är en av de största i Hollywoods historia, med så vitt utspridda delar som en Tron-nattklubb på Disneyland och en särskild svit på ishotellet i Jukkasjärvi. Även modebranschen har påverkats. Både Lady Gaga och Rihanna har burit Tron-inspirerade kläder och märket Versace har gett ut en kollektion som lånat från den mörkt minimalistiska neonestetiken. Olivia Wilde spelar den digitala krigaren Quorra i filmen och fascineras av fenomenet:

– Vi förstod redan för två år sedan att det var oundvikligt att Tron ­Legacy skulle influera modevärlden. Jag tycker att filmens utseende är väldigt typiskt för vår tidsålder och den trend som består av ett avskalat, futuristiskt och icke-organiskt formspråk.

Olivia Wilde som krigaren Quorra. FOTO: DISNEY

Jeff Bridges karaktär Kevin Flynn återkommer från originalfilmen, liksom den digitala värld där han nu har varit fången i tjugo år. Flynns nemesis Clu är en datorprogrammerad kopia av en ung Bridges, vilket först tog skådespelaren med häpnad:

– Det innebär att jag idag kan spela mig själv i vilken ålder som helst, säger Bridges.

Den sofistikerade produktionen kombinerar det mesta från blue screen till en nyare variant av James Camerons 3D-teknik från Avatar. Bridges entusiasm vet inga gränser:

– Att filma utan kameror, vilken grej alltså. Du står ett i ett grönt rum med hundratals små sensorer pekandes mot dig. Det häftigaste är att de gör kameravinklarna efteråt.

Trots filmens överdådiga tekniska upplägg med fokus på dataspel och spektakulära ljusfordon, anser Olivia Wilde att berättelsen handlar om mänsklighet och medkänsla:

– Budskapet är att vi måste påminna oss själva om skönheten i mänsklig kontakt och att vi måste slita oss från våra apparater en stund och uppskatta vad det innebär att leva.

ERIK AUGUSTIN PALM

Forensiska fantasier

Published on December 3, 2010 in Svenska Dagbladet.

Horatio Caines effektsökande hantering av sina solglasögon har blivit humor på webben, vilket började med Jim Carreys parodi av David Carusos ikoniska karaktär på David Letterman. FOTO: CBS

CSI gjorde kriminalteknik till ett av 00-talets hetaste ämnen i tv-tablån, vilket har påverkat både USA:s rättsväsende och intresset för utbildningar i forensisk vetenskap. SvD kollar in var CSI-tv-serierna befinner sig idag, hur verklighetens forensiker ser på dem och vad skådespelarna själva tycker.

En av de mest efterhärmade karaktärerna från amerikansk tv är utan tvekan den kyligt rättfärdige Horatio Caine från CSI: Miami. På webben har en kult uppstått där fans och andra skådespelare imiterar hur Caine levererar syrliga oneliners medan han tar på sig sina solglasögon. Inte sällan är budskapet en påminnelse om hur hjälplösa brottslingarna är inför kriminalteknikens långa arm. En oneliner har bland annat tryckts på officiella CSI-t-shirts och lyder helt enkelt: ”Det enda som betyder något är bevisen”.

Ironiskt nog summerar det mycket av kritiken som har riktats mot CSI: Miami, CSI: NY och moderskeppet CSI: Crime scene investigation – som i juni fick priset för världens mest sedda tv-serie vid Monte Carlo television festival. 2009 såg mer än 73,8 miljoner tittare på när Las Vegas-polisens bildsköna kriminaltekniker löste bisarra mordgåtor i det blåa laboratorieljusets sken.

Fred Tulleners driver masterprogrammet i forensisk vetenskap vid University of California, Davis och har följt hur CSI har påverkat rättssystemet:

–CSI har haft en undervisande funktion när det gäller de analytiska möjligheterna i ett forensiskt laboratorium. Tidigare kände många poliser inte till allt som man kan göra med olika typer av bevismaterial. Den negativa aspekten av det är att vissa poliser idag har orealistiska förväntningar på vad man kan åstadkomma i ett lokalt laboratorium med begränsade tillgångar. Flera analystekniker i CSI är också mer eller mindre rena fantasier.

Sveriges första tvååriga utbildning i forensisk vetenskap startade i Uppsala. Att med olika metoder leta efter spår, som fingeravtryck, är en del av utbildningen. FOTO: MAJA SUSLIN/SCANPIX

Den här kritiken är något som CSI-tv-seriernas skådespelare känner till mer än väl. Horatio Caine porträtteras av David Caruso och när SvD träffar tv-stjärnan i sällskap av medskådespelare och producent i Los Angeles, visar han snabbt sin insyn i ämnet:

– En vän till mig jobbar hos distriktsåklagaren här i Los Angeles och där såg man hur den så kallade CSI-effekten började utvecklas. En anklagelse var att informationen som vi visade var så bra att en del brottslingar som tittade tänkte ”hm, det där borde jag pröva”. Den andra anklagelsen var att jurymedlemmar som tyckte om CSI förlorade intresset snabbt under rättegångar, eftersom vi i serien löser ohyggliga brott på bara 42 minuter. Så under en period gallrade man bort tilltänka jurymedlemmar som var fans av CSI-serierna.

Övertron på den forensiska vetenskapens möjligheter, att flera mordfall i USA har varit inspirerade av CSI-serierna, samt att somliga tittare inte kan skilja på fiktion och verklighet, det tycks inte vara saker som David Caruso känner något egentligt ansvar inför.

Den rödhårige 54-åringen är dämpad men karismatisk i sitt uttryck och talar med en djup, respektingivande stämma – inte särskilt olik sitt tv-alias. Gil Grissom från originalserien är fortfarande den karaktär som flest tittare förknippar med CSI, men efter att skådespelaren William Petersen ifjol hoppade av efter nio säsonger har Caruso tagit över stafettpinnen som franchisens tuffaste kriminaltekniker. CSI: Miami utsågs 2006 till den populäraste tv-serien i världen och ligger fortfarande högt rankad trots långsamt dalande tittarsiffror.

Varför är Horatio Caine så omtyckt? Caruso tror sig veta svaret:

–Han är kvintessensen av samhällets trotjänare. Varför skulle en person riskera sitt liv utan större ekonomisk ersättning, för människor han inte kommer att prata med igen – eller aldrig ens träffa? Jo, för att han har en djup förståelse inför att ingenting är möjligt utan den här nivån av uppoffring, av någon. Det är verkligen djupt beundransvärt och jag tror att människor runt om i världen kan identifiera sig med det och uppskatta det.

William Petersen, som spelar Gil Grissom, hoppade av efter nio säsonger. Men han är med i den kommande CSI-långfilmen. FOTO: CBS

Carol Mendelsohn är huvudproducent för CSI: Crime scene investigation och är även medskapare av CSI: Miami och CSI: NY. Att serierna fortfarande står sig så bra efter ett decennium tror hon delvis beror på att de numera är ett så ”väloljat maskineri”.

– Kanske blir det så när man kommer in på en tv-series andra decennium, säger hon.

Mendelsohn tycker att världen idag är en mörkare plats än för tio år sedan och anger det som skäl till att CSI har fått en tydligare humor. Hon sammanfattar sitt perspektiv:

–Människor vill skratta, människor vill bli underhållna, människor vill glömma.

Något annat som många CSI-fans i allt större utsträckning vill är att själva delta i den vetenskapligt underbyggda jakten på mördare, våldtäktsmän och andra samhällsfiender. Sedan CSI: Crime scene investigation började sändas hösten 2000 har ansökningar till utbildningar och kurser i forensisk vetenskap skjutit i höjden i USA. Intresset är stort även i Sverige och 2008 startade Uppsala universitet landets första tvååriga utbildning i ämnet. Initiativtagare är docent Marie Allen, som menar att CSI inte har bidragit till utbildningens existens – trots att tv-serien användes som lockbete av universitetet:

–Men den har sannolikt bidragit till ett ökat intresse, på samma sätt som tv-serier som till exempel Lagens änglar och Ally McBeal ökade intresset för juridikstudier.

Att Sveriges rättssystem är så olikt USA:s gör CSI:s påverkan mindre här, enligt Allen.

–Vi har en kombination av jurister och nämndemän i rättssalen. De får fortlöpande utbildning och medverkar frekvent vid rättegångar, till skillnad från medverkan vid enstaka tillfällen som i USA. Därför är risken mindre för orealistiska förväntningar.

ST-läkaren Louise Carlsson på Rättsmedicinalverket kan dock uppleva förväntningar som ibland är ”oproportionerligt höga”. I övrigt noterar hon mest positiva effekter:

–CSI har gjort rättsmedicin mer rumsrent. Rättsläkare betraktas inte per automatik som suspekta obducenter och kanske anar folk att vi sysslar med fler saker. Jag tror att tv-serierna har bidragit till att höja den sociala statusen för ett flertal yrkesgrupper.

De två mest populära karaktärerna på CSI: Crime scene investigation, har varit Gil Grissom och Catherine Willows (Marg Helgenberger, till vänster). Laurence Fishburne (näst längst till vänster) som Dr. Raymond Langston, är nytt dragplåster. FOTO: CBS

Om Gil Grissom och Horatio Caine har gett kriminaltekniken nya konnotationer av cool maskulinitet, är det främst originalseriens Catherine Willows som har gjort att det torra arbetet i ett forensiskt laboratorium kan verka glamouröst och sexigt.

Willows spelas av 52-åriga Marg Helgenberger, som flera gånger har utnämnts till en av Hollywoods vackraste och 2009 var den tredje mest välbetalda kvinnan på amerikansk tv med 9,5 miljoner dollar i årslön. När SvD träffar henne har det nyligen offentliggjorts att hon väntas lämna CSI efter snart elva säsonger. Helgenberger öser som väntat lovord över tv-serien, men nämner också sin mättnad på att spela in snarlika scener gång på gång. Arbetsvillkoren är heller inget hon kommer att sakna, även om de har blivit bättre.

–Det är inte längre sextontimmarsdagar, men fortfarande minst tolvtimmarsdagar. Och vi spelar inte in på natten så mycket som vi brukade. Jag är för gammal för att avsluta en scen klockan fyra på morgonen en tisdag. Det är svårt även för en 20-åring.

CSI-skeppet lär fortsätta sin framgångsfärd i ytterligare några säsonger även utan Catherine Willows. Sedan säsong nio är Laurence Fishburne frontfigur för CSI:s Las Vegas- enhet, i rollen som Dr Langston. Och de som saknar Grissom kommer att få se honom i den kommande CSI-långfilmen. Franchisen omfattar därtill även tv-spel, serietidningar, romaner och leksaker. Den yngsta spinoffen – CSI: NY – började sändas 2004, där Gary Sinise spelar huvudrollen som Mac Taylor. Trots att tittarna redan kunde förkovra sig i mordfall i Las Vegas och Miami, blev det en succé. CSI:s producent Jerry Bruckheimer skingrade de tvivel som Sinise själv hade inledningsvis:

–När jag frågade Bruckheimer om han trodde att tv-publiken verkligen ville ha ännu en CSI-serie bad han mig att titta på New York Times bästsäljarlista och räkna antalet thrillers-, mord- och spänningsromaner där. De utgjorde 75 procent av listan. Publiken tycker om kampen mellan det goda och det onda. Det är därför som det alltid fungerar.

Just tv-serier med kriminaltekniskt och rättsmedicinskt tema fungerar onekligen utmärkt. CSI: Crime scene investigation var inte först i sitt slag, men startade en trend som tv-branschen fortfarande skördar frukterna av. Från NCIS till Dexter; fokuset på högteknologisk bevisföring i spänningsbaserad tv växer sig bara större.

Kanske beror CSI-seriernas triumf delvis på att de låter tittarna få utlopp för sin längtan efter en mer rättvis värld, där extremt sofistikerade brottsutredningar gör att skurkarna alltid åker fast. Verklighetens forensiker kommer att få utstå orealistiska förväntningar ett bra tag framöver.

FAKTA:

CSI: Crime scene investigation (även CSI: Las Vegas). Började sändas 2000. Gil Grissom (William Petersen) och Catherine Willows (Marg Helgenberger) har varit de två mest populära karaktärerna. Laurence Fishburne som Dr Raymond Langston är nytt dragplåster. Nya avsnitt av säsong elva sänds kl. 21.00 på måndagar i Kanal 5. Repriser sänds kontinuerligt.

CSI: Miami.Kom 2002 och liknar originalet i sitt upplägg, med den stora skillnaden att den främst äger rum i ett färgstarkt Miami på dagtid istället för nattskiftet i Las Vegas. Estetiken är lätt serietidningsbetonad och handlingen lite mer inriktad på karaktärernas privatliv. Horatio Caine (David Caruso) är frontfigur. Nionde och senaste säsongen börjar på Kanal 5 den 6/1.

CSI: NY. Det yngsta tillskottet i CSI-familjen dök upp 2004 och låter New York City färga atmosfären. Mac Taylor (Gary Sinise) leder CSI- enheten här. Har sändningsuppehåll i Sverige för tillfället. Den sjunde och senaste säsongen börjar på Kanal 5 den 17/1.

MONTAGE: SVD

ANDRA TV-SERIER OM RÄTTSMEDICIN:

Quincy M.E. (NBC, 1976–1983). Amerikanska tv-serier om rättsmedicin fanns långt innan Grissom letade spår i Las Vegas. Quincy M.E. – om den envise rättsläkaren från Los Angeles – anses ha startat traditionen.

Silent witness (BBC, 1996 tills vidare). Brittiska långkörare som kom innan CSI, men har senare anklagats för att ha bidragit till den så kallade CSI-effekten – inte minst genom att låta forensiker utföra rent detektivarbete.

Crossing Jordan (NBC, 2001–2007). För de som gillar CSI men tycker att karaktärerna ibland känns väl slätstrukna, är tv-serien om den känslomässigt ärrade och socialt osmidige Jordan Cavanaugh att rekommendera.

NCIS (CBS, 2003 tills vidare). Följer en arbetsgrupp vid den civila kriminalpolisen inom marindepartementet i Washington D.C. Det forensiska arbetet är centralt i tv-serien, inte minst genom goth-ikonen Abby.

Dexter (Showtime, 2006 tills vidare). Även om Dexters dubbelliv som seriemördare står i fokus, är hans arbete som analytiker en viktig del. Provrör, DNA-tester och brottsplatsundersökning i Miami. Var är Horatio Caine?

ERIK AUGUSTIN PALM