Med fler än 60 långfilmer bakom sig tar nu Dustin Hoffman, 74 år, steget över till en tv-serie. Men han har inte lämnat filmvärlden helt, i höst har hans första egenregisserade film, Quartet, premiär. FOTO: DANNY MOLOSHOK/AP
Många filmstjärnor har tagit steget från vita duken till tv-serier, men den mest framstående hittills är tveklöst Dustin Hoffman. I HBO:s hästkapplöpningsdrama Luck spelar han en gangster med nyanser. Efter mer än 50 år i branschen konstaterar Hoffman att tv är mediet där skådespelare bäst kommer till sin rätt.
Film är en falsk konstform, okej? Punkt slut”. Kanalen HBO:s del av den stora tv-konferensen i Pasadena utanför Los Angeles ska snart avrundas. Det är en märklig tillställning, där runt 200 journalister sitter knäpptyst bänkade framför sina datorer i lyx-hotellet Langham Huntingtons största mötessal, medan fin-tv-världens giganter byter av varandra på scenen framför dem.
Det hårda omdömet om film – som några sekunder senare förs vidare på Twitter av merparten av deltagarna – yttras med bestämd stämma av Dustin Hoffman, huvudrollsinnehavaren i HBO:s nya storsatsning, hästkapplöpningsdramat Luck.
Han sitter på scenen intill tv-seriens skapare David Milch, som också har gjort westerndramat Deadwood. Även producenten Michael Mann, med Miami Vice och Heat på meritförteckningen, och medskådespelaren Nick Nolte är på plats. Fyra ikoner inom sina respektive områden. Podiet mitt på scenen pryds av HBO-logotypen och i kombination med Hoffmans uttalande blir det hela så nära man kommer en kyrka för den moderna televisionens föregångsmän. Och Hoffman vet att han predikar för redan invigda.
Några dagar senare sitter Dustin Hoffman framför mig i ett rum på The Four Seasons i Beverly Hills. I handen har han en halvt urdrucken Virgin Mary. Det här är den sista intervjun han ger efter flera dagars hyperintensiv marknadsföring av Luck. Åsynen gör mig nästan gråtmild. Den spjuveraktige ynglingen från hans tidiga filmer kontrasterar mot den gamla, om än energiska mannen som sitter bakåtlutad på stolen. Håret är grått, huden är rödlätt, men leendet är detsamma. Det förhindrar inte att hans kommentar från Pasadena gnager i mig. Hur kan han, som har filmkonsten att tacka för sin karriär, slänga ur sig en sådan sågning? Varför klankar han ner så obarmhärtigt på det medium där han har berört så många i mästerverk som Mandomsprovet, Midnight cowboy, Kramer mot Kramer och Rain man?
Han svarar på det:
–Film är en falsk konstform eftersom den inte tillåter en att fortsätta tills man är nöjd. Jag är säker på att det även gäller journalistik. Om man inte får möjligheten till excess, som i det här fallet innebär att du kan ställa mig väldigt många frågor, eller möjligheten att misslyckas, så är det en falsk konstform.
Dustin Hoffman i sin kritikerrosade roll i tv-serien Luck; den kyligt pompöse gangsterfiguren Chester "Ace" Bernstein, här med sin fixare och närmaste medhjälpare, Gus Demitriou - spelad av Dennis Farina. FOTO: HBO
Liknelsen har sina poänger, precis som kritiken av Hollywoods studiosystem. Samtidigt är det svårt att inte känna att Hoffman är drastisk i sin analys av filmbranschens begränsningar. Men det har han förstås rätt att vara. Han är 74 år, med över 60 långfilmer bakom sig. Tv har han visserligen jobbat med förr, men aldrig med ett så långvarigt projekt som Luck. Att de fria ramarna hos HBO hägrade efter decennier av strikt regelstyrda filmproduktioner är inte konstigt. Särskilt inte om man som Dustin Hoffman är känd för sitt konstanta ifrågasättande.
Han aktar sig dock för att bli ännu en av de många filmstjärnor som slentrianhyllar kanalen.
–Det finns ingen anledning för mig att smöra för HBO. Kontraktet är redan skrivet och det är för sent att avskeda mig. Men det är svårt att arbeta med sin fulla potential inom film. Ändå vill man få chansen till det och det går helt enkelt inte inom studiosystemet. Det är kommittéer, ständiga möten och de lägger sig i inspelningarna. Bolagen är inblandade på ett kvasikreativt sätt.
–Men när HBO har godkänt ett projekt, så finns det inga kommittéer eller möten. Vi får chansen att göra vårt bästa och det är jag tacksam för.
Leendet återkommer under samtalet. Det besitter värme och även en glimt av slug upproriskhet – en nyansrikedom som återfinns i Dustin Hoffmans ansiktsuttryck och hela kroppsspråk. När jag lite senare pratar med Lucks skapare David Milch, tar han upp just detta – hur Hoffman ”förmedlar så mycket parallellt med språket”.
Hans behärskade rollperson i Luck är full av nyanser. Hoffman spelar Chester ”Ace” Bernstein, en oldtimer inom organiserad brottslighet, som vid berättelsens start släpps fri efter tre år bakom galler. Han återvänder genast till sin position som mafioso-liknande skurk inom hästkapplöpning. Tv-seriens ton landar någonstans mellan The Wire och Solvalla, eller snarare Santa Anita utanför Los Angeles – där Luck till stora delar har spelats in.
Tillvaron på på kapplöpningsbanan Santa Anita utanför Los Angeles, genomsyrar tv-serien Luck. Bland annat skildras hästkapplöpningsvärldens mer osmickrande delar, som till exempel drogmissbruk och andra missförhållanden inom jockeyyrket. FOTO: HBO
Ridsport är onekligen en udda fond för en dramaserie, i synnerhet när det gäller sportens mer tvivelaktiga delar. Hoffman både fascineras och skräms av temat.
–Jag tycker att det är anmärkningsvärt hur lite som allmänheten får veta om den världen, och det försöker Michael Mann och David Milch ändra på genom Luck. Hur hästar exploateras och hur jockeys lever ett liv som vi inte kan föreställa oss. De är ofta bulimiker och anorektiker för att de måste hålla vikten i förhållande till sina hästar. Många tar amfetamin och lever inte särskilt länge. Och ägarna låter hästarna tävla mycket tidigare än vad de borde. Allt det här sker för att det inte finns någon riktig fackförening, som jag förstår det. Det är fruktansvärt.
Kanske är det åldern som gör att Hoffman förfasas med samma frekvens som han roas. Lika lätt som han plötsligt kan dra ett snuskigt skämt (”Vill du lukta på mina kulor?”, som en referens till doftarmbandet som han har på sig – en produkt som hans fru har skapat), svävar han ut i frågor om liv och död. Som när vi, inte så slumpmässigt, kommer in på vad begreppet ”lycka” innebär:
–Jag har fått höra att jag var nära att dö under mina tre första veckor i livet. Läkarna ville inte låta mig lämna sjukhuset, så jag antar att jag är en vinnare för att jag överlevde det. Lycka är att få vakna upp på morgonen och känna att ”jag klarade det igen”. Min fru säger för övrigt att hon vaknar upp varje morgon för att hon vill fortsätta att hjälpa mig. Hade jag inte gift mig med henne hade jag varit död, för innan dess befann jag mig på mitt livs botten. Hon räddade mig.
Hoffman talar om en kaotisk tid. 1980 var året då han skilde sig från sin första fru Anne Byrne och gifte om sig med sin nuvarande fru Lisa.
Ämnet relationer dyker upp flera gånger, bland annat när jag undrar vad som fortfarande gör honom begeistrad.
–Det enkla svaret är att jag känner glädje och entusiasm när jag gör det jag älskar. Det är precis samma sak som gör att ett långt förhållande fungerar. Man kan bli arg, man kan bli deprimerad och man kan bli förbannad, men man är aldrig någonsin uttråkad.
Dustin Hoffman i en av sina mest klassiska roller: Benjamin Braddock i Mandomsprovet, från 1967. FOTO: ROBERT SURTEES
Uttråkad skulle Hoffman däremot kunna bli av priser. Han har hittills tagit emot ett 50-tal, bland annat två Oscars och fem Golden Globes. Dessutom är det sannolikt att han kommer att ta emot en Emmy i september för sin roll som Ace. Är priser viktiga för honom? Bryr han sig om dem?
–Det är klart att jag gör. Men priser har skapats för att ta kål på oss. Jag brukar jämföra det med simning eller löpning inom de olympiska spelen. Den som vinner där slår vanligtvis den som kommer på andra plats med en hundradels sekund. Ändå känner sig den som inte vinner första pris som en förlorare, vilket är helt absurt. Den enda anledningen till att vi bryr oss om priser är för att man känner sig bortvald om man förlorar eller om man inte blir nominerad.
Den gnällighet, eller i vissa fall bitterhet, som Hoffman då och då släpper ur sig må låta dryg och självupptagen i text. Men han säger allt med en omedelbar närhet till en älskvärd galghumor. Hans reaktion på att David Milch har kallat Hoffman för den bästa skådespelare i sin generation, är till exempel ”för att alla andra är döda”.
Det har nog aldrig varit så gemytligt att höra någon gnälla, som att sitta dessa 45 minuter bredvid Dustin Hoffman i Beverly Hills. När min intervjutid är på väg att ta slut ringer hans Iphone. Han ställer sig upp och rör sig försiktigt men exalterat till 40-talsdansbandsringsignalen – och utbrister glatt:
–Jag regisserade precis en film! Det här är låten Are you having any fun med Flanagan and Allen, en musikalgrupp från London. De är döda nu, men låten är med på soundtracket.
Filmen i fråga – Hoffmans första egenregisserade – heter Quartet och är en dramakomedi om pensionerade operasångare, med premiär i höst.
Vi säjer hejdå och han svarar i telefonen. Jag lämnar mötet lättad. Dustin Hoffman har inte klippt bandet till filmkonsten.
FAKTA:
Namn: Dustin Lee Hoffman
Ålder: 74 år.
Född: Los Angeles.
Familj: Frun Lisa och sex vuxna barn.
Bakgrund: Fick först uppmärksamhet med off-Broadway-pjäsen Eh? från 1966. Därefter kom hans genombrottsroll som Benjamin Braddock i Mandomsprovet 1967.
Därefter följde två decennier med de filmer som kom att ge Dustin Hoffman hans ikoniska status: Midnight cowboy 1969, Little big man 1970, Papillon 1973, Lenny 1974, Alla presidentens män 1976, Kramer mot Kramer 1979, Tootsie 1982, och Rain man 1988.
Under åren har Hoffman sporadiskt återvänt till teater och tv, men fokuserat på film. Under 00- och 10-talet har han bland annat medverkat i I heart Huckabees, 2004, Familjen är värre, 2004, Stranger than fiction, 2006, och som röst i Kung Fu Panda-filmerna.
FLER SOM HAR VANDRAT FRÅN FILM TILL TV:
CHLOË SEVIGNY
Big Love
Föreställningen om att film är finare än tv-serier anses förlegad idag, men när Kiefer Sutherland 2001 dök upp som Jack Bauer i 24 höjde filmpuritaner på ögonbrynen. Märkligt nog låg den föreställningen om klivet från stor duk till liten skärm kvar långt in i tv-dramatikens nya guldålder. Men värdeskalan ändrades när ett av filmvärldens allra coolaste namn 2006 tog klivet över. Chloë Sevigny visade att tv var dit man skulle söka sig som skådespelare. Dessutom hade hon den bästa rollen i Big love, som den myglande och förföriska polygamistmormonen Nicki Grant.
TONI COLLETTE
United States of Tara
Australiensiska Toni Colette har tillhört gräddan av internationella filmskådespelare ända sedan hennes Golden Globe-nominerade roll i Muriels bröllop 1994 – även om det riktiga genombrottet kom 2000 då hon Oscarsnominerades för Det sjätte sinnet. Ändå är det först genom hennes strålande insats som hemmafru med identitetsstörning i den Steven Spielberg och Diablo Cody-skapade tv-serien United States of Tara, som hon har gått hela vägen och kammat hem en Golden Globe, samt tv-världens Oscar: en Emmy.
STEVE BUSCEMI
Sopranos & Boardwalk empire
Som något av den amerikanska independentfilmens ansikte har Steve Buscemi alltid haft ett öga för nyskapande eskapader i rörliga bilder, vare sig det har gällt De hänsynslösa, Ghost world eller filmer han själv har regisserat, som Trees lounge och Animal factory. Därför var det kanske inte så konstigt att han fick en biroll i Sopranos, den tv-serie som revolutionerade mediets förhållningssätt till dramatik. Han gillade tv-formatet så mycket att han nu kan ses i en annan stor HBO-produktion: som gangstern Nucky Thompson i Boardwalk empire – där pilotavsnittet är regisserat av självaste Martin Scorsese, som även är en av tv-seriens producenter.
WILLIAM H. MACY
Shameless
Liksom Buscemi är William H Macy synonym med innovativ amerikansk film. Genombrottet kom tack vare hans Oscarsnominerade roll som djupt otursdrabbad bilförsäljare i bröderna Coens humoristiska mästerverk Fargo. Som bundsförvant till filmskapare som David Mamet och Paul Thomas Anderson har vi även sett honom briljera i bland annat State and Main och Magnolia. Sedan 2011 är det främst tv-rutan som gäller där han härjar runt som alkoholiserad sexbarnspappa i den hyllade tv-serien Shameless.
LAURA DERN
Enlightened
Hon är David Lynchs musa och expert på att gestalta kvinnor både på gränsen till och mitt i sammanbrott, exemplifierat i bland annat Wild at heart (1990) och Inland Empire (2006). Hennes porträtt av en livskrisande inköpschef som fastnar för new age och allsköns former av självförverkligande i tv-serien Enlightened är följaktligen kolossalt underhållande och rörande. Nyligen belönades Dern också med en Golden Globe för rollen, som hon har arbetat fram ihop med manusgeniet och tv-seriens huvudskapare Mike White.
GUS VAN SANT
Boss
HBO- och Showtime-konkurrenten Starz svar på Martin Scorsese och Boardwalk empire kom att bli Gus Van Sant och Boss, ett tungt tv-drama någonstans i gränslandet mellan The Wire och Vita huset. Van Sants regi av Kelsey Grammers korrupta Chicago-borgmästare i pilotavsnittet är bländande och ger svallvågor under resten av säsong ett. En andra säsong är redan beställd, med Van Sant som producent.
ERIK AUGUSTIN PALM
