Sex & misstag i city

Girls-ensemblen samlad. Från vänster: Allison Williams, Jemima Kirke, Lena Dunham och Zosia Mamet. FOTO: HBO

Hon skriver, producerar och spelar huvudrollen i den mest ärliga hipsterskildringen hittills. Girls ocensurerade porträtt av fyra tjejers tragikomiska New York-tillvaro, har fått 26-åriga Lena Dunham att erövra tv-serievärlden. Erik Augustin Palm mötte henne.

”Det är som att jag vill dela med mig av min skam till världen”. Lena Dunham sitter mitt emot mig och berättar ivrigt om sina drivkrafter. Att använda de egna neuroserna är vanligt bland galghumoristiska tv- och filmskapare, men få gör det lika bra och uttömmande som Dunham. Hennes tv-serie Girls – som hon även har producerat, delvis regisserat och spelar huvudrollen i – dyker djupt ner i de obekvämaste delarna mellan åren 20 och 30. I 26-åriga Dunhams fall utspelar sig dessa främst i New York, där hon har vuxit upp och i väntan på sin nya lägenhet fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. Arbetet med tv-serien har dock gjort att hon har tillbringat allt mer tid i Los Angeles, där jag möter henne. Klädd i en chic klänning och med knallröda läppar är hon mer uppklädd än i tv-serien, men nedtonad jämfört med de blonda Hollywooddamerna som sitter bredvid oss.

– Jag tror att många tjejer och då i synnerhet de som inte ser ut som supermodeller, växer upp med vissa idéer om hur kvinnor ska bete sig. Det gör att man kan känna sig värdefull och värdelös på samma gång. Att försöka forma relationer och förstå vem man är medför också en massa svåra pinsamheter. Och de lidandena och den ångesten lindras när jag kan gestalta dem och få respons från andra som säger ”Jag förstår dig, för jag har upplevt precis samma saker”.

Identifikationsfaktorn i Girls är stor, inte minst för hipsters och kulturnördar som har haft lyxen att flummigt söka sin väg. Den bästa scenen i pilotavsnittet utspelar sig när Dunhams karaktär Hannah har väckt sina föräldrar och sitter på deras hotellrum för att fiska mer pengar till sitt kreativa och introspektiva utforskande. Hög på opiumte räcker hon desperat fram de första ynkliga sidorna av sina memoarer till dem, för att de ska förstå vilket snille de har närt – och ska känna sig tvungna att fortsätta nära – vid sin barm. För att understryka detta säger Hannah: ”Bli inte rädda nu, men jag tror att jag är min generations röst. Eller åtminstone en röst. Från en generation”. Därefter når opiumruset sin kulmen och Hannah slocknar på golvet.

Härnäst dyker Lena Dunham upp i Judd Apatows This is 40 med premiär tidigt nästa år. FOTO: MICHAEL BUCKNER

Trots att Dunham delvis har grundat Hannah på sina egna erfarenheter, delar hon inte den självbilden:

– Hannahs kommentar om ”min generations röst” handlar mest om hennes förhoppning att faktiskt ha ett mål och en mening i livet. Men när vi skrev den raden i manuset insåg jag att det egentligen är ganska farligt att låta henne säga det, för att folk då kan tro att det är så som jag ser på mig själv. Så jag hoppas att det faktum att Hannah är hög och på väg att svimma får orden att verka aningen mer humoristiska. Jag skulle givetvis aldrig hävda att jag vore någon sådan röst, men jag hoppas att tv-serien kan ringa in några viktiga frågor som angår min generation.

Det lyckas Girls fantastiskt bra med. Allra bäst är, förstås, det realistiska porträttet av unga, villrådiga kvinnor i Den stora staden. Girls bränner ett hål genom det samtida tv-serieuniversum där ”innovativa” New York-kvinnoskildringar börjar med Sex and the city och slutar någonstans runt Gossip girl. Till skillnad från Carrie Bradshaw och Serena van der Woodsen har Hannah Horvath inte råd att köpa fem par Manolo Blahnik-skor varje månad. Hon har ingen egen inkomst alls och bor trångt med sin bästa vän i Brooklyn. När hon ser sig själv i spegeln är det inte idealkroppen som blickar tillbaka. Och hennes kille är en porrskadad klåpare. Girls visar även storstadens sötma, men perspektivet är alltid rått verklighetsförankrat och sällsynt befriat från schabloner. Det är riktiga kvinnor, vars val får verkliga konsekvenser.

Paradoxalt nog hade Girls inte blivit av utan Sex and the city, vilket förtydligas genom det täta refererandet till tv-serien av Hannahs naiva kompis Shoshanna. Dunham är ett stort fan.

– Jag växte upp med Sex and the city och älskade den tv-serien så pass mycket att jag en nyårsafton hade ett tittarmaraton med min mamma. De flesta av mina vänner hade samma relation till Sex and the city och missade inte ett avsnitt. Men de förväntningarna som den tv-serien skapar inför livet i New York kan inte uppfyllas i verkligheten. Vi ville att Girls skulle handla om tjejerna som växte upp med Carrie Bradshaw, men som får helt andra erfarenheter.

Tjejerna på fest i Brooklynterrängen. FOTO: HBO

När Dunham nämner ordet ”vi” syftar hon bland annat på Girls exekutive producent tillika Hollywoods idag viktigaste humormakare Judd Apatow, som har visat att han tänker fortsätta producera komedienner efter fjolårets Bridesmaidssuccé. Enligt Dunham präglas samarbetet av ett utbyte bortom könsstereotyperna (”Tror du att den gråtande tjejen är min idé och onaniskämtet är Judds? Vänd i så fall på steken.”). Dunham ogillar uttrycket kvinnlig humor.

– Det är så löjeväckande med alla dessa artiklar som kommer ut vartannat år, som lyfter fram att kvinnor också är roliga som någon sorts revolutionerande jättenyhet. Skillnaden den här gången är bara att man även verkar ha insett att det faktiskt går att tjäna pengar på oss.

Att Dunham skulle bli en humorkraft att räkna med stod klart efter att hennes debutfilm Tiny furniture vann pris för bästa film på South by southwest, 2010. Även där spelar Dunham en vilsen kulturtjej, men det självbiografiska draget är starkare än i Girls då filmen till stor del utspelar sig i Dunhams föräldrars lägenhet och hennes medskådespelarna är hennes syster Grace Dunham och mamman, konstnären Laurie Simmons (som nyligen ställde ut på Göteborgs Konstmuseum). Dunham överträdde dock självutlämningsbarriären långt tidigare än så. Som 21-årig student i kreativt skrivande vid Oberlin College i Ohio lade Dunham upp en Youtube-video där hon bryter mot collegereglerna genom att bikiniklädd duscha håret och borsta tänderna i en av skolans fontäner. Nätklippet fick massvis med kommentarer, där Dunhams lätt överviktiga kropp både attackerades och togs i försvar. Till slut tog hon ner videon, men hennes sätt att lyfta fram en kvinnlighet bortom normen ingår i ett bejakande av det annorlunda som har fortsatt synas i alla Dunhams verk. Temat går att spåra till hennes självvalda utanförskap under skolåren.

– Jag gick verkligen in för idén om att vara den udda tjejen. Typ, som att ”Jag är sjukt konstig och ingen annan kan vara exakt lika konstig”. I high school var jag absolut inte någon partytjej med en massa pojkvänner. Jag gjorde väldigt många misstag på klädes- och hårfärgsfronten.

Sex är inte oväntat ett centralt ämne i Girls, oftast skildrat genom de mest osmickrande av sängkammarsituationer. Om det inte rör sig om överdrivet hårdporrsbeteende, är det istället alldeles för svennetrist. Dunham har blandade känslor inför att spela i egenskrivna sexscener.

– Ibland tänkte jag ”Varför måste jag göra det här?”, för att sedan inse att det var jag som hade tvingat mig själv och det gjorde ju allt ännu värre. Men Adam Driver som spelar min pojkvän blev en nära vän under inspelningen, så det var som att… det här kommer att låta obehagligt… ha en bra syskonrelation där man var tvungen att låtsas ha sex ibland. Att ligga där naken kunde kännas hemskt, men när man var klar med filmandet var alla så trötta på att se min kropp att jag skulle ha kunnat sätta eld på mig själv utan att någon hade märkt det.

Det är Sex and the city-arvtagerskornas sommar. FOTO: AUTUMN DE WILDE

Även om Dunham lägger in mycket av sig själv i sina karaktärer och deras situationer, hämtar hon också inspiration från nätet. För tillfället har Dunham över 100 000 följare på Twitter och hon säger att tweetläsande har blivit ”motsvarigheten till att sitta ner och tänka”. Resten av materialet är en blandning av uppslag från vänner och Girls manusförfattargrupp.

– Vi vill att alla karaktärerna ska kännas flerdimensionella och att man ska få lite av den där halvt obekväma känslan när man tjuvlyssnar på två människors samtal. Så får vi för övrigt också många av våra idéer (skratt). Sen är det ofta som jag får förslag om att förlöjliga andras sex- och dejtinghistorier, för att folk vill se gestaltningar av sina egna jobbiga upplevelser.

En person som inte känner igen sig i de situationer som Girls skildrar är New York Times-skribenten Jenna Wortham, som efter tv-seriens- USA-premiär anklagade den för att vara exkluderande. Detta för att den utspelar sig i det etniskt myllrande Brooklyn men bara har vita i huvudrollerna. Efter visningen av – det i övrigt extremt hyllade – premiäravsnittet anslöt sig fler sig i kritiken mot Dunhams ”rasism”. En av anledningarna till att många av kritikerna känt sig manade att hitta fel i Girls är förstås att Dunham träffar så rätt i ett sammanhang som angår just dem. Det är deras egen hipstervärld hon skildrar och det gör ämnet provocerande.

Vid det här laget har krutröken lagt sig och det har påpekats hur absurt det är att göra Dunham ansvarig för bristen på icke-vita roller i amerikanska tv-serier. Samma debatt uppstod till exempel inte kring en serie som How i met your mother?

Kanske är orsaken att Dunham är en ung kvinnlig auteur som har försökt bryta ner flera stereotyper och därmed förväntas pricka av alla på listan? Dunham har artigt lyssnat på kritiken och antytt att säsong två ska skildra mångfald mer uttalat. Men hon tycker samtidigt att den övergripande tematiken i Girls överskrider hudfärg, kön och plats.

– Även om tv-serien utspelar sig i New York och innehåller skämt om Brooklynhipsters så borde människor överallt kunna känna igen känslan att inte riktigt hitta rätt och viljan att försöka växa in i och finna sig själv. Tjejerna kommer att fortsätta göra hemska misstag, men färden mot självförverkligande är den röda tråden. Och det här med bröst förstår vi ju alla.

FAKTA / LENA DUNHAM:
Ålder: 26 år
Född: New York
Bor: New York och Los Angeles
Familj: Mamma, konstnären Laurie Simmons, pappa, konstnären Carroll Dunham, syster, poeten/modellen/skådespelerskan Grace Dunham.
Bakgrund: Växte upp i SoHo i New York och började göra egna filmer medan hon studerade kreativt skrivande vid Oberlin College i Ohio. Flyttade efter examen tillbaka till New York och skapade webb-tv-serien Delusional downtown divas, som parodierar tre pretentiösa tjejer i New Yorks konst-värld. Regisserade även webb-tv-serien Tight shots till relations-magasinet Nerve.com. Långfilmsdebuterade 2010 med den hyllade och prisbelönade Tiny furniture, som gjorde att komedi-producenten Judd Apatow (som bland annat ligger bakom tv-serien Freaks and geeks och filmer som The 40-year old virgin och Bridesmaids), upptäckte hennes talang.
Aktuell med: HBO-tv-serien Girls, där Dunham balanserar de olika titlarna skapare, manusförfattare, producent, regissör och huvudrolls-innehavare. Girls visas nu på Canal Plus.

JUDD APATOW OM LENA DUNHAM:
– Jag älskade Tiny furniture när jag såg den första gången. Jag fick DVD:n och visste ingenting om Lena, att hon hade skrivit manuset eller att hennes familj var med i filmen. När den var slut såg jag i eftertexten att ”Oj, har hon gjort allt det här själv?”. Jag är ett stort fan av personligt berättande. Men det finns stunder i manusförfattarrummet när Lena återger en personlig erfarenhet som är så pass förskräcklig att den inte skulle vara trovärdig i tv-serien. Så hon har fortfarande många anekdoter att berätta för sin publik.

TJEJERNA I GIRLS:

FOTO: HBO

Hannah Horvath (Lena Dunham)
Dunham spelar huvudrollen Hannah, en vilsen 25-åring med författardrömmar och obetald praktik på ett bokförlag. Får i första avsnittet veta att hennes professorsföräldrar inte tänker försörja henne mer. Dejtar på grund av dålig självkänsla en mästrande tönt.

FOTO: HBO

Jessa Johansson (Jemima Kirke)
Girls obändiga hipsterbohemprinsessa spelas av Lena Dunhams gamla högstadiekompis Jemima Kirke. Jessa är en brittisk vagabond som vill ha ”barn med många olika män av olika hudfärg” och vägrar vara en del av etablissemanget eller att gå med i Facebook.

FOTO: HBO

Shoshanna Shapiro (Zosia Mamet)
I rollen som Jessas amerikanska kusin ser vi pjäsförfattaren David Mamets dotter Zosia Mamet. Shoshanna är besatt av Sex and the city och utvärderar hela tiden sin tillvaro utifrån tv-serien. Bär rosa mjukisdressar och skäms för att hon fortfarande är oskuld.

FOTO: HBO

Marnie Michaels (Allison Williams)
Hannahs bästis och rumskompis Marnie spelas av Allison Williams (som är dotter till nyhetsankaret Brian Williams). Fungerar som Hannahs personliga rådgivare och eviga stöttepelare. Arbetar på ett konstgalleri och är trött på sin överdrivet hyggliga pojkvän.

ERIK AUGUSTIN PALM