
Mångkonstnären Miranda July. FOTO: RAMONA ROSALES
Miranda July personifierar den obeslutsamma konstnären. Med sina absurt melankoliska filmer, multimediaverk, noveller och performanceföreställningar har hon blivit en ikon för en generation kreativa sökare. SvD:s Erik Augustin Palm mötte July i hennes kvarter i Silver Lake, Los Angeles.
Det bitterljuva känns väldigt meningsfullt för mig. Det betyder att man har brytt sig mycket om något, men att detta något inte har fungerat idealiskt”. Miranda July sitter på kaféet Lamill Coffee i Los Angeles-stadsdelen Silver Lake – där hon bor med sin man, regissören Mike Mills – när hon framåtlutad över en kopp Stress away-lakritste försöker sätta fingret på den röda tråden i sina skapelser.
July hade varit en kreddig men relativt okänd författare, konstnär, musiker och kortfilmare i flera år när hon 2005 slog ned som en komet i filmfestivalvärlden. Hennes långfilmsdebut Me and you and everyone we know drog in en stor mängd priser, från Caméra d’Or vid Cannes till jurypriset vid Sundance och bästa regidebut på Stockholms filmfestival. 2007 tog hon sedan emot litteraturkritikernas hyllningar för sin betagande novellsamling No one belongs here more than you. I fjol köptes hennes webbaserade crowdsourcingprojekt Learning to love you more av Museum of modern art i San Francisco, efter att skulpturutställningen Eleven heavy things året innan beställts som del av Venedigs konstbiennal. Bevisen är många på Julys konstnärliga förmåga. Ändå bär hon på en ängslan inför sina prestationer. Självkritik präglar förstås även de mest omsvärmade av konstnärskap, men hos July liknar den mer oron hos en nybörjare – samtidigt som hon bär på integriteten hos den erfarne mentorn. När vi träffas är det några dagar kvar till den amerikanska premiären av hennes andra långfilm The future.
–Jag är nöjd med det mesta i den. Allt som jag gör har någon procents misslyckande i sig, vilket får mig att vilja gå vidare till nästa projekt. Det tar ett tag att lämna bakom sig vad som var svårt med att göra en viss film och de sakerna är inget som någon annan ser på bioduken. Men efter premiären så måste man släppa den. Då är det publikens film och deras problem.

Miranda July i performanceverket The Swan Tool, vid Portland Institute of Contemporary Art, 2001. FOTO: HARREL FLETCHER
Just den dualism som präglar Julys förhållningssätt till sitt eget skapande, är utmärkande även för själva verken. Vardagens ofrånkomliga absurditet skildras genom ett filter av dämpad melankoli och ljuv livsbejakelse, ofta i form av sammanvävda fragment från människors tillvaro – som i långfilmsdebuten och novellerna.
The future är en mer fullskalig berättelse med fördjupade personporträtt, baserad på ett interaktivt performancekonstverk av July som handlar om relationskriser. Huvudrollerna är ett bohemiskt par (med July som flickvännen Sophie), som står inför inre och yttre vägskäl där en utdragen ungdomstid möter rädslan för att vara på ”fel” sida av 35-årssträcket. Med finns förstås även det ständiga analyserandet av människors sökande efter mening och fumliga trånande efter bekräftelse. July, som idag är 37 år gammal, beskriver själv sin nya film som ett utforskande av tid och rum. Varför blev det så?
–Jag gifte mig när jag arbetade med den här filmen och när man binder sig på det sättet tror jag att man vid något tillfälle får en väldigt definitiv syn på det som finns kvar av ens liv. Det blir så tydligt att den man lever med kommer att färga ens huvudsakliga upplevelse av det här enda livet. Det är inte en negativ känsla, även om den insikten kan skapa en viss panik, utan mer en känsla av att ha nått någon sorts sanning. Kanske kan den känslan bidra lite till att ge medvetenhet om vad man vill hinna uträtta här i livet.
Du skriver dina manus själv. Hur bestämmer du vilka roller du ska spela?
–Hittills har alla mina roller varit lika fiktiva. När det gäller The future fungerade jag som en slags startpunkt. Jag vet att Sophie inte är jag, men att hon är tillräckligt lik mig för att jag ska veta vilken sorts person hon är. Och det skulle kännas konstigt för mig att bara spela en liten statistroll i min egen film.

Miranda Julys skulpturutställning Eleven heavy things har varit med som del av Venedigs konstbiennal. Konstverken Three Hole Tablet och Finger Tablet (i förgrunden). FOTO: RON MCPHERSON
Vi sitter längst in mot väggen i det murrigt minimalistiska kaféet. July talar makligt och självmedvetet, med meningarna pyntade med überkaliforniska utfyllnadsord som ”like” och ”you know”. Hennes ansiktsuttryck är förtroligt, nästan privat och hon bär en vintageklänning i dova färger. En tedrickande Miranda July bland dyra designmöbler är en perfekt representation av denna Los Angeles mest hipstertäta stadsdel. Hon rycker på axlarna åt min observation.
–Om man gillar att äta hälsokost och gå till andrahandsbokhandlar är det nog hit man söker sig. Som konstnär letar man naturligtvis efter en gemenskap med andra konstnärer och ett sammanhang som man kan identifiera sig med. Tidigare bodde jag i Portland, Oregon, men det blev för mycket för mig eftersom det liknar en hel stad som är som Silver Lake. Jag gillar Los Angeles. Filmbranschen är bara en sida av staden. Det finns så många olika världar här.
Vad tycker du om att beskrivas som en hipsterdrottning?
–Hipster är ett begrepp som jag använder och jag antar att jag i dess mest generella mening är en sådan. Jag lägger inte in något dåligt eller bra i ordet, utan ser det som en neutral beskrivning av människor som lyssnar på en viss sorts musik och så vidare. Idag har det en negativ laddning, men på samma sätt som vi fascineras av beatniks kommer coola människor om 30 år att intressera sig för hipsters. Varför skämmas för det man är, oavsett vad det är?
Det är Julys opretentiösa inställning till att paradoxalt nog vara precis hur pretentiös hon än önskar, som retar gallfeber på många. Webben svämmar över av July-hyllningar, men en snabb Google-sökning visar också en ocean av blogginlägg som talar om hur irriterande hon är som skådespelerska och människa. Hårdast av dem alla är bloggen I hate Miranda July, men såklart finns också motsatsen i form av bloggen Fuck Yeah Miranda July (och naturligtvis dissar bloggarna varandra). Visste man inte bättre skulle man kunna tro att de båda var del av ett projekt av July själv. Internet och sociala medier är nämligen något som hon undersöker i flera av sina verk, bland annat i långfilmsdebuten och nu i The Future.
–För konstnärer är tomrum och förlorade ögonblick viktiga. Med hjälp av internet låter vi dessa ögonblick försvinna eftersom de är obekväma. Människan har förvisso alltid sökt distraktioner, men här har vi skapat en som är så beroendeframkallande att jag inte tror att unga människor ens funderar på att försöka möta tillvarons tomhet. Därför är jag osäker på var radikalt nya idéer inom konstvärlden ska komma ifrån i framtiden.

Miranda July och Hamish Linklater som Sophie och Jason i filmen The Future. FOTO: TODD COLE
Filmen The future granskar bland annat Youtube. Varför?
–Det är väldigt bra att vilken vanlig person som helst inte behöver någons tillstånd eller en institution bakom sig för att publicera filmklipp. Men samtidigt är det upp till var och en att bedöma när det man håller på med är färdigt, om det är bra eller inte och vilket syfte man har. Sådana frågor besvaras inte av internet. Det är frågor som man enbart kan ställa till sig själv.
July har dock turen att få synpunkter om kvaliteten på sina idéer av sin man Mike Mills, vars andra långfilm Beginners fick lysande kritik när den hade premiär i somras:
–Jag tror att han gör mig ännu mer disciplinerad, eftersom han är helt obeveklig när han arbetar. När det inte driver mig till vansinne är det inspirerande på ett sätt. Det påminner mig om att den möjligheten finns. Att det bara är att göra det, liksom.
Att July under uppväxten i det progressiva hippie- och akademikernästet Berkeley utanför San Francisco omgavs av intellektuella föräldrar med vänner som var ”passionerade eller närmast fanatiska” kring sina kreativa yrken, har också satt sina spår i sättet hon arbetar på.
–Det är nog viktigt för barn att se att ett jobb inte måste vara en börda. Jag antar att jag inte blev lika bekant med amerikansk mainstreamkultur i The Bay Area som jag skulle ha blivit på de flesta andra ställen i USA, men som barn vill man gärna att saker ska vara konventionella och jag tror att det finns en dos av det i mina verk. Jag skapar impulsivt och fritt, men har ändå en kontroll och ett motstånd mot de mest udda beståndsdelarna.
Du har så många uttryckssätt. Varför inte välja ett av dem?
–Jag skulle säkert bli skickligare om jag fokuserade på ett medium och jag skulle nog definitivt vara mer framgångsrik. Det är förvirrande för människor och inte en bra karriärsmodell. Men jag har inget emot lite mindre framgång för det här gör mig lycklig.
Till sin hjälp tar July ofta publiken, som i webbprojektet Learning to love you more (där omkring 10000 personer deltog med egna konstbidrag) och skulpturutställningen Eleven heavy things (där verken är gjorda för att människor ska kunna stå på eller i dem). Hur har det blivit så?
–Även om jag gillar påhittade berättelser, är det svårt att komma på saker som är lika intressanta som det verkliga livet. Man misslyckas alltid med det på något sätt. Så ibland försöker jag bara göra verk som fungerar som hållare för verkligheten och andra människor.
July tittar ner i sin tekopp, börjar fippla med telefonen och upptäcker ett SMS från sin man, och utbrister ”Åh nej, jag trodde att han skulle åka till Australien på torsdag, men han åker redan nu”. Lätt förvirrat säger hon hejdå och springer hem till Mills, ett par kvarter bort.
Senare samma dag håller July i en berättarafton hos filmsällskapet Cinefamily i stadsdelen Fairfax, där hon visar klipp, bilder och föremål från sitt liv. Hon är den första profilen i en serie liknande kvällar. Innan föreställningen ringlar sig en kö nedför gatan utanför The Silent Movie Theatre. Mest är det unga människor i second hand-kläder. Kanske kan de kallas för hipsters. Säkert är att de flesta av dem kan identifiera sig med Miranda July.
FEM VERK AV MIRANDA JULY

FOTO: PHOEBE SUDROW
Långfilm, 2005
Me and you and everyone we know
Miranda Julys första och flerfaldigt prisbelönta långfilm har ett berättartekniskt upplägg som påminner om Robert Altmans moderna klassiker Short cuts. Annars är det en unik film. Genom poetiska men samtidigt nästintill dokumentära blickar på ett antal ensamma och sökande människors tillvaro, sammanflätas sanningar om universell längtan efter bekräftelse och närhet. Rörande, absurt komiskt och vackert.

Learning To Love You More, Assignment 33 / Braid someone's hair. FOTO: EUGENIE MCLACHLAN
Webbkonstprojekt och bok, 2002–2010
Learning to love you more
Learning to love you more startades 2002 som en crowdsourcingkonstsajt av July i samarbete med konstnärerna Harrell Fletcher och Yuri Ono. Grundprincipen var att vem som helst fick ladda upp sin egen konst – inom skrivande, fotografering, video mm – utifrån olika uppgifter som de tilldelats på sajten. Projektet höll totalt på i åtta år och runt 10000 personer deltog. Ett urval av bidragen till sajten gavs ut i bokform 2007.

Multimedia- och performanceverk, 2006
Things we don´t understand and definitely are not going to talk about
Omtalad föreställning som Miranda July gav i San Francisco, Los Angeles och New York (delar av den kan ses på Youtube), som kom att bli grunden för manuset till The future. July återvänder till sina tidiga dagar som punkinspirerat konfrontativ spoken word-artist och kombinerar publikdeltagande och livefilmprojicering i skapandet av ett interaktivt verk om relationer och existentialism.

Novellsamling, 2007
No one belongs here more than you
Prisbelönad novellsamling med texter av July som tidigare har publicerats i bland annat The New Yorker, The Paris Review och Harpers. Liksom Me and you and everyone we know behandlar dessa små historier för det mesta ensamhet och strävan bort från denna. Ett återkommande tema är människors frustration över att inte kunna leva det liv som de drömmer om. Julys karaktäristiskt dova galghumor och värme är ständigt närvarande.

FOTO: NIKOLAI VON GRAEVENITZ
Långfilm, 2011
The Future (svensk premiär 25 november)
The future är Miranda Julys andra långfilm och precis som Me and you… står hon både för regi och spelar en av rollerna. Filmen handlar om ett par i 30-årsåldern och delvis om deras planer på att adoptera en skadad katt. När de beslutar sig för att ta hand om katten förändrar det deras syn på livet och på deras relation. Filmen premiärvisades på Sundancefestivalen och nominerades till en guldbjörn på Berlins filmfestival tidigare i år.
AKTUELL MED FILM OCH BOK
Namn: Miranda July (födelsenamn Miranda Jennifer Grossinger).
Ålder: 37 år.
Född: Barre, Vermont.
Bor: Silver Lake, Los Angeles.
Familj: Gift med filmskaparen Mike Mills.
Aktuell: Med sin andra långfilm The future, som har svensk biopremiär den 25 november, samt boken It chooses you – en samling berättelser och fotografier från möten med människor i Los Angeles som säljer saker genom andrahandsannonser.
ERIK AUGUSTIN PALM







