Tag Archive for 'Film'

Hipsterdrottning

Published on October 2, 2011 in Svenska Dagbladet. Tags: , , .

Mångkonstnären Miranda July. FOTO: RAMONA ROSALES

Miranda July personifierar den obeslutsamma konstnären. Med sina absurt melankoliska filmer, multimediaverk, noveller och performanceföreställningar har hon blivit en ikon för en generation kreativa sökare. SvD:s Erik Augustin Palm mötte July i hennes kvarter i Silver Lake, Los Angeles.

Det bitterljuva känns väldigt meningsfullt för mig. Det betyder att man har brytt sig mycket om något, men att detta något inte har fungerat idealiskt”. Miranda July sitter på kaféet Lamill Coffee i Los Angeles-stadsdelen Silver Lake – där hon bor med sin man, regissören Mike Mills – när hon framåtlutad över en kopp Stress away-lakritste försöker sätta fingret på den röda tråden i sina skapelser.

July hade varit en kreddig men relativt okänd författare, konstnär, musiker och kortfilmare i flera år när hon 2005 slog ned som en komet i filmfestivalvärlden. Hennes långfilmsdebut Me and you and everyone we know drog in en stor mängd priser, från Caméra d’Or vid Cannes till jurypriset vid Sundance och bästa regidebut på Stockholms filmfestival. 2007 tog hon sedan emot litteraturkritikernas hyllningar för sin betagande novellsamling No one belongs here more than you. I fjol köptes hennes webbaserade crowdsourcingprojekt Learning to love you more av Museum of modern art i San Francisco, efter att skulpturutställningen Eleven heavy things året innan beställts som del av Venedigs konstbiennal. Bevisen är många på Julys konstnärliga förmåga. Ändå bär hon på en ängslan inför sina prestationer. Självkritik präglar förstås även de mest omsvärmade av konstnärskap, men hos July liknar den mer oron hos en nybörjare – samtidigt som hon bär på integriteten hos den erfarne mentorn. När vi träffas är det några dagar kvar till den amerikanska premiären av hennes andra långfilm The future.

–Jag är nöjd med det mesta i den. Allt som jag gör har någon procents misslyckande i sig, vilket får mig att vilja gå vidare till nästa projekt. Det tar ett tag att lämna bakom sig vad som var svårt med att göra en viss film och de sakerna är inget som någon annan ser på bioduken. Men efter premiären så måste man släppa den. Då är det publikens film och deras problem.

Miranda July i performanceverket The Swan Tool, vid Portland Institute of Contemporary Art, 2001. FOTO: HARREL FLETCHER

Just den dualism som präglar Julys förhållningssätt till sitt eget skapande, är utmärkande även för själva verken. Vardagens ofrånkomliga absurditet skildras genom ett filter av dämpad melankoli och ljuv livsbejakelse, ofta i form av sammanvävda fragment från människors tillvaro – som i långfilmsdebuten och novellerna.

The future är en mer fullskalig berättelse med fördjupade personporträtt, baserad på ett interaktivt performancekonstverk av July som handlar om relationskriser. Huvudrollerna är ett bohemiskt par (med July som flickvännen Sophie), som står inför inre och yttre vägskäl där en utdragen ungdomstid möter rädslan för att vara på ”fel” sida av 35-årssträcket. Med finns förstås även det ständiga analyserandet av människors sökande efter mening och fumliga trånande efter bekräftelse. July, som idag är 37 år gammal, beskriver själv sin nya film som ett utforskande av tid och rum. Varför blev det så?

–Jag gifte mig när jag arbetade med den här filmen och när man binder sig på det sättet tror jag att man vid något tillfälle får en väldigt definitiv syn på det som finns kvar av ens liv. Det blir så tydligt att den man lever med kommer att färga ens huvudsakliga upplevelse av det här enda livet. Det är inte en negativ känsla, även om den insikten kan skapa en viss panik, utan mer en känsla av att ha nått någon sorts sanning. Kanske kan den känslan bidra lite till att ge medvetenhet om vad man vill hinna uträtta här i livet.

Du skriver dina manus själv. Hur bestämmer du vilka roller du ska spela?

–Hittills har alla mina roller varit lika fiktiva. När det gäller The future fungerade jag som en slags startpunkt. Jag vet att Sophie inte är jag, men att hon är tillräckligt lik mig för att jag ska veta vilken sorts person hon är. Och det skulle kännas konstigt för mig att bara spela en liten statistroll i min egen film.

Miranda Julys skulpturutställning Eleven heavy things har varit med som del av Venedigs konstbiennal. Konstverken Three Hole Tablet och Finger Tablet (i förgrunden). FOTO: RON MCPHERSON

Vi sitter längst in mot väggen i det murrigt minimalistiska kaféet. July talar makligt och självmedvetet, med meningarna pyntade med überkaliforniska utfyllnadsord som ”like” och ”you know”. Hennes ansiktsuttryck är förtroligt, nästan privat och hon bär en vintageklänning i dova färger. En tedrickande Miranda July bland dyra designmöbler är en perfekt representation av denna Los Angeles mest hipstertäta stadsdel. Hon rycker på axlarna åt min observation.

–Om man gillar att äta hälsokost och gå till andrahandsbokhandlar är det nog hit man söker sig. Som konstnär letar man naturligtvis efter en gemenskap med andra konstnärer och ett sammanhang som man kan identifiera sig med. Tidigare bodde jag i Portland, Oregon, men det blev för mycket för mig eftersom det liknar en hel stad som är som Silver Lake. Jag gillar Los Angeles. Filmbranschen är bara en sida av staden. Det finns så många olika världar här.

Vad tycker du om att beskrivas som en hipsterdrottning?

–Hipster är ett begrepp som jag använder och jag antar att jag i dess mest generella mening är en sådan. Jag lägger inte in något dåligt eller bra i ordet, utan ser det som en neutral beskrivning av människor som lyssnar på en viss sorts musik och så vidare. Idag har det en negativ laddning, men på samma sätt som vi fascineras av beatniks kommer coola människor om 30 år att intressera sig för hipsters. Varför skämmas för det man är, oavsett vad det är?

Det är Julys opretentiösa inställning till att paradoxalt nog vara precis hur pretentiös hon än önskar, som retar gallfeber på många. Webben svämmar över av July-hyllningar, men en snabb Google-sökning visar också en ocean av blogginlägg som talar om hur irriterande hon är som skådespelerska och människa. Hårdast av dem alla är bloggen I hate Miranda July, men såklart finns också motsatsen i form av bloggen Fuck Yeah Miranda July (och naturligtvis dissar bloggarna varandra). Visste man inte bättre skulle man kunna tro att de båda var del av ett projekt av July själv. Internet och sociala medier är nämligen något som hon undersöker i flera av sina verk, bland annat i långfilmsdebuten och nu i The Future.

–För konstnärer är tomrum och förlorade ögonblick viktiga. Med hjälp av internet låter vi dessa ögonblick försvinna eftersom de är obekväma. Människan har förvisso alltid sökt distraktioner, men här har vi skapat en som är så beroendeframkallande att jag inte tror att unga människor ens funderar på att försöka möta tillvarons tomhet. Därför är jag osäker på var radikalt nya idéer inom konstvärlden ska komma ifrån i framtiden.

Miranda July och Hamish Linklater som Sophie och Jason i filmen The Future. FOTO: TODD COLE

Filmen The future granskar bland annat Youtube. Varför?

–Det är väldigt bra att vilken vanlig person som helst inte behöver någons tillstånd eller en institution bakom sig för att publicera filmklipp. Men samtidigt är det upp till var och en att bedöma när det man håller på med är färdigt, om det är bra eller inte och vilket syfte man har. Sådana frågor besvaras inte av internet. Det är frågor som man enbart kan ställa till sig själv.

July har dock turen att få synpunkter om kvaliteten på sina idéer av sin man Mike Mills, vars andra långfilm Beginners fick lysande kritik när den hade premiär i somras:

–Jag tror att han gör mig ännu mer disciplinerad, eftersom han är helt obeveklig när han arbetar. När det inte driver mig till vansinne är det inspirerande på ett sätt. Det påminner mig om att den möjligheten finns. Att det bara är att göra det, liksom.

Att July under uppväxten i det progressiva hippie- och akademikernästet Berkeley utanför San Francisco omgavs av intellektuella föräldrar med vänner som var ”passionerade eller närmast fanatiska” kring sina kreativa yrken, har också satt sina spår i sättet hon arbetar på.

–Det är nog viktigt för barn att se att ett jobb inte måste vara en börda. Jag antar att jag inte blev lika bekant med amerikansk mainstreamkultur i The Bay Area som jag skulle ha blivit på de flesta andra ställen i USA, men som barn vill man gärna att saker ska vara konventionella och jag tror att det finns en dos av det i mina verk. Jag skapar impulsivt och fritt, men har ändå en kontroll och ett motstånd mot de mest udda beståndsdelarna.

Du har så många uttryckssätt. Varför inte välja ett av dem?

–Jag skulle säkert bli skickligare om jag fokuserade på ett medium och jag skulle nog definitivt vara mer framgångsrik. Det är förvirrande för människor och inte en bra karriärsmodell. Men jag har inget emot lite mindre framgång för det här gör mig lycklig.

Till sin hjälp tar July ofta publiken, som i webbprojektet Learning to love you more (där omkring 10000 personer deltog med egna konstbidrag) och skulpturutställningen Eleven heavy things (där verken är gjorda för att människor ska kunna stå på eller i dem). Hur har det blivit så?

–Även om jag gillar påhittade berättelser, är det svårt att komma på saker som är lika intressanta som det verkliga livet. Man misslyckas alltid med det på något sätt. Så ibland försöker jag bara göra verk som fungerar som hållare för verkligheten och andra människor.

July tittar ner i sin tekopp, börjar fippla med telefonen och upptäcker ett SMS från sin man, och utbrister ”Åh nej, jag trodde att han skulle åka till Australien på torsdag, men han åker redan nu”. Lätt förvirrat säger hon hejdå och springer hem till Mills, ett par kvarter bort.

Senare samma dag håller July i en berättarafton hos filmsällskapet Cinefamily i stadsdelen Fairfax, där hon visar klipp, bilder och föremål från sitt liv. Hon är den första profilen i en serie liknande kvällar. Innan föreställningen ringlar sig en kö nedför gatan utanför The Silent Movie Theatre. Mest är det unga människor i second hand-kläder. Kanske kan de kallas för hipsters. Säkert är att de flesta av dem kan identifiera sig med Miranda July.

FEM VERK AV MIRANDA JULY

FOTO: PHOEBE SUDROW

Långfilm, 2005
Me and you and everyone we know
Miranda Julys första och flerfaldigt prisbelönta långfilm har ett berättartekniskt upplägg som påminner om Robert Altmans moderna klassiker Short cuts. Annars är det en unik film. Genom poetiska men samtidigt nästintill dokumentära blickar på ett antal ensamma och sökande människors tillvaro, sammanflätas sanningar om universell längtan efter bekräftelse och närhet. Rörande, absurt komiskt och vackert.

Learning To Love You More, Assignment 33 / Braid someone's hair. FOTO: EUGENIE MCLACHLAN

Webbkonstprojekt och bok, 2002–2010
Learning to love you more
Learning to love you more startades 2002 som en crowdsourcingkonstsajt av July i samarbete med konstnärerna Harrell Fletcher och Yuri Ono. Grundprincipen var att vem som helst fick ladda upp sin egen konst – inom skrivande, fotografering, video mm – utifrån olika uppgifter som de tilldelats på sajten. Projektet höll totalt på i åtta år och runt 10000 personer deltog. Ett urval av bidragen till sajten gavs ut i bokform 2007.

Multimedia- och performanceverk, 2006
Things we don´t understand and definitely are not going to talk about
Omtalad föreställning som Miranda July gav i San Francisco, Los Angeles och New York (delar av den kan ses på Youtube), som kom att bli grunden för manuset till The future. July återvänder till sina tidiga dagar som punkinspirerat konfrontativ spoken word-artist och kombinerar publikdeltagande och livefilmprojicering i skapandet av ett interaktivt verk om relationer och existentialism.

Novellsamling, 2007
No one belongs here more than you
Prisbelönad novellsamling med texter av July som tidigare har publicerats i bland annat The New Yorker, The Paris Review och Harpers. Liksom Me and you and everyone we know behandlar dessa små historier för det mesta ensamhet och strävan bort från denna. Ett återkommande tema är människors frustration över att inte kunna leva det liv som de drömmer om. Julys karaktäristiskt dova galghumor och värme är ständigt närvarande.

FOTO: NIKOLAI VON GRAEVENITZ

Långfilm, 2011
The Future (svensk premiär 25 november)
The future är Miranda Julys andra långfilm och precis som Me and you… står hon både för regi och spelar en av rollerna. Filmen handlar om ett par i 30-årsåldern och delvis om deras planer på att adoptera en skadad katt. När de beslutar sig för att ta hand om katten förändrar det deras syn på livet och på deras relation. Filmen premiärvisades på Sundancefestivalen och nominerades till en guldbjörn på Berlins filmfestival tidigare i år.

AKTUELL MED FILM OCH BOK
Namn: Miranda July (födelsenamn Miranda Jennifer Grossinger).
Ålder: 37 år.
Född: Barre, Vermont.
Bor: Silver Lake, Los Angeles.
Familj: Gift med filmskaparen Mike Mills.
Aktuell: Med sin andra långfilm The future, som har svensk biopremiär den 25 november, samt boken It chooses you – en samling berättelser och fotografier från möten med människor i Los Angeles som säljer saker genom andrahandsannonser.

ERIK AUGUSTIN PALM

Helt ologisk

Published on June 3, 2011 in Svenska Dagbladet. Tags: , .

Johnny Depp slog igenom med en huvudroll i tv-serien 21 Jump Street 1987. 2012 har filmversionen premiär och Johnny Depp är inblandad igen. FOTO: AP

Han är Hollywoodstjärnan som omfamnas av massorna trots att han skyr konventioner, hyllar det avvikande och skildrar outsiders. I bioaktuella Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten, återvänder Depp som den flamboyanta Jack Sparrow. Enligt Depp själv är det en karaktär han aldrig blir färdig med.

Sin vana trogen är Johnny Depp sen, men det blir han snabbt förlåten för när han till slut lunkar in i rummet på hotellet Montage i Beverly Hills. Han bär hatt, tonade glasögon och tuggar tuggummi halvt gäckande inför SvD och annan press. Flera på plats hade säkerligen blivit besvikna om Depp faktiskt hade kommit i tid. Det hör liksom till hans gåtfulla stjärnpersona. Han syns sällan i Hollywoodska sammanhang och som något av en lärjunge till sin avlidne vän, författaren Hunter S Thompson, har Depp en förkärlek till det absurda.

Det gör sig påmint under denna pressträff för bioaktuella Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten, den fjärde delen i filmsviten där han åter spelar sin paradroll Jack Sparrow. Det är allmänt känt att Depp inte ser sina egna filmer, men han älskar att spela den extravagante piratkaptenen och vill fortsätta med det ett bra tag till.

– De skulle kunna rulla in mig. Mina dreads skulle fastna i hjulen. Möjligheterna är oändliga och all tänkbar galenskap kan uppstå. Jag blir aldrig helt färdig med honom.

Penélope Cruz spelar den nya kvinnliga huvudrollen, en skarpt fäktande piratflamma från Jack Sparrows förflutna. Senast Cruz och Depp sågs ihop på vita duken var 2001 i den inte så familjevänliga knarkkungsskildringen Blow. Depp minns det hela som igår:
– När vi såg varandra igen kändes det som att vi hade avslutat Blow bara några dagar tidigare. Hur personkemi nu än fungerar så sattes något igång genast, på alla cylindrar.

Pirates of the Caribbean-filmerna baseras på Disneylands klassiska åkattraktion med samma namn, där Jack Sparrow numera finns med. Depp har åkt turen och sett sig själv.

– Det var ganska psykedeliskt. Jag antar att man skulle kunna göra det ännu mer psykedeliskt, men det ska jag nog inte gå in på. Det är en stor ära, på ett märkligt sätt.

Depp nästan mumlar vissa av svaren, men har ändå hela tiden den där besynnerliga dragningskraften i rösten, gesterna och minspelet. Under intervjun balanserar han konstant på sin säregna nivå av kufisk lekfullhet och tillbakadragen ödmjukhet.

– Det är intressant att vara med om den här framgången efter nästan 20 år grundade på nederlag. Plötsligt är det något som funkar. Att människor beslutade sig för att gå och se en film som jag var med i är troligtvis det mest chockerande som jag har upplevt.

Gitarristen Keith Richards, som har inspirerat till Jack Sparrows utseende och även gör en cameo i de två senaste Pirates-filmerna, är föremål för en dokumentär som Depp just nu regisserar. Därtill producerar han och spelar huvudrollen i Hunter S. Thompson-filmatiseringen The Rum Diary, som kommer senare i år. Men att regissera långfilm är han inte längre särskilt intresserad av (efter floppen The Brave från 1997).

– Jag är antimatematisk och gillar inte när saker blir för logiska. Så om jag gjorde en ny film skulle den vara helt ologisk. Kanske skulle jag bara satsa på att göra små filmer hemma med min telefon, som aldrig skulle släppas.

Fler Pirates-filmer kommer dock att släppas med största säkerhet. Planer finns redan på en femte och sjätte del och Johnny Depp säger sig känna till upplägget.

– Vi ska faktiskt spela in dem på åkattraktionen och bara åka runt i cirklar utan att stanna, lite som Andy Warhols film Sleep. De kommer bara bestå av närbilder på alla.

FEM UDDA JOHNNY DEPP-ROLLER:

Edward Scissorhands (1990):
I sitt första samarbete med regissören Tim Burton satte Depp tonen för flera av sina framtida roller, genom denna missförstådda yngling med gothfrisyr och saxhänder.

Ed Wood (1994):
Tim Burton står även bakom denna Johnny Depp-pärla, där han spelar den excentriske kultregissören Ed Wood – mästaren av B-film och en idealisk roll för Depp att iklä sig.

William Blake från Dead man (1995):
Denna svartvita ”acid western” är en av indieikonen Jim Jarmuschs bästa filmer, främst på grund av Johnny Depps roll som lågmäld revisor på en spirituell, surrealistisk resa.

Raol Duke från Fear and loathing in Las Vegas (1998):
I Terry Gilliams filmatisering av gonzoförfattaren Hunter S. Thompsons roman, visar Depp upp hela sitt vansinnesregister som den hallucinerande journalisten Raol Duke.

Bon Bon från Before night falls (2000):
Trots att det är en liten roll är transvestiten Bon Bon en av Depps starkaste prestationer, i denna bitterljuva tolkning av den kubanske poeten Reinaldo Arenas självbiografi.

FAKTA:
Namn: John Christopher Depp II
Ålder: 47 år.
Född: Owensboro, Kentucky.
Bor: Los Angeles, Bahamas, Paris och Le Plan-de-la-Tour i södra Frankrike.
Familj: Är sedan 1998 tillsammans med den franska sångerskan Vanessa Paradis. Paret har två barn; tolvåriga Lily-Rose och nioåriga Jack.
Oscarnominerats: tre gånger; 2004 för Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse, 2005 för Finding Neverland och 2008 för Sweeney Todd, som han även vann en Golden Globe för.
Nära vän: den numera avlidne gonzoförfattaren Hunter S Thompson. Depp spelade hans alter ego i kultfilmen Fear and loathing in Las Vegas, från 1998.

ERIK AUGUSTIN PALM

Tjuren från Wales

Published on February 15, 2011 in Cinema. Tags: , .

Christian Bale som Dicky Eklund i The Fighter. FOTO: PARAMOUNT PICTURES

Från barnstjärna i Mio min Mio och Solens rike till intensivt arbetande metodskådis, med rykte om sig att ha ett sjuhelsikes humör – det var inte utan bävan som Cinema träffade skådespelaren Christian Bale i Los Angeles för att prata om hans roll i The Fighter.

Genom åren har den offentliga bilden av Christian Bale blivit allt mörkare. Bortsett från att ha gestaltat en av filmhistoriens mest diaboliska seriemördare i American Psycho, har blunders som aggressionsutbrottet under Terminator Salvation-inspelningen (en enorm YouTube-hit), samt hans omskrivna hotellrumsbråk med sin mor och syster varit bidragande faktorer. Bale har fått stämpeln som britten med det heta temperamentet och bland filmjournalister surras det ofta nervöst inför en intervju med skådespelaren. Skvallerfabrikens förkastlighet bevisas dock än en gång när jag sitter öga mot öga med honom en eftermiddag i Beverly Hills. Den behagligt tillmötesgående Bale är långhårig efter att ha varit ”arbetslös” i ett och ett halvt år, sedan inspelningen av The Fighter. Fritidsmentaliteten märks tydligt och han lutar sig bekvämt tillbaka i stolen med ett brett, lite sömnigt leende. Hur har det varit att hålla sig borta från filmvärlden så länge?
– Det har varit underbart, även om jag inte helt och hållet har låtit bli att läsa nya manus och försöka ro i land nya filmer. Vanligtvis kan det skapa oro och stress att inte arbeta, men nu har jag hela tiden vetat det snart är dags för nästa Batman.

The Dark Knight Rises, den sista delen i Christopher Nolans trilogi om Gotham Citys maskerade hämnare i skepnad av Bale, börjar spelas in i maj. Innan dess ska han även spela huvudrollen i den kinesiska regissören Zhang Yimous mastodontfilm Nanjing Heroes. Aktiva månader väntar alltså efter en välbehövligt utdragen paus. Rollen som Dicky Eklund – den äldre av de två proffsboxarbröderna från Massachusetts, vars historia som The Fighter är baserad på – ser extremt krävande ut. För att övertygande skildra en sönderknarkad atlet fordrades en rigorös fysisk omvandlig av Bale. Men efter hans närmast övermänskliga prestation som undernärd sömnlös i The Machinist, kanske han till viss del har vant sig?
– Nej, man blir aldrig van och det blir aldrig lättare. Jag letar verkligen inte efter sådana roller och tänker aldrig på det innan jag förstår att jag inte alls ser ut som min karaktär. Men jag tror på att pusha det hela så långt det går, eftersom det är det enda jag kan påverka som skådespelare. Jag kan inte styra över om filmen blir bra eller dålig, eller vilka tagningar som regissören väljer. Den lilla andel kontroll som jag har är över den karaktär som jag spelar. Sen tycker jag förstås också att det är roligt att ta det till max.

Christian Bale som långhårig och "arbetslös" i väntan på nästa filminspelning.

The Fighter må främst handla om den yngre brodern Micky Wards kärlekshistoria och väg tillbaka till proffsboxningen – en underhuggarroll som Mark Wahlberg axlar värdigt – men det är Bales tolkning av Dicky Eklunds trasiga livsöde som lyser starkast. I januari belönades han också mycket riktigt med en Golden Globe och surret om en Oscarstatyett om ett par veckor är högljutt. Även Melissa Leo belönades med en Golden Globe för sin roll som brödernas mamma, Alice Ward. Bale ser familjedramat som filmens hjärta och boxningen som en metafor för karaktärernas liv:
– Den största fajten pågår utanför ringen. Boxningen utgör bara en sorts fond till resten av handlingen. Men jag tycker att människors personlighet träder fram i boxning. Inledningsvis handlar det om saker som kondition och teknisk förmåga, men allt eftersom att en match fortskrider så märker man att det övergår till att bli ett psykologiskt spel. Jag tror att det är skälet till att boxning är så fascinerade, det där dramat som uppstår.

Själva inspelningsprocessen av The Fighter – där Sverigebaserade Hoyte van Hoytema agerade filmfotograf – skedde på plats i Lowell, Massachusetts, där Dicky och Micky växte upp och invånarna känner till dem. Enligt Bale är det ”den mest brittiska delen av USA”, på gott och ont. Staden har skildrats på film en gång tidigare i HBO-dokumentären High on Crack Street: Lost Lives in Lowell från 1985, där den riktige Dicky stod framför kameran utan att förstå hur negativt allt skulle framstå i tv-rutan. Att vinna familjen Ward/Eklunds förtroende igen var därför inte det lättaste. Bale umgicks mycket med Dicky för att ge rollen rätt nyansrikedom. Nu dröjer den kvar:
– Jag vet inte riktigt om jag någonsin har slutat att vara Dicky fullt ut. Delar av honom dyker upp då och då. Vi pratar dessutom i telefon ganska regelbundet.
Sedan skådespelardebuten som nioåring har Bale klättrat in i en väldig mängd olika karaktärer. Att han till skillnad från många andra barnskådespelare har gjort en smidig övergång till vuxenkarriären, tror han delvis beror på sin avsmak för kändislivet:
– Jag insåg väldigt tidigt att jag inte tyckte om det att bli igenkänd, att göra intervjuer och att se effekten alltihopa hade på min familj. Samtidigt kände jag att jag älskade det faktiska arbetet och att så länge jag gjorde det så skulle resten ordna sig.
Just den här intervjun verkar Bale inte ha några problem med. Han svävar fram i svaren, om än aktsam inför att inte berätta för mycket om sitt privatliv. Det är en djupt inkännande person som avtecknar sig och några aggressioner syns inte till. Senare får jag en pratstund med Melissa Leo, som ger sitt perspektiv på ryktena om Bale:
– De där antydningarna jag hör ibland om att Christian skulle vara en svår person stämmer inte. Min teori är att han är gjord av så mycket ljus att vi knappt kan se honom.

ERIK AUGUSTIN PALM

Det våras för Portman

Published on January 28, 2011 in Göteborgs-Posten. Tags: , .

Natalie Portman i en scen i festivalaktuella Black Swan. FOTO: NIKO TAVERNISE

Natalie Portman har länge varit en skådespelare med stjärnstatus, men 2011 ser ut att bli hennes mest glimrande år hittills. Under våren dyker hon upp i flera filmer med stor bredd. Först ut är hyllade Black Swan – med smygpremiär på filmfestivalen på torsdagen – och sedan komedin No Strings Attached. Portman berättar om båda för GP i Los Angeles.

Sedan hon debuterade som 13-åring i Luc Bessons ultravåldsdrama Léon har Natalie Portman byggt upp en imponerande filmkarriär.

Utöver flaggskeppsrollen som prinsessan Amidala i Star Wars har hon spelat ett stort antal komplexa roller inom en mängd genrer, samt regisserat två kortfilmer.

Parallellt har hon tagit kandidatexamen i psykologi vid Harvard University. Den senaste tiden tycks dock hennes produktivitet ha vridits upp ytterligare några steg.

Som självdestruktiv ballerina i Black Swan – Darren Aronofskys mörka psykologiska thriller baserad på baletten Svansjön – gör Portman sin mest krävande roll hittills. Häromveckan gav den henne en Golden Globe och i tisdags en Oscarsnominering, två utmärkelser hon även fick 2005 för sin roll i relationsdramat Closer.

Black Swan har smygpremiär i kväll på Göteborgs filmfestival, men Portman kommer att synas på svenska biodukar under hela våren och sommaren. Efter Black Swan är det dags för den romantiska komedin No Strings Attached, varefter hon spelar en av huvudrollerna i det nordiskt mytologiska äventyret Thor, följt av fantasykomedin Your Highness.

När vi möter Portman i Los Angeles i början av januari förundras hon själv över att ha hunnit med så mycket. Liten och nätt sitter hon på ett podium och pratar:

– Mayaindianerna har ju sagt att undergången ska äga rum år 2012, så jag ville få in så mycket som möjligt dessförinnan. Allvarligt talat så har jag haft dåligt samvete för att jag kommer att tråka ut folk med mitt ansikte ett tag framöver, men som skådespelerska har det självklart varit oerhört spännande att göra de här filmerna så tätt inpå varandra.

Arbetet blev till ett konstruktivt kedjeförlopp, menar Portman.

– Jag tog med mig alla förberedelser och disciplin som krävdes för att göra ett drama vidare till Thor, samt improvisationen från Your Highness vidare till Black Swan.

Att spela in den flamsiga No Strings Attached skiljde sig markant från Black Swan, som krävde att Portman hårdtränade balett i ett helt år innan produktionen inleddes.

– Det var perfekt att gå från den där disciplinerade och väldigt seriösa inspelningen till något lekfullt och roligt. Självklart är alla väldigt professionella även på en sådan film, men det fanns en improvisationskänsla där som skapade en väldigt bra atmosfär.

Natalie Portman och Ashton Kutcher i den romantiska komedin No Strings Attached. FOTO: PARAMOUNT PICTURES

I No Strings Attached – signerad Ghostbusters-regissören Ivan Reitman – spelar Portman en ung läkare som inleder en sexuell kompisrelation med Ashton Kutchers grabbhalva. Liksom i Black Swan var Portman tvungen att spela in flera mer eller mindre avklädda sexscener, vilket hon tidigare i karriären har varit återhållsam med.

– Jag är ganska omogen av mig, så jag tycker att det kan vara pinsamt. Efter vissa tagningar brukar jag kolla in resultatet för att försäkra mig om att jag känner mig okej med det. Mellan tagningarna brukar samtalen gå i en helt annan riktning för att få situationen att kännas mer normal. Vi brukar typ prata om vad vi ska göra i helgen.

Natalie Portman har alltid varit mån om sitt privatliv, men i slutet av december offentliggjordes att hon är gravid med sin fästman, balettdansaren Benjamin Millepied, som var koreograf på Black Swan och en av filmens dansare.

När GP träffar Portman ser hon lyckligt nyförälskad ut och medger mycket riktigt att hon håller på att baka ett barn. Under tidningen Newsweeks årliga rundabordssamtal inför Oscarsgalan, fick Portman några råd från äldre skådespelerskor kring att vara mamma i Hollywood:

– Det är sällsynt att sitta och prata med andra skådespelerskor från alla generationer – från dem som precis har börjat till dem som har gjort det här i 30 år – och få ta del av allas erfarenheter om hur det är att vara mamma i det här yrket. Jag önskar att samtalet inte hade filmats, men det var en väldigt cool upplevelse. Att få umgås med de här andra kvinnorna som jag beundrar känns nästan som det bästa pris jag någonsin har fått.

Frågan är om Portman fortfarande känner så efter Oscarsgalan den 27 februari.

– Självfallet är det en stor ära när folk tycker om de filmer som jag är med i. Jag vill ju att publiken ska kunna identifiera sig och känna en koppling till det jag gör.

NATALIE HERSHLAG, ALIAS NATALIE PORTMAN

ÅLDER: 29.

FAMILJ: Fästmannen Benjamin Millepied och ett barn i magen.

FÖDD: Jerusalem, Israel.

UPPVUXEN: Washington DC och New York.

BOR: Los Angeles

BAKGRUND: Blev upptäckt av en agent i New York när hon var tio år. Hon tackade nej till att bli barnmodell och fokuserade i stället på skådespeleriet. Genombrottet var första filmrollen i Luc Bessons Léon (1994). Har sen dess medverkat i bland annat George Lucas tre Star Wars-prequels, Woody Allens Alla säger I Love You, Jim Sheridans Brothers (efter Susanne Biers film).

AKTUELL: Fyra svenska biopremiärer: Black Swan (25/2), No Strings Attached (18/3), Thor (29/4), Your Highness (25/6). I februari har även filmen The Other Woman biopremiär i USA med Portman i en roll.

ERIK AUGUSTIN PALM

Ny bransch – samma stil

Published on January 19, 2011 in Svenska Dagbladet. Tags: , , .

Christina Agiulera som nattklubbsdansösen Ali i bioaktuella Burlesque. FOTO: STEPHEN VAUGHAN

Christina Aguilera gör sin första skådespelarroll i musikal­filmen Burlesque. Men provokativ dans, vågade kläder och retroinfluerad soul är välbekanta teman för sångerskan som slog igenom för tolv år sedan med singeln Genie in a bottle.

CANCÚN. Bland de amerikanska popsångerskor som bröt igenom vid 90-talets slut, har Christina Aguilera utmärkt sig på grund av sin röst och sitt genomgående fokus på musiken. Till skillnad från Britney Spears och Jessica Simpson valde hon bort filmroller och dokusåpor och satsade istället på att utvecklas till en fullfjädrad popdiva.

Parallellt har neo-burlesk – en uppdaterad variant av den sexigt betonade varietéunderhållningen – blivit vanligare inom den bredare populärkulturen. Aguilera har flirtat med genren ett antal gånger, inte minst i musikvideon till singeln Lady marmalade från 2001 års Moulin rouge-soundtrack.

Genom huvudrollen som nattklubbsdansösen Ali i den bioaktuella musikalmastodontfilmen Burlesque – som kan sägas utgöra en sorts kulmen på genrens kommersiella genombrott – debuterar Aguilera som skådespelerska.

–Som musiker är jag van att alltid kunna uttrycka mig själv och lägga hela mitt hjärta i det som jag gör. Vare sig det gäller texter eller sång är det alltid känslor som kommer från mig själv. Så det var en väldig utmaning att separera mig själv från artistrollen där jag alltid förmedlar min åsikt och har kontroll över mina musikvideor, till att sedan gå in i filmen där det hela är ett väldigt kollektivt arbete och allt inte bara kretsar runt en själv, säger hon.

Christina Aguilera byter flitigt frisyr och stil. När intervjun görs är håret platinablont, vilket tillsammans med hennes knallröda läppstift och vita klänning för tankarna till Marilyn Monroe. Referenserna till Hollywoods forna dagar återfinns även inom den neo-burleska estetiken, som Aguilera älskar att omge sig med:

–Jag har alltid fascinerats av burlesk och lekte även med burlesktematiken när jag spelade in min förra skiva, Back to basics. Den effektsökande sensualiteten och framlyftandet av kvinnlig sexualitet stärker självförtroendet. Man tillåts vara stolt istället för att behöva skämmas, säger hon.

Kombinationen av sång och dans lockade Aguilera till att vara med i Burlesque:

–Att få vara i närheten av alla dessa fantastiska kvinnor och lära mig en ny dansteknik var ovant, men otroligt spännande.

I framtiden kan Aguilera mycket väl tänka sig att spela en filmroll som ligger längre från henne själv än den i Burlesque, men än så länge står musicerandet i första rummet. Hennes senaste skiva Bionic släpptes i juni 2010 och har ett mer futuristiskt och experimentellt sound än den traditionellt betonade föregångaren Back to basics.

–På den inspirerades jag av 20-, 30-, och 40-talets jazz, blues och soul, så jag tror att mina fans visste att jag gillar den grejen. Det var faktiskt en anledning till att jag ville göra den här filmen. Jag växte upp med Etta James och här fick jag chansen att sjunga Something’s got a hold of me. Jag vet inte hur ofta jag har sjungit den låten i badrummet.

FEM PERIODER I CHRISTINA AGUILERAS KARRIÄR:

The Mickey Mouse club (1993)
Likt Justin Timberlake och Britney Spears ett av ansiktena i amerikanska varianten av Disneyklubben.

Flyttar till Japan (1994)
Flyttar till Japan med sin mor och spelar in första hitlåten All I wanna do, med popstjärnan Keizo Nakanishi.

Första soloskivan: Christina Aguilera (1999)
Debutalbumet, med Genie in a bottle och What a girl wants, säljer åtta miljoner exemplar. Aguilera gör ett juluppträdande för president Clinton.

Kontroversiell image (2002–2003)
Släpper albumet Stripped, utmanande musikvideon Dirrty, poserar (halv)naken i tidningar som Rolling Stone och Maxim.

Elegans (2006–2007)
Med albumet Back to basics – inspirerat av 20-, 30-, och 40-talets jazz, blues och soul – tar hon sig an en elegant image à la Jean Harlow och Marilyn Monroe.

Burlesque har svensk premiär 28 januari.

FAKTA:
Namn: Christina María Aguilera.
Ålder: 30 år.
Familj: Sonen Max, tre år (med musikproducenten Jordan Bratman). Pojkvännen Matthew Rutler, filmarbetare.
Född: Staten Island, New York.
Bor: Los Angeles.
Aktuell: Med huvudrollen i musikalfilmen Burlesque där hon bland annat spelar mot Cher. I juni släpptes Aguileras fjärde skiva Bionic. Hon fick i november en stjärna på Hollywood walk of fame.

ERIK AUGUSTIN PALM

Inga gröngölingar

Published on January 15, 2011 in Cinema. Tags: , , .

Regissören Michel Gondry och skådespelaren Seth Rogen har gjort en nytolkning av den klassiska superhjälten Green Hornet. FOTO: UPI/KEIZO MORI

Efter drygt tio år börjar hela idén om att göra film av diverse seriehjältar kännas rätt trött. Men faktum kvarstår: finns det någon regissör som skulle kunna ge genren en knuff framåt igen, är det Michel Gondry. Cinema träffade fransosen, samt The Green Hornets huvudrollsinnehavare Seth Rogen.

Onlinesurret inför premiären av The Green Hornet har kretsat runt två frågetecken. Seth Rogen som icke-ironisk superhjälte? En bred Hollywoodactionrulle regisserad av Michel Gondry? Skeptikerna har varit många och när trailern släpptes i somras tyckte de flesta sig få vatten på kvarnen. Rogen framstod som malplacerad i rollen som playboy utan trivselvikt och några spår av Gondrys typiska estetik syntes inte till. När Cinema träffar de båda i Cancún en vecka efter trailersläppet, bemöter Rogen kritiken:
– Folk förknippar lite orättvist Gondrys stil med enbart konstiga visuella grejer. Jag tycker han går långt bortom det. Han har gjort andra saker som är väldigt känslomässiga, men som är realistiskt filmade och inte har något med de där konstiga visuella effekterna att göra. Och hans musikvideos är spännande. De gör att man vill hoppa upp och ha fest. När det gäller trailern så var vårt mål att tilltala alla, inte bara Gondry-fansen.
The Green Hornet är ett av de senaste två decenniernas mest trassliga Hollywood-projekt. 1992 inleddes planen på en långfilm om den klassiska brottsbekämparen i grönt, som allra först dök upp som amerikansk radioserie 1936 (och sen dess även har blivit böcker, serietidningar, filmföljetong och tv-serie). Regissörer som Kevin Smith och Stephen Chow har varit aktuella, medan skådespelare som George Clooney, Mark Wahlberg och Jake Gyllenhaal har varit tilltänkta för huvudrollen. Till slut gick denna istället till Rogen, som först bara hade anställts för att skriva manus och producera:
– Filmen drog ut på tiden trots dessa mer konventionella val för en superhjälteroll. Därför tror jag att bolaget gillade att försöka med en annorlunda vinkel, säger Rogen.
Michel Gondry verkar kanske som ett lika udda val, men faktum är att The Green Hornet var tänkt att bli hans långfilmsdebut redan 1997. Gondry hoppade av året därpå och har sedan dess ”hållit ett öga” på turerna kring filmen. I fjol anslöts han igen. Trots att Gondry är känd för DIY-estetik och absurdistiska porträtt av människans strävan, har han alltid tyckt om kommersiell storfilm – och hyllade genren tydligt i Be Kind Rewind.
– När jag först kom till Hollywood ville jag göra filmer som Tillbaka till framtiden, med spännande intrig och bred humor. Jag har aldrig gillat filmer som är för seriösa, men med detta sagt är det här inte någon drift med superhjältegenren, säger Gondry.

Michel Gondry ger regianvisningar till Seth Rogen. FOTO: SONY

När han får frågan om varför Rogen är idealisk för rollen som Green Hornet svarar Gondry lite ursäktande att ”Seth valde mig, jag valde inte honom”. Under intervjun framstår det onekligen som att Gondry har fått rätta sig ganska mycket efter andras idéer, men Rogen försäkrar att samarbetet har byggt på en balans mellan dem båda:
– Gondry vet saker om filmskapande som jag och min manuspartner Evan Goldberg inte har en aning om, men vi har skrivit filmer som har blivit kommersiellt framgångsrika på ett sätt som Gondry inte tidigare har lyckats med. Hans idéer är helt annorlunda än våra och han tänker på ett helt annat sätt än vad vi gör, men vi har hittat en mellannivå.
Utöver superhjältetemat ser Gondry filmen som en buddy-skildring om relationen mellan Green Hornet och hans pappas bilmekaniker Kato, som i tv-serien från 60-talet spelas av Bruce Lee. Här gestaltas han av den taiwanesiske multiartisten Jay Chou.
– Deras relation är mycket mer jämlik än i de tidigare filmerna. Allt eftersom de kommer närmare varandra märks det att Kato är betydligt mer än en betjänt. Han gör egentligen allting, vilket skänker en komplexitet åt Seths karaktär, säger Gondry.
Filmen – som har spelats in i 2D och bearbetats om till 3D i postproduktion – berättar om vad Gondry skämtsamt kallar för ”en superhjälte med många begränsningar”:
– Han har inga superkrafter, så det är något jag har kunnat identifiera mig med. Det har jag aldrig kunnat göra med Stålmannen, eftersom han kommer från en annan planet.
För de som befarar att Gondry har lämnat det experimentella filmskapandet bakom sig, kommer lugnande besked. Utöver en ambitiös 3D-film ihop med Björk som liknar ”en vetenskaplig musikal om ljudets och universums historia”, håller Gondry och hans son Paul på att samarbeta med serietecknaren Daniel Clowes kring den animerade filmen Megalomania, där Seth Rogen, Steve Buscemi och Juliette Lewis innehar röstrollerna:
– Det är en historia om fem barn, som utspelar sig i en nära framtid. De hittar ett nytt sätt att framställa energi av hår, så alla rakas och de här barnen regerar över världen. Min sons alter ego blir en diktator med ett stort slott, där de behandlar folk som skit.

The Green Hornet har svensk premiär den 21 januari. Megalomania har ännu inget premiärdatum.

ERIK AUGUSTIN PALM