Tag Archive for 'TV'

Sex & misstag i city

Published on June 1, 2012 in Svenska Dagbladet. Tags: , , , , , .

Girls-ensemblen samlad. Från vänster: Allison Williams, Jemima Kirke, Lena Dunham och Zosia Mamet. FOTO: HBO

Hon skriver, producerar och spelar huvudrollen i den mest ärliga hipsterskildringen hittills. Girls ocensurerade porträtt av fyra tjejers tragikomiska New York-tillvaro, har fått 26-åriga Lena Dunham att erövra tv-serievärlden. Erik Augustin Palm mötte henne.

”Det är som att jag vill dela med mig av min skam till världen”. Lena Dunham sitter mitt emot mig och berättar ivrigt om sina drivkrafter. Att använda de egna neuroserna är vanligt bland galghumoristiska tv- och filmskapare, men få gör det lika bra och uttömmande som Dunham. Hennes tv-serie Girls – som hon även har producerat, delvis regisserat och spelar huvudrollen i – dyker djupt ner i de obekvämaste delarna mellan åren 20 och 30. I 26-åriga Dunhams fall utspelar sig dessa främst i New York, där hon har vuxit upp och i väntan på sin nya lägenhet fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. Arbetet med tv-serien har dock gjort att hon har tillbringat allt mer tid i Los Angeles, där jag möter henne. Klädd i en chic klänning och med knallröda läppar är hon mer uppklädd än i tv-serien, men nedtonad jämfört med de blonda Hollywooddamerna som sitter bredvid oss.

– Jag tror att många tjejer och då i synnerhet de som inte ser ut som supermodeller, växer upp med vissa idéer om hur kvinnor ska bete sig. Det gör att man kan känna sig värdefull och värdelös på samma gång. Att försöka forma relationer och förstå vem man är medför också en massa svåra pinsamheter. Och de lidandena och den ångesten lindras när jag kan gestalta dem och få respons från andra som säger ”Jag förstår dig, för jag har upplevt precis samma saker”.

Identifikationsfaktorn i Girls är stor, inte minst för hipsters och kulturnördar som har haft lyxen att flummigt söka sin väg. Den bästa scenen i pilotavsnittet utspelar sig när Dunhams karaktär Hannah har väckt sina föräldrar och sitter på deras hotellrum för att fiska mer pengar till sitt kreativa och introspektiva utforskande. Hög på opiumte räcker hon desperat fram de första ynkliga sidorna av sina memoarer till dem, för att de ska förstå vilket snille de har närt – och ska känna sig tvungna att fortsätta nära – vid sin barm. För att understryka detta säger Hannah: ”Bli inte rädda nu, men jag tror att jag är min generations röst. Eller åtminstone en röst. Från en generation”. Därefter når opiumruset sin kulmen och Hannah slocknar på golvet.

Härnäst dyker Lena Dunham upp i Judd Apatows This is 40 med premiär tidigt nästa år. FOTO: MICHAEL BUCKNER

Trots att Dunham delvis har grundat Hannah på sina egna erfarenheter, delar hon inte den självbilden:

– Hannahs kommentar om ”min generations röst” handlar mest om hennes förhoppning att faktiskt ha ett mål och en mening i livet. Men när vi skrev den raden i manuset insåg jag att det egentligen är ganska farligt att låta henne säga det, för att folk då kan tro att det är så som jag ser på mig själv. Så jag hoppas att det faktum att Hannah är hög och på väg att svimma får orden att verka aningen mer humoristiska. Jag skulle givetvis aldrig hävda att jag vore någon sådan röst, men jag hoppas att tv-serien kan ringa in några viktiga frågor som angår min generation.

Det lyckas Girls fantastiskt bra med. Allra bäst är, förstås, det realistiska porträttet av unga, villrådiga kvinnor i Den stora staden. Girls bränner ett hål genom det samtida tv-serieuniversum där ”innovativa” New York-kvinnoskildringar börjar med Sex and the city och slutar någonstans runt Gossip girl. Till skillnad från Carrie Bradshaw och Serena van der Woodsen har Hannah Horvath inte råd att köpa fem par Manolo Blahnik-skor varje månad. Hon har ingen egen inkomst alls och bor trångt med sin bästa vän i Brooklyn. När hon ser sig själv i spegeln är det inte idealkroppen som blickar tillbaka. Och hennes kille är en porrskadad klåpare. Girls visar även storstadens sötma, men perspektivet är alltid rått verklighetsförankrat och sällsynt befriat från schabloner. Det är riktiga kvinnor, vars val får verkliga konsekvenser.

Paradoxalt nog hade Girls inte blivit av utan Sex and the city, vilket förtydligas genom det täta refererandet till tv-serien av Hannahs naiva kompis Shoshanna. Dunham är ett stort fan.

– Jag växte upp med Sex and the city och älskade den tv-serien så pass mycket att jag en nyårsafton hade ett tittarmaraton med min mamma. De flesta av mina vänner hade samma relation till Sex and the city och missade inte ett avsnitt. Men de förväntningarna som den tv-serien skapar inför livet i New York kan inte uppfyllas i verkligheten. Vi ville att Girls skulle handla om tjejerna som växte upp med Carrie Bradshaw, men som får helt andra erfarenheter.

Tjejerna på fest i Brooklynterrängen. FOTO: HBO

När Dunham nämner ordet ”vi” syftar hon bland annat på Girls exekutive producent tillika Hollywoods idag viktigaste humormakare Judd Apatow, som har visat att han tänker fortsätta producera komedienner efter fjolårets Bridesmaidssuccé. Enligt Dunham präglas samarbetet av ett utbyte bortom könsstereotyperna (”Tror du att den gråtande tjejen är min idé och onaniskämtet är Judds? Vänd i så fall på steken.”). Dunham ogillar uttrycket kvinnlig humor.

– Det är så löjeväckande med alla dessa artiklar som kommer ut vartannat år, som lyfter fram att kvinnor också är roliga som någon sorts revolutionerande jättenyhet. Skillnaden den här gången är bara att man även verkar ha insett att det faktiskt går att tjäna pengar på oss.

Att Dunham skulle bli en humorkraft att räkna med stod klart efter att hennes debutfilm Tiny furniture vann pris för bästa film på South by southwest, 2010. Även där spelar Dunham en vilsen kulturtjej, men det självbiografiska draget är starkare än i Girls då filmen till stor del utspelar sig i Dunhams föräldrars lägenhet och hennes medskådespelarna är hennes syster Grace Dunham och mamman, konstnären Laurie Simmons (som nyligen ställde ut på Göteborgs Konstmuseum). Dunham överträdde dock självutlämningsbarriären långt tidigare än så. Som 21-årig student i kreativt skrivande vid Oberlin College i Ohio lade Dunham upp en Youtube-video där hon bryter mot collegereglerna genom att bikiniklädd duscha håret och borsta tänderna i en av skolans fontäner. Nätklippet fick massvis med kommentarer, där Dunhams lätt överviktiga kropp både attackerades och togs i försvar. Till slut tog hon ner videon, men hennes sätt att lyfta fram en kvinnlighet bortom normen ingår i ett bejakande av det annorlunda som har fortsatt synas i alla Dunhams verk. Temat går att spåra till hennes självvalda utanförskap under skolåren.

– Jag gick verkligen in för idén om att vara den udda tjejen. Typ, som att ”Jag är sjukt konstig och ingen annan kan vara exakt lika konstig”. I high school var jag absolut inte någon partytjej med en massa pojkvänner. Jag gjorde väldigt många misstag på klädes- och hårfärgsfronten.

Sex är inte oväntat ett centralt ämne i Girls, oftast skildrat genom de mest osmickrande av sängkammarsituationer. Om det inte rör sig om överdrivet hårdporrsbeteende, är det istället alldeles för svennetrist. Dunham har blandade känslor inför att spela i egenskrivna sexscener.

– Ibland tänkte jag ”Varför måste jag göra det här?”, för att sedan inse att det var jag som hade tvingat mig själv och det gjorde ju allt ännu värre. Men Adam Driver som spelar min pojkvän blev en nära vän under inspelningen, så det var som att… det här kommer att låta obehagligt… ha en bra syskonrelation där man var tvungen att låtsas ha sex ibland. Att ligga där naken kunde kännas hemskt, men när man var klar med filmandet var alla så trötta på att se min kropp att jag skulle ha kunnat sätta eld på mig själv utan att någon hade märkt det.

Det är Sex and the city-arvtagerskornas sommar. FOTO: AUTUMN DE WILDE

Även om Dunham lägger in mycket av sig själv i sina karaktärer och deras situationer, hämtar hon också inspiration från nätet. För tillfället har Dunham över 100 000 följare på Twitter och hon säger att tweetläsande har blivit ”motsvarigheten till att sitta ner och tänka”. Resten av materialet är en blandning av uppslag från vänner och Girls manusförfattargrupp.

– Vi vill att alla karaktärerna ska kännas flerdimensionella och att man ska få lite av den där halvt obekväma känslan när man tjuvlyssnar på två människors samtal. Så får vi för övrigt också många av våra idéer (skratt). Sen är det ofta som jag får förslag om att förlöjliga andras sex- och dejtinghistorier, för att folk vill se gestaltningar av sina egna jobbiga upplevelser.

En person som inte känner igen sig i de situationer som Girls skildrar är New York Times-skribenten Jenna Wortham, som efter tv-seriens- USA-premiär anklagade den för att vara exkluderande. Detta för att den utspelar sig i det etniskt myllrande Brooklyn men bara har vita i huvudrollerna. Efter visningen av – det i övrigt extremt hyllade – premiäravsnittet anslöt sig fler sig i kritiken mot Dunhams ”rasism”. En av anledningarna till att många av kritikerna känt sig manade att hitta fel i Girls är förstås att Dunham träffar så rätt i ett sammanhang som angår just dem. Det är deras egen hipstervärld hon skildrar och det gör ämnet provocerande.

Vid det här laget har krutröken lagt sig och det har påpekats hur absurt det är att göra Dunham ansvarig för bristen på icke-vita roller i amerikanska tv-serier. Samma debatt uppstod till exempel inte kring en serie som How i met your mother?

Kanske är orsaken att Dunham är en ung kvinnlig auteur som har försökt bryta ner flera stereotyper och därmed förväntas pricka av alla på listan? Dunham har artigt lyssnat på kritiken och antytt att säsong två ska skildra mångfald mer uttalat. Men hon tycker samtidigt att den övergripande tematiken i Girls överskrider hudfärg, kön och plats.

– Även om tv-serien utspelar sig i New York och innehåller skämt om Brooklynhipsters så borde människor överallt kunna känna igen känslan att inte riktigt hitta rätt och viljan att försöka växa in i och finna sig själv. Tjejerna kommer att fortsätta göra hemska misstag, men färden mot självförverkligande är den röda tråden. Och det här med bröst förstår vi ju alla.

 

FAKTA / LENA DUNHAM:
Ålder: 26 år
Född: New York
Bor: New York och Los Angeles
Familj: Mamma, konstnären Laurie Simmons, pappa, konstnären Carroll Dunham, syster, poeten/modellen/skådespelerskan Grace Dunham.
Bakgrund: Växte upp i SoHo i New York och började göra egna filmer medan hon studerade kreativt skrivande vid Oberlin College i Ohio. Flyttade efter examen tillbaka till New York och skapade webb-tv-serien Delusional downtown divas, som parodierar tre pretentiösa tjejer i New Yorks konst-värld. Regisserade även webb-tv-serien Tight shots till relations-magasinet Nerve.com. Långfilmsdebuterade 2010 med den hyllade och prisbelönade Tiny furniture, som gjorde att komedi-producenten Judd Apatow (som bland annat ligger bakom tv-serien Freaks and geeks och filmer som The 40-year old virgin och Bridesmaids), upptäckte hennes talang.
Aktuell med: HBO-tv-serien Girls, där Dunham balanserar de olika titlarna skapare, manusförfattare, producent, regissör och huvudrolls-innehavare. Girls visas nu på Canal Plus.

 

JUDD APATOW OM LENA DUNHAM:
– Jag älskade Tiny furniture när jag såg den första gången. Jag fick DVD:n och visste ingenting om Lena, att hon hade skrivit manuset eller att hennes familj var med i filmen. När den var slut såg jag i eftertexten att ”Oj, har hon gjort allt det här själv?”. Jag är ett stort fan av personligt berättande. Men det finns stunder i manusförfattarrummet när Lena återger en personlig erfarenhet som är så pass förskräcklig att den inte skulle vara trovärdig i tv-serien. Så hon har fortfarande många anekdoter att berätta för sin publik.

 

TJEJERNA I GIRLS:

FOTO: HBO

Hannah Horvath (Lena Dunham)
Dunham spelar huvudrollen Hannah, en vilsen 25-åring med författardrömmar och obetald praktik på ett bokförlag. Får i första avsnittet veta att hennes professorsföräldrar inte tänker försörja henne mer. Dejtar på grund av dålig självkänsla en mästrande tönt.

FOTO: HBO

Jessa Johansson (Jemima Kirke)
Girls obändiga hipsterbohemprinsessa spelas av Lena Dunhams gamla högstadiekompis Jemima Kirke. Jessa är en brittisk vagabond som vill ha ”barn med många olika män av olika hudfärg” och vägrar vara en del av etablissemanget eller att gå med i Facebook.

FOTO: HBO

Shoshanna Shapiro (Zosia Mamet)
I rollen som Jessas amerikanska kusin ser vi pjäsförfattaren David Mamets dotter Zosia Mamet. Shoshanna är besatt av Sex and the city och utvärderar hela tiden sin tillvaro utifrån tv-serien. Bär rosa mjukisdressar och skäms för att hon fortfarande är oskuld.

FOTO: HBO

Marnie Michaels (Allison Williams)
Hannahs bästis och rumskompis Marnie spelas av Allison Williams (som är dotter till nyhetsankaret Brian Williams). Fungerar som Hannahs personliga rådgivare och eviga stöttepelare. Arbetar på ett konstgalleri och är trött på sin överdrivet hyggliga pojkvän.

 

ERIK AUGUSTIN PALM

God skitstövel

Published on September 2, 2011 in Svenska Dagbladet. Tags: , .

Jeremy Piven har spelat Ari Gold i Entourage sedan 2004. För denna roll har han belönats med tre Emmys och en Golden Globe. FOTO: CHRIS PIZZELLO/AP

JEREMY PIVEN. I sju år har Jeremy Piven spelat Ari Gold, talangbyråchefen som drar fram genom Hollywood likt en bulldozer i tv-serien Entourage. Privat är han dock som ödmjuk buddhist sin rollfigurs motsats.

HBO-serien Entourage må kretsa kring livet för den fiktive Hollywoodstjärnan Vincent Chase, men har man följt denna Sex and the city för män vet man att den flummige casanovan med hundvalpsögon är rätt ointressant. Att den riktige stjärnan i Entourage är Vincents neurotiske och respektlöse agent Ari Gold råder det ingen tvekan om – och det är en stjärnstatus som har överförts till verkligheten. Före Entourage var Jeremy Piven relativt okänd. Idag är han Ari Gold med hela det amerikanska folket, något som har skapat viss ambivalens. När SvD träffar honom i Beverly Hills inför den åttonde och sista säsongen av tv-serien, är han klädd i mörkgrå John Varvatos-kostym. Är det bara stilkänslan som Jeremy Piven delar med sin karaktär?

–Jag växte upp i en teaterfamilj med teatervänner, där alla stöttade varandra. Att sen spela en Hollywoodhaj, någon som jag själv inte skulle umgås med, har varit väldigt surrealistiskt för mig. Jag skulle kunna sitta här och prata mig blå om hur olika jag och Ari är, men jag vill inte försöka övertyga någon om det. Det räcker med att jag vet det.

Att han själv rör sig i Hollywood och samtidigt spelar en känd stjärnagent i samma del av Los Angeles, gör det ibland svårt för människor att skilja på verklighet och fiktion:

–Vissa reagerar precis som om jag vore Ari när de ser mig och tror att jag vill att de ska skrika åt mig, kalla mig för skitstövel och grabba tag i mig. Då får man säga: Lyssna här min vän, vi känner inte varandra.

Har du inte någon gång läxat upp dem som Ari skulle ha gjort?

–Nej, jag vill inte förvränga mig för att de ska kunna rättfärdiga sitt beteende.

Han dricker en caffé macchiato och pratar i lugnt tempo med eftertänksamma pauser, till skillnad från hans rollkaraktär som ofta kommer med maniska ordsvador. Det faktum att Jeremy Piven är en hängiven buddhist som har utövat yoga i 20 år, talar vidare för skillnaderna mellan de två. 2006 omsatte han sitt intresse för Indien till en kort dokumentärserie på Discovery Travel, där han guidar till landets kultur och spirituella traditioner:

–Men jag är intresserad av allt som får en att vara närvarande i nuet.

Trots att Entourage fått beröm för att hålla hög berättarmässig kvalitet, är grabb-tv-serien knappast känd för ett kontemplativt djup eller nyanserade personporträtt. Men i sista säsongen möter Ari Gold prövningar som visar honom i ett nytt ljus – till Jeremy Pivens förtjusning:

–Det här har jag längtat efter länge. Man kan aldrig döma sina rollfigurer, men Ari är en otroligt hård person som kan förolämpa vem som helst. Därför är det så skönt att få göra honom till en riktig människa. Samtidigt är han fortfarande samma verbala stuntpilot med offensiv attityd.

Är du förvånad över att Ari har blivit så omtyckt?

–Ibland när jag har läst manus har jag tänkt att det här kan bli ögonblicket då folk känner att de har fått nog, men det är ens jobb som skådespelare att lista ut ett sätt att inte alienera publiken, även om man spelar en skitstövel.

Ari Gold är löst baserad på Hollywoodagenten Ari Emanuel, bror till Obamas förre stabschef Rahm Emanuel – vilket kan ha bidragit till tv-seriens popularitet i Vita huset. Att Barack Obama är ett fan av Entourage är känt och utnyttjat i inofficiellt PR-syfte sen länge.

Stämmer det att Obama tillfrågades om att göra en cameo i sista säsongen?

–Ja, vi frågade honom och tack gode gud för att han var för upptagen. Men bortsett från att vara en stor diplomat som arbetar på den högsta nivån, är han en av de roligaste personer jag har sett. Jag var på korrespondentmiddagen i våras och kunde konstatera att Obama har bättre timing än Seth Meyers från Saturday night live.

Jeremy Piven hoppas nu istället på Obama till den Entourage-långfilm som planeras:

–Förhoppningsvis blir den av. Jag är full av förväntan inför det okända.

FEM x JEREMY PIVEN:

Singles (1992)
Jeremy Pivens lilla men underhållande roll som affärsbiträde i denna grunge-romcom av Cameron Crowe, visar prov den komiska timing som har blivit Pivens signum.

Seinfeld-avsnittet The pilot (1993)
Piven gör en tidig cameo genom att spela George Costanza under en audition inför den fiktiva tv-serien Jerry, med Seinfeld och en lidande Costanza som publik. Tv-nörderi.

Grosse pointe blank (1997)
John Cusack och Jeremy Piven har varit vänner sedan high school och spelat i flera långfilmer tillsammans, bland annat i denna prima svarta komedi om en deprimerad yrkesmördare.

Cupid (1998–1999)
Denna lilla tv-serie-smaragd – där Piven spelar en man som är övertygad om att han är kärleksguden Cupido – ställdes in efter bara 14 avsnitt och har nästan glömts bort. Hajpa!

Smokin aces (2007)
Piven briljerar som titelkaraktären – magikern Buddy Aces Israel – i denna röriga men originella och bitvis mycket välspelade casino-maffia-action med klar Tarantino-prägel.

FAKTA:
Namn: Jeremy Samuel Piven.
Ålder: 46 år.
Född: New York.
Bor: Har sin bas i Malibu, Los Angeles, men äger även en bostad i Chicago.
Bakgrund: Växte upp i Evanston utanför Chicago, där han lärde sig spela teater i sina föräldrars teatergrupp ihop med skådespelaren John Cusack. Jeremy Pivens första större roll var i HBO-serien The Larry Sanders show. Han har även haft en stor roll i Ellen DeGeneres tv-serie Ellen. Parallellt har han spelat teater, bland annat huvudrollen i Broadway-pjäsen Speed the plow (2008). Piven har fått tre Emmys och en Golden Globe för rollen som Ari Gold i Entourage.
Aktuell: I den åttonde och sista säsongen av tv-serien Entourage (med premiär ikväll, kl 20.30 på Canal Plus), samt i filmen Spy Kids 4D (med premiär den 16 september).

ERIK AUGUSTIN PALM

The game is on

Published on April 15, 2011 in Cinema. Tags: .

Kyla och ond, bråd död i Västeros skogar. FOTO: HBO

FANTASY NOIR. Förväntningarna är skyhöga på den amerikanska tv-kanalen HBO:s nya, efterlängtade storsatsning Game of Thrones – ett omfattande projekt som bygger på fantasyförfattaren George R.R. Martins romansvit. I maj kommer den till Sverige. Erik Augustin Palm mötte Martin, samt tv-seriens skapare och skådisar i Los Angeles.

George R.R. Martin har många och hängivna fans. Så hängivna är de, att den nyskapande, amerikanske fantasyförfattaren i fjol skrev en irriterad bloggpost där han bad dem att ”lugna ner” sig. Detta efter att ha fått ett gnälligt e-mail för mycket om släppdatumet av A Dance with Dragons, den sjukligt efterlängtade femte delen i Martins ofantligt populära bokserie Sagan om is och eld – som har dragit ut flera år på tiden. Men snart är det dags för dessa upprörda fantasyfanatiker att få sitt lystmäte. Utöver att A Dance with Dragons äntligen släpps i sommar, kommer nu den om möjligt ännu mer efterlängtade HBO-serien Game of Thrones, ett ”Sopranos försatt i Midgård” som är baserat på Sagan om is och eld-böckerna. Huvudtemat är en kallblodig kamp mellan ett flertal ätter om makten i det medeltidsliknande riket Västeros, där drakar och demoner har fått ge plats åt en svartsynt psykologisk realism.

Tv-seriens skapare David Benioff och Dan Weiss har förstås inte skonats från fansens angelägna och ofta väl frispråkiga intresse. Till exempel har hätska debatter om allt från rollbesättning till detaljfrågor som rekvisita pågått online under hela produktionen. Det är emellertid ett kontrollbehov som välkomnas av både Benioff och Weiss. Cinema åkte till Los Angeles för att prata med de två manusförfattarna och producenterna om det femåriga arbetet med att göra Martins böcker till HBO:s största projekt sedan det porriga historieeposet Rome. Samtidigt bytte vi några ord med George R.R. Martin själv, liksom med skådespelarna Sean Bean (som här åter bär medeltidskläder på hästrygg, vilket han tidigare setts göra bland annat i Sagan om Ringen-filmerna), samt Emilia Clarke. Valet av Bean i en av huvudrollerna var ett av de första stegen i processen. Dessförinnan var dock författarduon tvungen att få Martin att ge dem manusrättigheterna, vilket många hade försökt med innan. Benioff är road av minnet:
– Vi åt lunch med George här i Los Angeles. Mitt under måltiden sa han plötsligt att han ville fråga oss en sak. Genom sättet han sa det på förstod jag att det nog rörde sig om ett kunskapstest eller något liknande. Han undrade om vi visste vilka som är de biologiska föräldrarna till karaktären Jon Snow. Lyckligtvis var det något som vi hade funderat på ett tag och som tur var svarade vi rätt. Om vi hade svarat fel är nog sannolikheten stor att vi inte hade suttit och blivit intervjuade av dig här idag. George har arbetat inom tv-branschen tidigare och har varit med ett tag. Han har en sund dos skepticism i sig. Alla manusförfattare som har vänt sig till honom har självklart sagt att de kommer att göra en trogen tolkning av böckerna, så han gjorde nog rätt som inte gav oss sitt förtroende innan vi bevisade att vi förtjänade det.

Bran Stark (Isaac Hempstead-Wright) och Jon Snow (Kit Harington). FOTO: HBO

David Benioff är en av Hollywoods mest hajpade pennor och har bland annat skrivit filmmanusadaptioner av sin egen roman The 25th Hour och Khaled Hosseinis bästsäljare The Kite Runner, samt originalmanus till filmer som Brothers och X-Men Origins: Wolverine (som den polisongbeprydde Benioff lustigt nog liknar till utseendet). Han har även utvecklat ett filmmanus av Heavier Than Heaven – Charles R. Cross biografi om Kurt Cobain – som ännu inte har filmats. Dan Weiss är också en erfaren författare som har skrivit både prosa och filmmanus, bland annat en adaption av dataspelsserien Halo. Men något som ens kommer i närheten av jätteprojektet Game of Thrones har ingen av dem varit med om förut. Ambitionen är att beta av en bok per säsong och enligt Benioff har det varit en stor utmaning att paketera om Martins oerhört innehållsrika universum till ett nytt format utan att göra avkall på något:
– George har sagt att de här böckerna var lite av hans flykt från Hollywood. Efter att ha jobbat med tv här i tio år och blivit ganska luttrad bestämde han sig för att skriva något som ingen någonsin skulle filma. Det verkade omöjligt att någon skulle kunna täcka in allt det här. Rollistan skulle bli för lång och det skulle inte finnas tillräckligt många slott. Visserligen har HBO gett oss mycket att leka med, men vi har knappast en långfilmsbudget på 200 miljoner dollar. Vi har försökt att fånga den här enorma historien på en ganska begränsad tid, med de pengar vi har. Det har varit en prövning, men vi har hela tiden lutat oss tillbaka mot den fantastiska berättelse som George har skapat. Sen har det hjälp att storyn inte är beroende av massiva effekter, som till exempel ett fält där miljoner orcher slåss mot miljoner människor och alver. Det finns magi i den här världen, men den håller sig för det mesta i marginalerna.

Daenerys Targaryen (Emilia Clarke). FOTO: HBO

Inspelningen av Game of Thrones ägde rum i Belfast, Marocko och på Malta och bjöd på utmaningar även för många av skådespelarna. Nykomlingen Emilia Clarke – som garanterat kommer att bli en ny stjärna genom rollen som exilprinsessan Daenerys Targaryen – var en av dem som hade dialogpartier på det nya språket dothraki. I böckerna finns språket med bara i liten skala och specialutvecklades därför för tv-serien. Clarke berättar uppspelt om det hela:
– Dothraki är ett helt komplett språk, skapat av en fantastiskt intelligent man (David J. Petersen, reds. anm.). Men vi fick ingen grammatik- och ordbok att plugga in. Istället lärde vi oss raderna och ordens intonation genom att jämföra dem på både engelska och dothraki.
Flera av Clarkes scener i den utpräglat filmiska tv-serien spelades därtill in under tidspress inom ”den magiska timmen”, som är filmspråk för stunden innan solnedgången då ljusets fördelning blir mjuk och dunkel. Exempel på andra huvudrollsinnehavare är Peter Dinklage (från The Station Agent och Death at a Funeral), Lena Heady (från 300 och Bröderna Grimm) och danske Nikolai Coster-Waldau (från Underbar och älskad av alla). En av de allra tyngsta rollerna – den rättrådige Eddard “Ned” Stark – spelas av Sean Bean, som redan är märkbart uttråkad av den ofrånkomliga jämförelsen med hans roll som Boromir i Sagan om ringen:
– Båda har onekligen den där mytologiska och legendariska stämningen i medeltida miljöer. Men jag tycker ändå att karaktärerna och berättelsen är väldigt olika. Det här är en mycket mer vågad produktion som inte alls riktar sig till barn och det var bland annat därför som jag drogs till rollen. Plus att tv-bolaget är HBO, som ju har ett rykte om att pusha på gränserna och göra kvalitetsmaterial. De lät som ett passande hem åt Game of Thrones.

Eddard Stark (Sean Bean). FOTO: HBO

Att George R.R. Martins värld till stor del är befriad från den typ av hokus pokus som vanligtvis präglar fantasygenren har bidragit till att böckerna har fått många fans utanför den väntade läsekretsen. Därmed inte sagt att sagovarelser och mystik inte har en viktig plats i berättelsen. Invånarna i Västerros är medvetna om att drakar har existerat, samt att det bor spökliknande gestalter bakom den stora ismuren i norr, men ingen har sett dessa varelser under sin livstid. Det gör att övernaturliga fenomen bemöts med en misstro som vi känner igen från vår egen kultur. Dan Weiss gör en jämförelse med genrens gudfader, J.R.R. Tolkien:
– När Gandalf dyker upp med sitt trollspö i Sagan om ringen och skjuter ut fyrverkerier, så jublar och klappar alla omkring honom. Om det skedde i Västeros skulle folk förmodligen skrika och springa därifrån, eftersom det inte är något som händer varje dag i deras värld.
Ett ännu viktigare drag hos Martin och det som gör honom till en sann förnyare av genren är att hans karaktärer är så komplexa att de nästan aldrig går att se som helt onda eller goda. Detta är något som Benioff och Weiss har tagit fasta på i Game of Thrones. Trots att de båda är fans av Tolkien och den typ av kategoriserande fantasy som han har gett upphov till, är de mer fascinerade av de moraliska dilemman som finns hos Martin. Dan Weiss förklarar varför:
– Jag älskar Sagan om ringen och tycker att den världen är fantastisk, men varför skulle vi försöka bygga vidare på den? Det finns ett outforskat område inom fantasy där vi vill bygga något. I Game of Thrones beror människors beteenden på relaterbara känslor, istället för något som lusten att utplåna ondskans existens. Ibland kan det dessutom vara mer intressant med ett val mellan två konflikterande godheter, än det betydligt enklare valet mellan ont och gott.

George R.R. Martin, författare till den pågående romansviten Sagan om is och eld - som tv-serien Game of Thrones baseras på. FOTO: HBO

Game of Thrones skapare, Dan Weiss och David Benioff.

Men Benioff understryker att det finns gott om lögner, snusk, våld och andra dåligheter:
– När jag växte upp var jag besatt av Tolkien och det har säkert påverkat mitt skrivande, men Georges böcker talar mycket mer till mig som vuxen. Jag har till exempel svårt att tro på att någon av hoberna någonsin känner sig kåta. Tolkien brydde sig inte om sådant, medan Georges karaktärer liknar riktiga människor. De är kapabla till ondskefulla handlingar och total hänsynslöshet, men allt eftersom förstår man mer om dem och varför de gör som de gör. Det är inte för att de är satans trotjänare eller sadister. De har väldigt komplicerade motiv och lever i en realistisk värld. Den tillhör inte vår egen, men den känns i allra högsta grad verklig.
Hur den världen ter sig i tv-rutan är något som George R.R. Martin har haft ganska mycket att säga till om. Förutom att vara exekutiv producent för Game of Thrones skriver han ett manus per säsong. Det är välkänt att Martin inte är den lättaste att behaga, men han säger sig vara väldigt nöjd med hur Benioff och Weiss har omformat hans böcker till rörliga bilder:
– När jag har sett på de inspelade scenerna så är det mina karaktärer och min värld som utspelas. Det gäller även för de scener som David och Dan har skrivit och som inte finns med i böckerna. Jag känner att de är min berättelse de visar. Hittills har allting gått väldigt bra. Men vi har en lång väg framför oss. Det här är bara första säsongen och vi hoppas att den ska förnyas för en andra och en tredje säsong, om tv-serien blir tillräckligt populär. Så småningom kommer jag att ha skrivit sju böcker och de kanske ha gjort nio säsonger. Jag vet tillräckligt mycket för att inse att det inte finns några garantier inom tv, men det är åtminstone min dröm.

FAKTA:
Tv-serien: En episk fantasyserie som utspelar sig i och kring riket Västeros (som det heter i översättning – i den amerikanska upplagan säger man Westeros), där det pågår en hänsynslös kamp om tronmakten mellan kungaätter, riddare och lorder. Den första episoden av den första säsongen, som består av tio avsnitt, premiärvisas i USA 17 april.
Böckerna: Tv-serien bygger på George R.R. Martins romansvit Sagan om is och eld (A Song of Ice and Fire), i vilken fyra av sju planerade delar hittills har kommit ut; Kampen om järntronen (A Game of Thrones), Kungarnas krig (A Clash of Kings), Svärdets makt (A Storm of Swords) och A Feast for Crows. En femte roman, A Dance with Dragons, släpps i juli. Böckerna har översatts till över 20 språk och sålts i över sju miljoner exemplar.

Game of Thrones visas på Canal Plus från och med 4 maj.

ERIK AUGUSTIN PALM

Mot väggen: Ted Danson

Published on April 2, 2011 in King Magazine. Tags: , .

Ted Danson, tv-serielegend och miljökämpe. FOTO: PATRICK FRASER/CORBIS OUTLINE

Den miljömedvetne silverräven träffar Erik Augustin Palm i Los Angeles för ett samtal om svart humor, ginseng kontra marijuana och vägen från Cheers till Bored To Death.

Rollen som den kvinnotjusande, neurotiske och ständigt pårökte tidningsredaktören George Christopher i Bored To Death är förmodligen din bästa någonsin – varför passar just den karaktären dig så bra?

– Framför allt att manuset är så oerhört välskrivet, men också för att jag liknar min rollfigur så mycket. Precis som jag är han 63 år gammal. Och han är väldigt rädd för att inte längre vara relevant, så han umgås med unga människor och röker gräs. När de gör en tarmsköljning vill han också göra det. Han vill inkluderas och det kan jag identifiera mig med. Dessutom har jag turen att spela en roll som inte befinner sig ute i periferin.

Du har medverkat i många serier på senare år – bland annat har du gjort en skruvad version av dig själv i Simma lugnt, Larry! och en skurkaktig ex-miljardär i Damages. Känns det skönt att inte längre enbart associeras med bartendern Sam Malone i Skål?

– Allt jag har gjort efteråt har kommit från den framgången. Jag har Skål att tacka för min karriär. Men någon gång längs vägen var jag var smart nog att inse att jag inte måste vara huvudrollsinnehavaren. Allt jag behövde göra var att hålla mig i närheten av väldigt bra manusskrivande. Jag vill vara där det finns många kreativa människor, som vill göra nya och banbrytande saker. Det är i sådana sammanhang jag hör hemma.

I säsong två av Bored To Death säger din karaktär: »Jag vill testa allt. Jag vill vara galen som Klaus Kinski. Jag vill bo i Stockholm på vintern för att jag är förälskad«. De orden är gissningsvis skrivna av författaren Jonathan Ames, tv-seriens skapare?

– Ja, det stämmer. Min styvson Charlie dejtar för övrigt Rooney Mara som just nu spelar in The Girl with the Dragon Tattoo i Stockholm. Hon tar lektioner i motorcykelkörning, kampsport och svenska varje dag.

Hur träffades du och Ames?

– När jag hörde talas om manuset ringde jag upp Jason Schwartzman (som i Bored To Death spelar Jonathan Ames halvt självbiografiska namne, reds anm). Han känner mina barn och Rushmore är en av mina favoritfilmer, så jag var väldigt sugen på att få arbeta med honom. Han sa att jag var tvungen att träffa Ames, så jag flög till New York och vi hade en underbar lunch tillsammans. Nu betraktar jag honom som en av de mest fantastiska människor jag känner. Han är troligtvis den mest omtänksamma, godhjärtade och oskuldsfulla man jag någonsin har mött. Samtidigt finns det inte en perversion som han inte skulle dyka ner i med huvudet före. Han har inga gränser.

Det låter nästan som George Christopher.

– Jag vet. Så är det verkligen. Därför blir vår humor aldrig cynisk eller attackerande. Det är dessutom så roligt att de här tre vännerna är så extremt olika, men att de ändå älskar varandra villkorslöst. Och situationerna de hamnar i är alltid de allra mest bisarra.

Ted Danson som tidningsredaktören George Christopher i tv-serien Bored to Death, här med medskådespelarna Zach Galifianakis och Jason Schwartzman. FOTO: HBO

När äldre människor försöker bete sig som yngre brukar de ofta framstå som löjliga och desperata – du lyckas få det att verka sympatiskt. Vad beror det på?

– För att George fortfarande har en barnslig iver och nyfikenhet på livet, vilket brukar vara ett ganska vinnande karaktärsdrag. När du har nått en viss ålder förväntas du inte jaga tjejer, men du kan vara en mentor. Det som är roligt med våra karaktärer är att man undra vem det egentligen är som är mentorn. Ibland är Jasons rollfigur mer vuxen än vad min är. Sedan har vi förstås Zach (Galifianakis, som spelar serietecknaren Ray, reds anm), som bara är ett så fantastiskt wildcard. Han är en väldigt rolig man.

Vilka humorpreferenser har du?

– Skämt och vitsar är inget för mig. Jag älskar att skratta åt det som är sorgligt, eller att försöka hitta något sorgligt med det som är roligt. Den kombinationen passar mig bäst. Jag gillar att återspegla det mänskliga tillståndet och att hitta humorn i tillvaron.

Hur ser du på den positiva inställningen till marijuana i Bored To Death?

– När jag vet att jag är på väg att göra en scen där jag ska spela hög så blir jag lite exalterad, precis som jag brukade bli när jag brukade röka marijuana. Jag rullar jointen, tänder den, andas in och håller röken i mina lungor. Men det är bara ginseng, haha. Det är ingenting, men något i min hjärna känner ändå att »Hihi, nu gör vi något förbjudet«. Så mitt råd för att lösa marijuanaproblematiken är att man borde röka ginseng i stället. Det är helt lagligt, du kan låtsas att du blir hög och det fungerar precis lika bra.

På fritiden är du miljöaktivist. Hur arbetar du där?

– Jag använde min berömdhet från Skål för att starta en havsaktivistgrupp som sedan slogs ihop med den internationella havsorganisationen Oceana. Nu har jag en bok som snart kommer ut, där jag beskriver mina erfarenheter från att ha föreläst om hav i 25 års tid. Om vi fortsätter i den riktning vi går i nu riskerar vi att döda all vår fisk inom 40-50 år. I boken tar jag upp orsakerna till det och hur vi kan förebygga utvecklingen.

Vad är det bästa med att vara skådespelare?

– Jag har haft tur. I mina roller har jag inte slagits eller våldtagit kvinnor. Jag har fått folk att skratta – så människor ler mot mig. Det är inget dåligt sätt att vandra genom livet på.

FAKTA / TED DANSON:

FULLSTÄNDIGT NAMN: Edward Bridge Danson III.
FÖDD: Den 29 december 1947 i San Diego, Kalifornien.
TV-SERIER/FILMER I URVAL: Skål (1982-1993), Tre män och en baby (1987), Cousins (1989), Becker (1998-2004), Simma lugnt, Larry! (2000-2011), Damages (2007-2010), Bored To Death (2009-2011).
AKTUELL MED: Ted Dansons bok om våra förorenade hav, Oceana: Our Endangered Oceans and What We Can Do To Save Them, släpps i USA den 15 mars. Säsong två av Bored To Death går just nu i repris på Canal Plus och säsong tre har amerikansk premiär senare under 2011.

ERIK AUGUSTIN PALM

Miljoner i sikte

Published on March 22, 2011 in Café. Tags: .

Cool duo: Ben (Bryan Greenberg) och Cam (Victor Rasuk) fortsätter att hustla sig fram i New Yorks hårda modevärld. FOTO: HBO

Storstilad comeback för hyllade serien How to make it in America

På fashionabla Four Seasons Hotel i Los Angeles sitter Bryan Greenberg och Victor Rasuk och ler. Med all rätt: Säsong två av How to make it in America – serien som över en natt förändrade deras liv häromåret – börjar närma sig. HBO:s drama om två kompisar som försöker starta ett eget jeansmärke vann många kritikerhjärtan med sin varma ton och snygga New York-miljöer.

– How to make it in America fungerar lite som en blogg. Den visar vad som är häftigast i New York i dag, var de bästa ställena finns, vilka kläder människor har på sig och vilken musik de lyssnar på. Serien är uppfriskande på det sättet. Men privat betraktar jag inte mig som någon hipster, säger 32-årige Greenberg – som tidigare medverkat i bland annat One tree hill och jämte skådespeleriet även är musiker.

How to make it in America blev först stämplad som en östkustversion av Entourage, men visade snabbt att den har fler dimensioner. Visst, How to make it produceras också av Mark Wahlberg och skildrar unga män som festar och raggar tjejer – men under betydligt mer spartanska, snyggare former. Där Vincent Chase ligger med ännu en supermodell i ett tacky Beverly Hills-mansion går Ben Epstein (Bryan Greenberg) runt ensam och packad i ett kyligt Brooklyn.

– Ben är en komplicerad kille som kan vara rätt hård mot sig själv, förklarar Greenberg.
Många av hans vänner är framgångsrika, men han har inte nått fram dit själv än. Han viker jeans i en klädbutik och hans flickvän har lämnat honom för att hon tycker att han är en loser. Han är inte särskilt lycklig, men vill definitivt ha en förändring och behöver sin vän Cam för att det ska ske.

Shannyn Sossamon och Kid Cudi, Lake Bell och Eddie Kaye Thomas (nedan) spelar också nyckelroller i serien. FOTO: HBO

Cameron ”Cam” Calderon – spelad av New York-bördige Victor Rasuk, 27 – är mycket riktigt den rollfigur som driver handlingen framåt primärt. Han är den naturbegåvade hustlern som alltid har en väg till snabba pengar i rockärmen, vilket inte sällan försätter duon i stort trubbel. Rasuk känner igen människotypen väl, berättar han för Café.

– För mig utgör Cam ett collage av de människor och anekdoter som jag växte upp med på Lower East Side. Jag tror att skälet till att Cam når dit han gör är att han är ganska hårdhudad. New York är tufft och snabbt. Människor tvekar inte att säga vad de tycker. Det är helt naturligt att Cam vågar hålla ett tal inför modeskaparen John Varvatos (en nyckelscen i säsong 1 – reds anmärkning). Det krävs mod för att ställa sig upp och göra en sådan sak.

How to make it in America skapades av Ian Edelman, som sitter med under intervjun. Enligt honom kan vi vänta oss fler celebra modebiroller i säsong två.

– Många designers ser tv-serien som en åtråvärd catwalk och hör av sig till mig för att få sina plagg visade. Men det är sällan folk vi vill ha med. Du vet, om de behöver oss så är de förmodligen inte särskilt bra själva. Vi knackar själva dörr hos coola designers för att få med de allra bästa.

Underdogvinkeln är central i serien – och Edelman lovar att den kommer bestå, även om duon även når viss framgång i de nya avsnitten.

– Bens och Cams status i downtown kommer att förändras, så mycket kan jag avslöja. De behöver inte längre inkräkta på middagar för att möta andra designers, utan kan själva umgås med dem mer som jämlikar. De får coolhetspoäng, men är såklart fortfarande helt panka.

ERIK AUGUSTIN PALM

Allkonstnär

Published on January 28, 2011 in Svenska Dagbladet. Tags: , , .

LL Cool J spelar brottsbekämpare i den Los Angeles-baserade tv-serien NCIS - en förkortning för Naval criminal investigative service. FOTO: FRANCOIS DURAND/GETTY IMAGES

LL COOL J. Efter att ha varit en av hiphoppens super-stjärnor, ses LL Cool J i dag som något av en föredetting inom genren. Han hänger dock inte läpp för det utan fokuserar på skådespeleriet i tv-serien NCIS: Los Angeles.

LL Cool J – akronym för Ladies love cool James – var det pubertalt grabbiga artistnamn som James Todd Smith tog inför sin debuttolva I need a beat från 1984, som det första skivsläppet på det då nystartade Def Jam Recordings. Den självutnämnt häftige tjejtjusaren från Queens, New York, blev sedan en av hiphoppens superstjärnor och skivbolaget det största inom genren.

När LL Cool J ser tillbaka på sin karriärstart 26 år senare – under ett samtal med SvD på The Beverly Hilton i Los Angeles – blir han märkbart sentimental:

–Att vara 16 år och en av Def Jams grundpelare och därmed en av de som startade den här rörelsen och möjliggjorde den livsstil som många killar idag vill ha, det är ganska fantastiskt. Så det jag skulle säga till den 16-årige versionen av mig själv är ”bra gjort”. Sedan var det en miss att jag sålde min del av Def Jam så tidigt, eftersom jag inte förstod hur kapitalförvaltning fungerar. Men jag fick samtidigt rättigheterna till alla mina skivor.

Den 42-årige artisten och skådespelaren har som vanligt en mössa på huvudet – för dagen en stilfull gubbkeps – och är på strålande humör. Han tar stor plats i rummet, både genom sin bombastiska personlighet och sin imponerande fysik.

Numera ägnar han merparten av sin tid åt att gestalta utredaren Sam Hanna i tv-serien NCIS, som handlar om flottans civilpolis i Los Angeles. Rollen kräver många timmars träning på gymmet.

–Jag är tvungen att springa upp för trappor, hoppa över stängsel och en massa andra saker. Så jag fokuserar inte bara på viktlyftning utan tränar också mycket motion, för att ha energi att fortsätta när de säger ”tagning 74”. Jag försöker också göra 99 procent av mina egna stunts, så att tittarna känner att jag verkligen är engagerad i det jag gör. Men stuntmannen får hoppa in om någon vill att jag ska lägga mig under en giljotin.

Tidigare har musiken stått i fokus för LL Cool J, även om han debuterade som skådespelare redan 1986. Sen dess har han bland annat haft huvudrollen i 90-talssitcomen In the house, medverkat i en mängd Hollywoodfilmer och spelat mot bland andra Al Pacino i Any given Sunday, samt gjort inhopp i tv-serier som Oz, House och 30 rock.

Efter hans trettonde och sista album på Def Jam – det ojämnt mottagna Exit 13 från 2008 – blev LL Cool J erbjuden rollen i NCIS och tackade ja. Heltidsarbetet har medfört nya vanor.

–Jag måste gå upp betydligt tidigare, det är en sak som är säker. Jag brukade vakna på eftermiddagen, inte för att jag var lat utan för att jag jobbade på nätterna. Tiden är alltid en tillgång. Livet är som ett schackspel där motståndaren är klockan. Du måste göra dina drag innan det är över. Men jag har nog lärt mig att slappna av på min fritid mer.

Likheterna mellan skådespeleriet och musiken är flera, enligt LL Cool J.

–Att spela in en scen påminner mycket om att spela in en skiva. Att byta tonfall, göra det som kommer naturligt och fånga ögonblicket. I musiken är det en ljudsampling som visar mig riktningen, medan det i skådespelet är atmosfären i scenen. Jag försöker att aldrig överintellektualisera det hela, utan i stället låta det ske instinktivt från mitt inre.

Just det tillvägagångssättet låg till grund för singeln NCIS: No crew is superior, som LL Cool J släppte hösten 2009 efter att precis ha börjat spela in den nya tv-serien:

–Jag kände mig inspirerad efter att ha träffat flera amerikanska militärer, bland annat specialstyrkor inom flottan. Så jag skrev en låt om det tankesätt en sådan person måste ha. Någon som hela tiden riskerar sitt liv medvetet, eftersom det är en del av yrket.

FEM NEDSLAG I LL Cool J:S KARRIÄR:

Radio (album, 1985)
LL Cool J var bara 17 år gammal när han släppte sitt debutalbum på Def Jam och blev tillsammans med Run D.M.C. stilbildande för en råare och mer avskalad form av hiphop.

Mama said knock you out (album, 1990)
Stilmässigt innebar Mama said knock you out en återgång till det mer aggressiva soundet i LL Cool J:s tidiga material. Försäljningsmässigt är det fortfarande hans mest framgångsrika album.

In the house (tv-serie, 1995)
Efter ett antal mindre filmroller fick LL Cool J sitt första egentliga skådespelargenombrott i sitcomen In the house; en systerserie till Fresh prince of Bel-Air som pågick fram till 1999.

Deep blue sea (film, 1999)
En av LL Cool J:s första stora roller – som gav honom en Blockbuster entertainment award – var som vitsig kock bredvid Stellan Skarsgård i denna tröga undervattensthriller.

30 Rock (tv-serie, 2007)
LL Cool J:s högst tacksamma självironi genomsyrar hans roll som hiphopmogulen Ridiculous, i avsnittet The Source awards från säsong ett av Tina Feys hyllade sitcom.

FAKTA:
Namn: James Todd Smith alias LL Cool J (Ladies love cool James).
Ålder: 42 år.
Bor: Long Island, New York.
Uppvuxen: Queens, New York.
Aktuell: Som Sam Hanna i tv-serien NCIS: Los Angeles som visas på TV6. Säsong 2 har premiär söndagen den 6 februari kl 22.
Familj: Fyra barn (en son och tre döttrar), ihop med sin fru Simone Johnson.
Författare till: Hälso- och träningsboken LL Cool J’s Platinum 360 diet and lifestyle.

ERIK AUGUSTIN PALM