Pudelrockarna som tog över världen

Europe, 2009. FOTO: FREDRIK ETOALLS

STILL GOING STRONG. Europe var förortsgrabbarna i spandex som blev världsstjärnor. Cirka 1500 livespelningar senare är de 45 plus och pappor, men rocknerverna vibrerar fortfarande.

Upplands Väsby 1979. Joakim Larsson är Vilundagymnasiets coolaste rocker. Inspirerad av originaltiteln på Shakespearepjäsen Stormen (The Tempest) har han tagit artistnamnet Joey Tempest och ihop med en annan lokal bad boy, gitarristen John Norum, bildat bandet Force som är mytomspunnet i norrort. När SvD träffar Europe – som Force snart kom att heta – 30 år senare, minns trummisen Ian Haugland hur duon Tempest/Norum först framstod.

– Jag spelade i ett annat band i Märsta på den tiden och det låg en sorts mystik omkring Force. De hade mycket attityd. Jag kommer ihåg hur man kunde se John komma gående med sitt gitarrfodral och utstråla ”Håll dig borta”.

Alla skrattar. Av den hårda attityden finns inte ett spår kvar, istället slås man av gubbgrabbarnas ödmjukhet. 46-årige Tempest är fortfarande en charmig spjuver och kan inte hejda sin iver när han berättar om bandets nya album Last look at Eden, som är det tredje efter återföreningen 2003. Idén att köra igen uppkom vid millennieskiftet, då bandet spelade The final countdown vid firandet på Skeppsholmen. Vägen dit har inte varit helt rak. Sedan Norums avhopp 1986 som reaktion på bandets ökade kommersialisering och bubbelgum-image, har de mött vissa utmaningar. Norum ersattes av Kee Marcello, vilket fungerade, men 1992 lades Europe ändå på is – ”Det var dags”. Dessutom hade grungen kommit, vilket gjorde ångest trendigt och Europes gladhårdrock irrelevant.

– Jag kommer ihåg när vi hälsade på vårt skivbolag i New York då och det var en annan stämning där. Vinden hade vänt totalt och de hade nya signeringar på gång, minns Tempest.

Den omskrivna skattesmäll som under 90-talet drabbade bandet som ett eko av av dålig finansiell rådgivning i början av karriären, är nu uppklarad enligt medlemmarna. Det märks att de är oerhört trötta på ämnet. En annan i tiden mer näraliggande prövning har varit att Norum, som återvände till Europe 2003, tragiskt förlorade sin fru i en hjärnblödning förra året. Balladen In my time på nya skivan är tillägnad henne.

Just nu tycks dock en oförfalskad fröjd råda i Europe och de har efter 30 års vänskap lärt sig ta varandras olikheter på ett bra sätt. De beskriver sig själva som bröder.

– När vi var unga var vi alla ”my way or the highway”. Idag ror vi var sin eka mot samma fyr, säger Haugland.

Killarna verkar lika uppfyllda av framtidsplanerna som av allt de har delat, till exempel åren de levde i surrealistisk dekadens bland tjuvar och banditer i den västindiska ögruppen Turks and Caicos, mellan 1987–1992.

–På grund av att några av oss hade en ”criminal record” sedan ungdomsåren kunde vi inte bosätta oss permanent i USA, även om det aldrig var några problem att turnera där. Så vi placerade oss nära geografiskt, på den här ögruppen strax söder om Bahamas. Där var det inte så noga om man hade ett kriminellt förflutet, säger keyboardisten Mic Michaeli.

Europe köpte två gemensamma hus på en av öarna, där de mellan turnéerna festade friskt och tog dyklektioner. Andra bisarra episoder, som att de uppträdde under Rumäniens storslagna ceremoni i samband med att landet blev EU-medlem, samt att de uppvaktats av italienska maffiabossar, sydeuropeiska borgmästare och östeuropeiska ministrar, har också kantat karriären. Mäktiga män som alla velat synas på bild med Europe.

–Vi var det första icke-albanska bandet någonsin att spela i Albanien och en av deras viktigaste ministrar, vilken exakt kommer vi inte ihåg, ansåg att det var en väldigt bra idé att hänga med oss. Vilka skälen var kan vi bara gissa, säger Michaeli.

Men tillbaka till 2009, och Last look at Eden. Joey Tempest tycker sig se flera tecken på att gruppen genom den nya 70-talsdoftande skivan kommer att få kritikernas respekt. Skivan fick igår genomgående treor i betyg av Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen. Vad det gäller publiken är Europe inte längre oroliga. De förlorade aldrig sina fans trots uppehållet och har nu också en ny generation beundrare. När bandet spelade i Göteborg nyligen dök 50 000 personer upp. De minns sin initiala förvåning över alla de lyssnare som inte ens var födda när Rock the night spelades på varje chockrosa hemmafest.

–När vi hade skivsignering efter vår första reunionplatta undrade vi om någon skulle komma över huvud taget. Sedan köade ungdomar i flera hundra meter. Det är en generation som skiter i vad som anses hippt, säger Michaeli.

Även om 00-talet har sett en pånyttfödelse för glamrock med band som brittiska The Darkness, har hipstermaffian inte omfamnat genren – bortsett från postironiska genrehybrider som Andrew WK. Men nu kommer kanske ett incitament, då hipster-arketypen Kleerup är en av gästerna på nya skivan.

–Vi har känt Kleerup sedan två år tillbaka. Han kom in till studion en dag och tog några öl. Den här plattan är spontan på så sätt. Vi ville släppa loss, säger Tempest.

Ett steg i den riktningen är att ironi har infogats i vissa texter. Men felstavningen på omslaget till det millennieskiftesanknutna brittiska jubileumssläppet av Europes signaturlåt – The final cuntdown, får räknas till ofrivillig humor.

FAKTA
Europe bildades 1978 under namnet Force. 1982 vann de Rock-SM. Priset var ett skivkontrakt. Idag har de sålt över 16 miljoner skivor och är Sverige största rockband genom tiderna. Nuvarande medlemmar är originalsättningen: Joey Tempest (sång), John Norum (gitarrer), Mic Michaeli (keyboards), John Leven (bas) och Ian Haugland (trummor).

Last look at Eden är det åttonde albumet sedan debuten 1983. Titeln är inspirerad av USA:s presidentval 2008, då bandet befarade McCains seger. Andra gästartister utöver Kleerup är till exempel Titiyo. Skivan är inspelad av Mustasch-producenten Tobias Lindell på ett mixerbord som George Lucas använde till Star wars. Nya singeln New love in town släpps i september och handlar om födseln av Tempests son. Bandet beger sig snart ut på turné i Europa, Japan och antagligen även USA.

ERIK AUGUSTIN PALM