Sorry for the lack of updates recently. This page will undergo a thorough improvement soon, including articles from the past few months, as texts and PDF's. In the meantime, articles are announced at: twitter.com/augustinpalm
Mångkonstnären Miranda July. FOTO: RAMONA ROSALES
Miranda July personifierar den obeslutsamma konstnären. Med sina absurt melankoliska filmer, multimediaverk, noveller och performanceföreställningar har hon blivit en ikon för en generation kreativa sökare. SvD:s Erik Augustin Palm mötte July i hennes kvarter i Silver Lake, Los Angeles.
Det bitterljuva känns väldigt meningsfullt för mig. Det betyder att man har brytt sig mycket om något, men att detta något inte har fungerat idealiskt”. Miranda July sitter på kaféet Lamill Coffee i Los Angeles-stadsdelen Silver Lake – där hon bor med sin man, regissören Mike Mills – när hon framåtlutad över en kopp Stress away-lakritste försöker sätta fingret på den röda tråden i sina skapelser.
July hade varit en kreddig men relativt okänd författare, konstnär, musiker och kortfilmare i flera år när hon 2005 slog ned som en komet i filmfestivalvärlden. Hennes långfilmsdebut Me and you and everyone we know drog in en stor mängd priser, från Caméra d’Or vid Cannes till jurypriset vid Sundance och bästa regidebut på Stockholms filmfestival. 2007 tog hon sedan emot litteraturkritikernas hyllningar för sin betagande novellsamling No one belongs here more than you. I fjol köptes hennes webbaserade crowdsourcingprojekt Learning to love you more av Museum of modern art i San Francisco, efter att skulpturutställningen Eleven heavy things året innan beställts som del av Venedigs konstbiennal. Bevisen är många på Julys konstnärliga förmåga. Ändå bär hon på en ängslan inför sina prestationer. Självkritik präglar förstås även de mest omsvärmade av konstnärskap, men hos July liknar den mer oron hos en nybörjare – samtidigt som hon bär på integriteten hos den erfarne mentorn. När vi träffas är det några dagar kvar till den amerikanska premiären av hennes andra långfilm The future.
–Jag är nöjd med det mesta i den. Allt som jag gör har någon procents misslyckande i sig, vilket får mig att vilja gå vidare till nästa projekt. Det tar ett tag att lämna bakom sig vad som var svårt med att göra en viss film och de sakerna är inget som någon annan ser på bioduken. Men efter premiären så måste man släppa den. Då är det publikens film och deras problem.
Miranda July i performanceverket The Swan Tool, vid Portland Institute of Contemporary Art, 2001. FOTO: HARREL FLETCHER
Just den dualism som präglar Julys förhållningssätt till sitt eget skapande, är utmärkande även för själva verken. Vardagens ofrånkomliga absurditet skildras genom ett filter av dämpad melankoli och ljuv livsbejakelse, ofta i form av sammanvävda fragment från människors tillvaro – som i långfilmsdebuten och novellerna.
The future är en mer fullskalig berättelse med fördjupade personporträtt, baserad på ett interaktivt performancekonstverk av July som handlar om relationskriser. Huvudrollerna är ett bohemiskt par (med July som flickvännen Sophie), som står inför inre och yttre vägskäl där en utdragen ungdomstid möter rädslan för att vara på ”fel” sida av 35-årssträcket. Med finns förstås även det ständiga analyserandet av människors sökande efter mening och fumliga trånande efter bekräftelse. July, som idag är 37 år gammal, beskriver själv sin nya film som ett utforskande av tid och rum. Varför blev det så?
–Jag gifte mig när jag arbetade med den här filmen och när man binder sig på det sättet tror jag att man vid något tillfälle får en väldigt definitiv syn på det som finns kvar av ens liv. Det blir så tydligt att den man lever med kommer att färga ens huvudsakliga upplevelse av det här enda livet. Det är inte en negativ känsla, även om den insikten kan skapa en viss panik, utan mer en känsla av att ha nått någon sorts sanning. Kanske kan den känslan bidra lite till att ge medvetenhet om vad man vill hinna uträtta här i livet.
Du skriver dina manus själv. Hur bestämmer du vilka roller du ska spela?
–Hittills har alla mina roller varit lika fiktiva. När det gäller The future fungerade jag som en slags startpunkt. Jag vet att Sophie inte är jag, men att hon är tillräckligt lik mig för att jag ska veta vilken sorts person hon är. Och det skulle kännas konstigt för mig att bara spela en liten statistroll i min egen film.
Miranda Julys skulpturutställning Eleven heavy things har varit med som del av Venedigs konstbiennal. Konstverken Three Hole Tablet och Finger Tablet (i förgrunden). FOTO: RON MCPHERSON
Vi sitter längst in mot väggen i det murrigt minimalistiska kaféet. July talar makligt och självmedvetet, med meningarna pyntade med überkaliforniska utfyllnadsord som ”like” och ”you know”. Hennes ansiktsuttryck är förtroligt, nästan privat och hon bär en vintageklänning i dova färger. En tedrickande Miranda July bland dyra designmöbler är en perfekt representation av denna Los Angeles mest hipstertäta stadsdel. Hon rycker på axlarna åt min observation.
–Om man gillar att äta hälsokost och gå till andrahandsbokhandlar är det nog hit man söker sig. Som konstnär letar man naturligtvis efter en gemenskap med andra konstnärer och ett sammanhang som man kan identifiera sig med. Tidigare bodde jag i Portland, Oregon, men det blev för mycket för mig eftersom det liknar en hel stad som är som Silver Lake. Jag gillar Los Angeles. Filmbranschen är bara en sida av staden. Det finns så många olika världar här.
Vad tycker du om att beskrivas som en hipsterdrottning?
–Hipster är ett begrepp som jag använder och jag antar att jag i dess mest generella mening är en sådan. Jag lägger inte in något dåligt eller bra i ordet, utan ser det som en neutral beskrivning av människor som lyssnar på en viss sorts musik och så vidare. Idag har det en negativ laddning, men på samma sätt som vi fascineras av beatniks kommer coola människor om 30 år att intressera sig för hipsters. Varför skämmas för det man är, oavsett vad det är?
Det är Julys opretentiösa inställning till att paradoxalt nog vara precis hur pretentiös hon än önskar, som retar gallfeber på många. Webben svämmar över av July-hyllningar, men en snabb Google-sökning visar också en ocean av blogginlägg som talar om hur irriterande hon är som skådespelerska och människa. Hårdast av dem alla är bloggen I hate Miranda July, men såklart finns också motsatsen i form av bloggen Fuck Yeah Miranda July (och naturligtvis dissar bloggarna varandra). Visste man inte bättre skulle man kunna tro att de båda var del av ett projekt av July själv. Internet och sociala medier är nämligen något som hon undersöker i flera av sina verk, bland annat i långfilmsdebuten och nu i The Future.
–För konstnärer är tomrum och förlorade ögonblick viktiga. Med hjälp av internet låter vi dessa ögonblick försvinna eftersom de är obekväma. Människan har förvisso alltid sökt distraktioner, men här har vi skapat en som är så beroendeframkallande att jag inte tror att unga människor ens funderar på att försöka möta tillvarons tomhet. Därför är jag osäker på var radikalt nya idéer inom konstvärlden ska komma ifrån i framtiden.
Miranda July och Hamish Linklater som Sophie och Jason i filmen The Future. FOTO: TODD COLE
Filmen The future granskar bland annat Youtube. Varför?
–Det är väldigt bra att vilken vanlig person som helst inte behöver någons tillstånd eller en institution bakom sig för att publicera filmklipp. Men samtidigt är det upp till var och en att bedöma när det man håller på med är färdigt, om det är bra eller inte och vilket syfte man har. Sådana frågor besvaras inte av internet. Det är frågor som man enbart kan ställa till sig själv.
July har dock turen att få synpunkter om kvaliteten på sina idéer av sin man Mike Mills, vars andra långfilm Beginners fick lysande kritik när den hade premiär i somras:
–Jag tror att han gör mig ännu mer disciplinerad, eftersom han är helt obeveklig när han arbetar. När det inte driver mig till vansinne är det inspirerande på ett sätt. Det påminner mig om att den möjligheten finns. Att det bara är att göra det, liksom.
Att July under uppväxten i det progressiva hippie- och akademikernästet Berkeley utanför San Francisco omgavs av intellektuella föräldrar med vänner som var ”passionerade eller närmast fanatiska” kring sina kreativa yrken, har också satt sina spår i sättet hon arbetar på.
–Det är nog viktigt för barn att se att ett jobb inte måste vara en börda. Jag antar att jag inte blev lika bekant med amerikansk mainstreamkultur i The Bay Area som jag skulle ha blivit på de flesta andra ställen i USA, men som barn vill man gärna att saker ska vara konventionella och jag tror att det finns en dos av det i mina verk. Jag skapar impulsivt och fritt, men har ändå en kontroll och ett motstånd mot de mest udda beståndsdelarna.
Du har så många uttryckssätt. Varför inte välja ett av dem?
–Jag skulle säkert bli skickligare om jag fokuserade på ett medium och jag skulle nog definitivt vara mer framgångsrik. Det är förvirrande för människor och inte en bra karriärsmodell. Men jag har inget emot lite mindre framgång för det här gör mig lycklig.
Till sin hjälp tar July ofta publiken, som i webbprojektet Learning to love you more (där omkring 10000 personer deltog med egna konstbidrag) och skulpturutställningen Eleven heavy things (där verken är gjorda för att människor ska kunna stå på eller i dem). Hur har det blivit så?
–Även om jag gillar påhittade berättelser, är det svårt att komma på saker som är lika intressanta som det verkliga livet. Man misslyckas alltid med det på något sätt. Så ibland försöker jag bara göra verk som fungerar som hållare för verkligheten och andra människor.
July tittar ner i sin tekopp, börjar fippla med telefonen och upptäcker ett SMS från sin man, och utbrister ”Åh nej, jag trodde att han skulle åka till Australien på torsdag, men han åker redan nu”. Lätt förvirrat säger hon hejdå och springer hem till Mills, ett par kvarter bort.
Senare samma dag håller July i en berättarafton hos filmsällskapet Cinefamily i stadsdelen Fairfax, där hon visar klipp, bilder och föremål från sitt liv. Hon är den första profilen i en serie liknande kvällar. Innan föreställningen ringlar sig en kö nedför gatan utanför The Silent Movie Theatre. Mest är det unga människor i second hand-kläder. Kanske kan de kallas för hipsters. Säkert är att de flesta av dem kan identifiera sig med Miranda July.
FEM VERK AV MIRANDA JULY
FOTO: PHOEBE SUDROW
Långfilm, 2005
Me and you and everyone we know
Miranda Julys första och flerfaldigt prisbelönta långfilm har ett berättartekniskt upplägg som påminner om Robert Altmans moderna klassiker Short cuts. Annars är det en unik film. Genom poetiska men samtidigt nästintill dokumentära blickar på ett antal ensamma och sökande människors tillvaro, sammanflätas sanningar om universell längtan efter bekräftelse och närhet. Rörande, absurt komiskt och vackert.
Learning To Love You More, Assignment 33 / Braid someone's hair. FOTO: EUGENIE MCLACHLAN
Webbkonstprojekt och bok, 2002–2010
Learning to love you more
Learning to love you more startades 2002 som en crowdsourcingkonstsajt av July i samarbete med konstnärerna Harrell Fletcher och Yuri Ono. Grundprincipen var att vem som helst fick ladda upp sin egen konst – inom skrivande, fotografering, video mm – utifrån olika uppgifter som de tilldelats på sajten. Projektet höll totalt på i åtta år och runt 10000 personer deltog. Ett urval av bidragen till sajten gavs ut i bokform 2007.
Multimedia- och performanceverk, 2006
Things we don´t understand and definitely are not going to talk about
Omtalad föreställning som Miranda July gav i San Francisco, Los Angeles och New York (delar av den kan ses på Youtube), som kom att bli grunden för manuset till The future. July återvänder till sina tidiga dagar som punkinspirerat konfrontativ spoken word-artist och kombinerar publikdeltagande och livefilmprojicering i skapandet av ett interaktivt verk om relationer och existentialism.
Novellsamling, 2007
No one belongs here more than you
Prisbelönad novellsamling med texter av July som tidigare har publicerats i bland annat The New Yorker, The Paris Review och Harpers. Liksom Me and you and everyone we know behandlar dessa små historier för det mesta ensamhet och strävan bort från denna. Ett återkommande tema är människors frustration över att inte kunna leva det liv som de drömmer om. Julys karaktäristiskt dova galghumor och värme är ständigt närvarande.
FOTO: NIKOLAI VON GRAEVENITZ
Långfilm, 2011
The Future (svensk premiär 25 november)
The future är Miranda Julys andra långfilm och precis som Me and you… står hon både för regi och spelar en av rollerna. Filmen handlar om ett par i 30-årsåldern och delvis om deras planer på att adoptera en skadad katt. När de beslutar sig för att ta hand om katten förändrar det deras syn på livet och på deras relation. Filmen premiärvisades på Sundancefestivalen och nominerades till en guldbjörn på Berlins filmfestival tidigare i år.
AKTUELL MED FILM OCH BOK
Namn: Miranda July (födelsenamn Miranda Jennifer Grossinger).
Ålder: 37 år.
Född: Barre, Vermont.
Bor: Silver Lake, Los Angeles.
Familj: Gift med filmskaparen Mike Mills.
Aktuell: Med sin andra långfilm The future, som har svensk biopremiär den 25 november, samt boken It chooses you – en samling berättelser och fotografier från möten med människor i Los Angeles som säljer saker genom andrahandsannonser.
ERIK AUGUSTIN PALM
Jeremy Piven har spelat Ari Gold i Entourage sedan 2004. För denna roll har han belönats med tre Emmys och en Golden Globe. FOTO: CHRIS PIZZELLO/AP
JEREMY PIVEN. I sju år har Jeremy Piven spelat Ari Gold, talangbyråchefen som drar fram genom Hollywood likt en bulldozer i tv-serien Entourage. Privat är han dock som ödmjuk buddhist sin rollfigurs motsats.
HBO-serien Entourage må kretsa kring livet för den fiktive Hollywoodstjärnan Vincent Chase, men har man följt denna Sex and the city för män vet man att den flummige casanovan med hundvalpsögon är rätt ointressant. Att den riktige stjärnan i Entourage är Vincents neurotiske och respektlöse agent Ari Gold råder det ingen tvekan om – och det är en stjärnstatus som har överförts till verkligheten. Före Entourage var Jeremy Piven relativt okänd. Idag är han Ari Gold med hela det amerikanska folket, något som har skapat viss ambivalens. När SvD träffar honom i Beverly Hills inför den åttonde och sista säsongen av tv-serien, är han klädd i mörkgrå John Varvatos-kostym. Är det bara stilkänslan som Jeremy Piven delar med sin karaktär?
–Jag växte upp i en teaterfamilj med teatervänner, där alla stöttade varandra. Att sen spela en Hollywoodhaj, någon som jag själv inte skulle umgås med, har varit väldigt surrealistiskt för mig. Jag skulle kunna sitta här och prata mig blå om hur olika jag och Ari är, men jag vill inte försöka övertyga någon om det. Det räcker med att jag vet det.
Att han själv rör sig i Hollywood och samtidigt spelar en känd stjärnagent i samma del av Los Angeles, gör det ibland svårt för människor att skilja på verklighet och fiktion:
–Vissa reagerar precis som om jag vore Ari när de ser mig och tror att jag vill att de ska skrika åt mig, kalla mig för skitstövel och grabba tag i mig. Då får man säga: Lyssna här min vän, vi känner inte varandra.
Har du inte någon gång läxat upp dem som Ari skulle ha gjort?
–Nej, jag vill inte förvränga mig för att de ska kunna rättfärdiga sitt beteende.
Han dricker en caffé macchiato och pratar i lugnt tempo med eftertänksamma pauser, till skillnad från hans rollkaraktär som ofta kommer med maniska ordsvador. Det faktum att Jeremy Piven är en hängiven buddhist som har utövat yoga i 20 år, talar vidare för skillnaderna mellan de två. 2006 omsatte han sitt intresse för Indien till en kort dokumentärserie på Discovery Travel, där han guidar till landets kultur och spirituella traditioner:
–Men jag är intresserad av allt som får en att vara närvarande i nuet.
Trots att Entourage fått beröm för att hålla hög berättarmässig kvalitet, är grabb-tv-serien knappast känd för ett kontemplativt djup eller nyanserade personporträtt. Men i sista säsongen möter Ari Gold prövningar som visar honom i ett nytt ljus – till Jeremy Pivens förtjusning:
–Det här har jag längtat efter länge. Man kan aldrig döma sina rollfigurer, men Ari är en otroligt hård person som kan förolämpa vem som helst. Därför är det så skönt att få göra honom till en riktig människa. Samtidigt är han fortfarande samma verbala stuntpilot med offensiv attityd.
Är du förvånad över att Ari har blivit så omtyckt?
–Ibland när jag har läst manus har jag tänkt att det här kan bli ögonblicket då folk känner att de har fått nog, men det är ens jobb som skådespelare att lista ut ett sätt att inte alienera publiken, även om man spelar en skitstövel.
Ari Gold är löst baserad på Hollywoodagenten Ari Emanuel, bror till Obamas förre stabschef Rahm Emanuel – vilket kan ha bidragit till tv-seriens popularitet i Vita huset. Att Barack Obama är ett fan av Entourage är känt och utnyttjat i inofficiellt PR-syfte sen länge.
Stämmer det att Obama tillfrågades om att göra en cameo i sista säsongen?
–Ja, vi frågade honom och tack gode gud för att han var för upptagen. Men bortsett från att vara en stor diplomat som arbetar på den högsta nivån, är han en av de roligaste personer jag har sett. Jag var på korrespondentmiddagen i våras och kunde konstatera att Obama har bättre timing än Seth Meyers från Saturday night live.
Jeremy Piven hoppas nu istället på Obama till den Entourage-långfilm som planeras:
–Förhoppningsvis blir den av. Jag är full av förväntan inför det okända.
FEM x JEREMY PIVEN:
Singles (1992)
Jeremy Pivens lilla men underhållande roll som affärsbiträde i denna grunge-romcom av Cameron Crowe, visar prov den komiska timing som har blivit Pivens signum.
Seinfeld-avsnittet The pilot (1993)
Piven gör en tidig cameo genom att spela George Costanza under en audition inför den fiktiva tv-serien Jerry, med Seinfeld och en lidande Costanza som publik. Tv-nörderi.
Grosse pointe blank (1997)
John Cusack och Jeremy Piven har varit vänner sedan high school och spelat i flera långfilmer tillsammans, bland annat i denna prima svarta komedi om en deprimerad yrkesmördare.
Cupid (1998–1999)
Denna lilla tv-serie-smaragd – där Piven spelar en man som är övertygad om att han är kärleksguden Cupido – ställdes in efter bara 14 avsnitt och har nästan glömts bort. Hajpa!
Smokin aces (2007)
Piven briljerar som titelkaraktären – magikern Buddy Aces Israel – i denna röriga men originella och bitvis mycket välspelade casino-maffia-action med klar Tarantino-prägel.
FAKTA:
Namn: Jeremy Samuel Piven.
Ålder: 46 år.
Född: New York.
Bor: Har sin bas i Malibu, Los Angeles, men äger även en bostad i Chicago.
Bakgrund: Växte upp i Evanston utanför Chicago, där han lärde sig spela teater i sina föräldrars teatergrupp ihop med skådespelaren John Cusack. Jeremy Pivens första större roll var i HBO-serien The Larry Sanders show. Han har även haft en stor roll i Ellen DeGeneres tv-serie Ellen. Parallellt har han spelat teater, bland annat huvudrollen i Broadway-pjäsen Speed the plow (2008). Piven har fått tre Emmys och en Golden Globe för rollen som Ari Gold i Entourage.
Aktuell: I den åttonde och sista säsongen av tv-serien Entourage (med premiär ikväll, kl 20.30 på Canal Plus), samt i filmen Spy Kids 4D (med premiär den 16 september).
ERIK AUGUSTIN PALM
Johnny Depp slog igenom med en huvudroll i tv-serien 21 Jump Street 1987. 2012 har filmversionen premiär och Johnny Depp är inblandad igen. FOTO: AP
Han är Hollywoodstjärnan som omfamnas av massorna trots att han skyr konventioner, hyllar det avvikande och skildrar outsiders. I bioaktuella Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten, återvänder Depp som den flamboyanta Jack Sparrow. Enligt Depp själv är det en karaktär han aldrig blir färdig med.
Sin vana trogen är Johnny Depp sen, men det blir han snabbt förlåten för när han till slut lunkar in i rummet på hotellet Montage i Beverly Hills. Han bär hatt, tonade glasögon och tuggar tuggummi halvt gäckande inför SvD och annan press. Flera på plats hade säkerligen blivit besvikna om Depp faktiskt hade kommit i tid. Det hör liksom till hans gåtfulla stjärnpersona. Han syns sällan i Hollywoodska sammanhang och som något av en lärjunge till sin avlidne vän, författaren Hunter S Thompson, har Depp en förkärlek till det absurda.
Det gör sig påmint under denna pressträff för bioaktuella Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten, den fjärde delen i filmsviten där han åter spelar sin paradroll Jack Sparrow. Det är allmänt känt att Depp inte ser sina egna filmer, men han älskar att spela den extravagante piratkaptenen och vill fortsätta med det ett bra tag till.
– De skulle kunna rulla in mig. Mina dreads skulle fastna i hjulen. Möjligheterna är oändliga och all tänkbar galenskap kan uppstå. Jag blir aldrig helt färdig med honom.
Penélope Cruz spelar den nya kvinnliga huvudrollen, en skarpt fäktande piratflamma från Jack Sparrows förflutna. Senast Cruz och Depp sågs ihop på vita duken var 2001 i den inte så familjevänliga knarkkungsskildringen Blow. Depp minns det hela som igår:
– När vi såg varandra igen kändes det som att vi hade avslutat Blow bara några dagar tidigare. Hur personkemi nu än fungerar så sattes något igång genast, på alla cylindrar.
Pirates of the Caribbean-filmerna baseras på Disneylands klassiska åkattraktion med samma namn, där Jack Sparrow numera finns med. Depp har åkt turen och sett sig själv.
– Det var ganska psykedeliskt. Jag antar att man skulle kunna göra det ännu mer psykedeliskt, men det ska jag nog inte gå in på. Det är en stor ära, på ett märkligt sätt.
Depp nästan mumlar vissa av svaren, men har ändå hela tiden den där besynnerliga dragningskraften i rösten, gesterna och minspelet. Under intervjun balanserar han konstant på sin säregna nivå av kufisk lekfullhet och tillbakadragen ödmjukhet.
– Det är intressant att vara med om den här framgången efter nästan 20 år grundade på nederlag. Plötsligt är det något som funkar. Att människor beslutade sig för att gå och se en film som jag var med i är troligtvis det mest chockerande som jag har upplevt.
Gitarristen Keith Richards, som har inspirerat till Jack Sparrows utseende och även gör en cameo i de två senaste Pirates-filmerna, är föremål för en dokumentär som Depp just nu regisserar. Därtill producerar han och spelar huvudrollen i Hunter S. Thompson-filmatiseringen The Rum Diary, som kommer senare i år. Men att regissera långfilm är han inte längre särskilt intresserad av (efter floppen The Brave från 1997).
– Jag är antimatematisk och gillar inte när saker blir för logiska. Så om jag gjorde en ny film skulle den vara helt ologisk. Kanske skulle jag bara satsa på att göra små filmer hemma med min telefon, som aldrig skulle släppas.
Fler Pirates-filmer kommer dock att släppas med största säkerhet. Planer finns redan på en femte och sjätte del och Johnny Depp säger sig känna till upplägget.
– Vi ska faktiskt spela in dem på åkattraktionen och bara åka runt i cirklar utan att stanna, lite som Andy Warhols film Sleep. De kommer bara bestå av närbilder på alla.
FEM UDDA JOHNNY DEPP-ROLLER:
Edward Scissorhands (1990):
I sitt första samarbete med regissören Tim Burton satte Depp tonen för flera av sina framtida roller, genom denna missförstådda yngling med gothfrisyr och saxhänder.
Ed Wood (1994):
Tim Burton står även bakom denna Johnny Depp-pärla, där han spelar den excentriske kultregissören Ed Wood – mästaren av B-film och en idealisk roll för Depp att iklä sig.
William Blake från Dead man (1995):
Denna svartvita ”acid western” är en av indieikonen Jim Jarmuschs bästa filmer, främst på grund av Johnny Depps roll som lågmäld revisor på en spirituell, surrealistisk resa.
Raol Duke från Fear and loathing in Las Vegas (1998):
I Terry Gilliams filmatisering av gonzoförfattaren Hunter S. Thompsons roman, visar Depp upp hela sitt vansinnesregister som den hallucinerande journalisten Raol Duke.
Bon Bon från Before night falls (2000):
Trots att det är en liten roll är transvestiten Bon Bon en av Depps starkaste prestationer, i denna bitterljuva tolkning av den kubanske poeten Reinaldo Arenas självbiografi.
FAKTA:
Namn: John Christopher Depp II
Ålder: 47 år.
Född: Owensboro, Kentucky.
Bor: Los Angeles, Bahamas, Paris och Le Plan-de-la-Tour i södra Frankrike.
Familj: Är sedan 1998 tillsammans med den franska sångerskan Vanessa Paradis. Paret har två barn; tolvåriga Lily-Rose och nioåriga Jack.
Oscarnominerats: tre gånger; 2004 för Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse, 2005 för Finding Neverland och 2008 för Sweeney Todd, som han även vann en Golden Globe för.
Nära vän: den numera avlidne gonzoförfattaren Hunter S Thompson. Depp spelade hans alter ego i kultfilmen Fear and loathing in Las Vegas, från 1998.
ERIK AUGUSTIN PALM
Chelsea Perettis humor är inte sällan självironisk och driver ofta med genus och etnicitet. En stor inspirationskälla är den bortgångne samhällskritiske komikern Bill Hicks. FOTO: EVAN SUNG
Från att i åratal ha varit en centralfigur på New Yorks alternativa humorscen, har Chelsea Pertti på sistone fått uppmärksamhet på bred nivå och rankas som en av USA:s mest lovande komiker. SvD garvade med henne i Kalifornien.
Det är torsdagskväll i Hollywood och utanför klubben Upright citizens brigade theatre ringlar sig kön lång. Mitt i den breda underhållningens hjärta ligger denna uppstickare, som öppnades i New York 1999 och som sedan 2005 även finns i änglarnas stad. Varje dag erbjuds improvisation och ståupp med många av USA:s mest intressanta nya komiker.
Los Angeles-filialen är hem åt bland andra Doug Benson, Patton Oswalt och Charlyne Yi, men i kväll vill alla se Chelsea Perettis hajpade föreställning How to live, där universella teman blandas med personliga utsnitt. Hon driver med genus (”Mäns största rädsla är att tjejer ska hånskratta åt dem och kvinnors största rädsla är att män ska döda dem. Inte helt jämlikt.”), sitt utseende (”Jag är italienska och judinna, vilket förklarar den här näsan.”) och sin familj (”Min pappa har varit gift med en judisk, en svart och en indisk kvinna. Det har liknat ett bisarrt utbytesprogram som har kretsat runt hans penis.”). En hård självkritik är hela tiden närvarande, men publiken älskar henne.
Trots att Chelsea Peretti de senaste två åren har gått från trendig indiekomiker till att hyllas på bredare front, är hon fortfarande mest bekväm i miljöer som denna. Här förstår publiken referenserna och ingår i en intern jargong. Många av dem har länge varit fans av Perettis olika internetprojekt, som till exempel Youtube-följetongen All my exes eller webbsidan Black people love us. Att få en publik även bortom den som har sökt sig till henne, har inneburit en omställning som Peretti känner viss ambivalens inför.
–Under mina första år som ståuppkomiker nådde inget av de jag sa utanför de små klubbarna jag uppträdde på i New York. Därför har det varit en utmaning att bli så uppmärksammad på tv och internet. Vill jag verkligen vara den person jag framställs som där? Samtidigt tror jag att mycket av det jag tar upp kan vara förlösande för folk.
Det är efter att Peretti för två år sedan flyttade till Los Angeles för ett jobb som manusförfattare på The Sarah Silverman program, som karriären har tagit verklig fart. Nyligen sändes hennes första special på tv-kanalen Comedy Central – en milstolpe efter flera års slit:
–Jag hoppas att min special blev en mix av mitt bästa material, men egentligen är jag nog inte den bästa personen att strukturera ordningen på mina skämt. Det sätter igång min ambition att vara en perfektionist och det känns alltid som att jag missar någonting.
Peretti tror att anledningen till att hon ibland har jämförts med Sarah Silverman mest handlar om en brist på kvinnliga komiker att dra paralleller till. Att de två är nära vänner kan självklart också ha bidragit. Silverman har blivit en trygghetspunkt i La-La Land.
–Hon är ett bra exempel på hur man kan hålla sig balanserad och nere på jorden i en stad som Los Angeles, där många människor lätt förlorar sig själva och blir idioter.
Några veckor senare får SvD tillfälle att se Chelsea Peretti live igen, denna gång som dragplåster på humorfestivalen SF Sketchfest i San Francisco, granne till Perettis uppväxtstad Oakland. Efteråt möter hon upp New Yorks alternativhumormaffia på ett hotell. Det är tydligt att Peretti är en centralfigur i kretsen. Hon saknar Det stora äpplet:
–Jag känner en stark kärlek för New Yorks humorscen, eftersom den har fungerat som en slags ursprungsfamilj för mig. En stor skillnad mot att vara komiker i Los Angeles är att det finns många fler små komediklubbar att uppträda på i New York. Sedan är stämningen lite mörkare och publiken är mer mottaglig för svartsynta skämt.
CHELSEA PERETTI TIPSAR OM FYRA HUMORBIOGRAFIER:
The bedwetter av Sarah Silverman
– Personliga berättelser om vägen från tidig barndom till att bli en av våra allra största humorhjärnor. Innehåller även detaljer om produktionen av hennes tv-serie, inklusive bilder av anstötliga juridiska faxmeddelanden och mitt hårspänne fastsatt på en penis.
A memoir av Kathy Griffin
– Innan jag läste den visste jag inte att Kathy Griffin började inom improvisation, sedan blev känd inom berättande och först efter det blev ståuppare. Intressant att folk har kritiserat hennes karriärsval innan hon slutligen fann och förfinade sin talang.
Born standing up: A comic’s life av Steve Martin
– Den då världskände Steve Martin återvände till klubben där han började och önskar att han kan återvända till den punkten. Det fick mig att inse att jag nog aldrig kommer att bli lycklig, oavsett vilka framgångar jag får.
Gasping for airtime av Jay Mohr
– Jag tyckte om att läsa om de panikattacker som Mohr hade när han jobbade på Saturday night live. Det är alltid lika betryggande att läsa om andra människor som försöker hantera sin panik och sin ångest.
FAKTA:
Namn: Chelsea Peretti
Ålder: 32 år.
Född och uppvuxen: Oakland, Kalifornien.
Bor: Los Angeles.
Bakgrund: I New York skapade Chelsea Peretti och hennes bror Jonah Peretti de två populära satirhemsidorna BlackPeopleLoveUs.com (som driver med rasstereoptyper) och The New York City rejection line (rejectiononline.com – en hemsida med information om en riktig automatisk dumpningslinje). Ett annat internetprojekt av Peretti är YouTube-följetongen All my exes, där hon intervjuar tidigare ”partners”, spelade av bland andra Fred Armisen från Saturday night live och Pras från The Fugees. Peretti har även skrivit för The Village Voice, Playgirl och The Huffington Post (som grundades av hennes bror).
ERIK AUGUSTIN PALM
Kyla och ond, bråd död i Västeros skogar. FOTO: HBO
FANTASY NOIR. Förväntningarna är skyhöga på den amerikanska tv-kanalen HBO:s nya, efterlängtade storsatsning Game of Thrones – ett omfattande projekt som bygger på fantasyförfattaren George R.R. Martins romansvit. I maj kommer den till Sverige. Erik Augustin Palm mötte Martin, samt tv-seriens skapare och skådisar i Los Angeles.
George R.R. Martin har många och hängivna fans. Så hängivna är de, att den nyskapande, amerikanske fantasyförfattaren i fjol skrev en irriterad bloggpost där han bad dem att ”lugna ner” sig. Detta efter att ha fått ett gnälligt e-mail för mycket om släppdatumet av A Dance with Dragons, den sjukligt efterlängtade femte delen i Martins ofantligt populära bokserie Sagan om is och eld – som har dragit ut flera år på tiden. Men snart är det dags för dessa upprörda fantasyfanatiker att få sitt lystmäte. Utöver att A Dance with Dragons äntligen släpps i sommar, kommer nu den om möjligt ännu mer efterlängtade HBO-serien Game of Thrones, ett ”Sopranos försatt i Midgård” som är baserat på Sagan om is och eld-böckerna. Huvudtemat är en kallblodig kamp mellan ett flertal ätter om makten i det medeltidsliknande riket Västeros, där drakar och demoner har fått ge plats åt en svartsynt psykologisk realism.
Tv-seriens skapare David Benioff och Dan Weiss har förstås inte skonats från fansens angelägna och ofta väl frispråkiga intresse. Till exempel har hätska debatter om allt från rollbesättning till detaljfrågor som rekvisita pågått online under hela produktionen. Det är emellertid ett kontrollbehov som välkomnas av både Benioff och Weiss. Cinema åkte till Los Angeles för att prata med de två manusförfattarna och producenterna om det femåriga arbetet med att göra Martins böcker till HBO:s största projekt sedan det porriga historieeposet Rome. Samtidigt bytte vi några ord med George R.R. Martin själv, liksom med skådespelarna Sean Bean (som här åter bär medeltidskläder på hästrygg, vilket han tidigare setts göra bland annat i Sagan om Ringen-filmerna), samt Emilia Clarke. Valet av Bean i en av huvudrollerna var ett av de första stegen i processen. Dessförinnan var dock författarduon tvungen att få Martin att ge dem manusrättigheterna, vilket många hade försökt med innan. Benioff är road av minnet:
– Vi åt lunch med George här i Los Angeles. Mitt under måltiden sa han plötsligt att han ville fråga oss en sak. Genom sättet han sa det på förstod jag att det nog rörde sig om ett kunskapstest eller något liknande. Han undrade om vi visste vilka som är de biologiska föräldrarna till karaktären Jon Snow. Lyckligtvis var det något som vi hade funderat på ett tag och som tur var svarade vi rätt. Om vi hade svarat fel är nog sannolikheten stor att vi inte hade suttit och blivit intervjuade av dig här idag. George har arbetat inom tv-branschen tidigare och har varit med ett tag. Han har en sund dos skepticism i sig. Alla manusförfattare som har vänt sig till honom har självklart sagt att de kommer att göra en trogen tolkning av böckerna, så han gjorde nog rätt som inte gav oss sitt förtroende innan vi bevisade att vi förtjänade det.
Bran Stark (Isaac Hempstead-Wright) och Jon Snow (Kit Harington). FOTO: HBO
David Benioff är en av Hollywoods mest hajpade pennor och har bland annat skrivit filmmanusadaptioner av sin egen roman The 25th Hour och Khaled Hosseinis bästsäljare The Kite Runner, samt originalmanus till filmer som Brothers och X-Men Origins: Wolverine (som den polisongbeprydde Benioff lustigt nog liknar till utseendet). Han har även utvecklat ett filmmanus av Heavier Than Heaven – Charles R. Cross biografi om Kurt Cobain – som ännu inte har filmats. Dan Weiss är också en erfaren författare som har skrivit både prosa och filmmanus, bland annat en adaption av dataspelsserien Halo. Men något som ens kommer i närheten av jätteprojektet Game of Thrones har ingen av dem varit med om förut. Ambitionen är att beta av en bok per säsong och enligt Benioff har det varit en stor utmaning att paketera om Martins oerhört innehållsrika universum till ett nytt format utan att göra avkall på något:
– George har sagt att de här böckerna var lite av hans flykt från Hollywood. Efter att ha jobbat med tv här i tio år och blivit ganska luttrad bestämde han sig för att skriva något som ingen någonsin skulle filma. Det verkade omöjligt att någon skulle kunna täcka in allt det här. Rollistan skulle bli för lång och det skulle inte finnas tillräckligt många slott. Visserligen har HBO gett oss mycket att leka med, men vi har knappast en långfilmsbudget på 200 miljoner dollar. Vi har försökt att fånga den här enorma historien på en ganska begränsad tid, med de pengar vi har. Det har varit en prövning, men vi har hela tiden lutat oss tillbaka mot den fantastiska berättelse som George har skapat. Sen har det hjälp att storyn inte är beroende av massiva effekter, som till exempel ett fält där miljoner orcher slåss mot miljoner människor och alver. Det finns magi i den här världen, men den håller sig för det mesta i marginalerna.
Daenerys Targaryen (Emilia Clarke). FOTO: HBO
Inspelningen av Game of Thrones ägde rum i Belfast, Marocko och på Malta och bjöd på utmaningar även för många av skådespelarna. Nykomlingen Emilia Clarke – som garanterat kommer att bli en ny stjärna genom rollen som exilprinsessan Daenerys Targaryen – var en av dem som hade dialogpartier på det nya språket dothraki. I böckerna finns språket med bara i liten skala och specialutvecklades därför för tv-serien. Clarke berättar uppspelt om det hela:
– Dothraki är ett helt komplett språk, skapat av en fantastiskt intelligent man (David J. Petersen, reds. anm.). Men vi fick ingen grammatik- och ordbok att plugga in. Istället lärde vi oss raderna och ordens intonation genom att jämföra dem på både engelska och dothraki.
Flera av Clarkes scener i den utpräglat filmiska tv-serien spelades därtill in under tidspress inom ”den magiska timmen”, som är filmspråk för stunden innan solnedgången då ljusets fördelning blir mjuk och dunkel. Exempel på andra huvudrollsinnehavare är Peter Dinklage (från The Station Agent och Death at a Funeral), Lena Heady (från 300 och Bröderna Grimm) och danske Nikolai Coster-Waldau (från Underbar och älskad av alla). En av de allra tyngsta rollerna – den rättrådige Eddard “Ned” Stark – spelas av Sean Bean, som redan är märkbart uttråkad av den ofrånkomliga jämförelsen med hans roll som Boromir i Sagan om ringen:
– Båda har onekligen den där mytologiska och legendariska stämningen i medeltida miljöer. Men jag tycker ändå att karaktärerna och berättelsen är väldigt olika. Det här är en mycket mer vågad produktion som inte alls riktar sig till barn och det var bland annat därför som jag drogs till rollen. Plus att tv-bolaget är HBO, som ju har ett rykte om att pusha på gränserna och göra kvalitetsmaterial. De lät som ett passande hem åt Game of Thrones.
Eddard Stark (Sean Bean). FOTO: HBO
Att George R.R. Martins värld till stor del är befriad från den typ av hokus pokus som vanligtvis präglar fantasygenren har bidragit till att böckerna har fått många fans utanför den väntade läsekretsen. Därmed inte sagt att sagovarelser och mystik inte har en viktig plats i berättelsen. Invånarna i Västerros är medvetna om att drakar har existerat, samt att det bor spökliknande gestalter bakom den stora ismuren i norr, men ingen har sett dessa varelser under sin livstid. Det gör att övernaturliga fenomen bemöts med en misstro som vi känner igen från vår egen kultur. Dan Weiss gör en jämförelse med genrens gudfader, J.R.R. Tolkien:
– När Gandalf dyker upp med sitt trollspö i Sagan om ringen och skjuter ut fyrverkerier, så jublar och klappar alla omkring honom. Om det skedde i Västeros skulle folk förmodligen skrika och springa därifrån, eftersom det inte är något som händer varje dag i deras värld.
Ett ännu viktigare drag hos Martin och det som gör honom till en sann förnyare av genren är att hans karaktärer är så komplexa att de nästan aldrig går att se som helt onda eller goda. Detta är något som Benioff och Weiss har tagit fasta på i Game of Thrones. Trots att de båda är fans av Tolkien och den typ av kategoriserande fantasy som han har gett upphov till, är de mer fascinerade av de moraliska dilemman som finns hos Martin. Dan Weiss förklarar varför:
– Jag älskar Sagan om ringen och tycker att den världen är fantastisk, men varför skulle vi försöka bygga vidare på den? Det finns ett outforskat område inom fantasy där vi vill bygga något. I Game of Thrones beror människors beteenden på relaterbara känslor, istället för något som lusten att utplåna ondskans existens. Ibland kan det dessutom vara mer intressant med ett val mellan två konflikterande godheter, än det betydligt enklare valet mellan ont och gott.
George R.R. Martin, författare till den pågående romansviten Sagan om is och eld - som tv-serien Game of Thrones baseras på. FOTO: HBO
Game of Thrones skapare, Dan Weiss och David Benioff.
Men Benioff understryker att det finns gott om lögner, snusk, våld och andra dåligheter:
– När jag växte upp var jag besatt av Tolkien och det har säkert påverkat mitt skrivande, men Georges böcker talar mycket mer till mig som vuxen. Jag har till exempel svårt att tro på att någon av hoberna någonsin känner sig kåta. Tolkien brydde sig inte om sådant, medan Georges karaktärer liknar riktiga människor. De är kapabla till ondskefulla handlingar och total hänsynslöshet, men allt eftersom förstår man mer om dem och varför de gör som de gör. Det är inte för att de är satans trotjänare eller sadister. De har väldigt komplicerade motiv och lever i en realistisk värld. Den tillhör inte vår egen, men den känns i allra högsta grad verklig.
Hur den världen ter sig i tv-rutan är något som George R.R. Martin har haft ganska mycket att säga till om. Förutom att vara exekutiv producent för Game of Thrones skriver han ett manus per säsong. Det är välkänt att Martin inte är den lättaste att behaga, men han säger sig vara väldigt nöjd med hur Benioff och Weiss har omformat hans böcker till rörliga bilder:
– När jag har sett på de inspelade scenerna så är det mina karaktärer och min värld som utspelas. Det gäller även för de scener som David och Dan har skrivit och som inte finns med i böckerna. Jag känner att de är min berättelse de visar. Hittills har allting gått väldigt bra. Men vi har en lång väg framför oss. Det här är bara första säsongen och vi hoppas att den ska förnyas för en andra och en tredje säsong, om tv-serien blir tillräckligt populär. Så småningom kommer jag att ha skrivit sju böcker och de kanske ha gjort nio säsonger. Jag vet tillräckligt mycket för att inse att det inte finns några garantier inom tv, men det är åtminstone min dröm.
FAKTA:
Tv-serien: En episk fantasyserie som utspelar sig i och kring riket Västeros (som det heter i översättning – i den amerikanska upplagan säger man Westeros), där det pågår en hänsynslös kamp om tronmakten mellan kungaätter, riddare och lorder. Den första episoden av den första säsongen, som består av tio avsnitt, premiärvisas i USA 17 april.
Böckerna: Tv-serien bygger på George R.R. Martins romansvit Sagan om is och eld (A Song of Ice and Fire), i vilken fyra av sju planerade delar hittills har kommit ut; Kampen om järntronen (A Game of Thrones), Kungarnas krig (A Clash of Kings), Svärdets makt (A Storm of Swords) och A Feast for Crows. En femte roman, A Dance with Dragons, släpps i juli. Böckerna har översatts till över 20 språk och sålts i över sju miljoner exemplar.
Game of Thrones visas på Canal Plus från och med 4 maj.
ERIK AUGUSTIN PALM
