Världsmusiker med afroklang

Published on June 20, 2010 in Lira Musikmagasin.

Los Angeles-kollektivet Fool's Gold softar vid en vägg. Annars har de en stark passion för afrikansk musik, fast på hebreiska. FOTO: EMILY SCHUR

Möten mellan afrikansk folkmusik och västerländsk populärmusik är välrepresenterade i den postmoderna kulturfloran, där artister som Paul Simon och David Byrne varit stilbildande. Det senaste decenniet har en ny Afrikainfluerad våg brett ut sig, vars forum snarare varit hippa klubbar i New York och Paris än batikfärgade folkmusikfestivaler. Erik Augustin Palm granskar rörelsen och de musikhistoriska frågor den aktualiserat.

Klockan är elva på fredagskvällen och på rockklubben Emo’s i centrala Austin strömmar det in folk. South By Southwest-mässan 2010 har nått fram till sin andra och avslutande helg, där merparten av världens just nu hetaste musiklöften visar upp sig, parallellt med internationellt hajpade filmskapare och innovativa IT-utvecklare. Under tio dagar i Mars varje år förvandlas Texas huvudstad till popkulturens trendmecka, där designerjeans och limiterade sneakers möter cowboyboots i vägdammet. I kväll är trycket stort för att se veckans sista spelning med Los Angeles-kollektivet Fool’s Gold. När de intar scenen ser de ut att vara vilket nytt, moderiktigt amerikanskt indieband som helst, men tonerna som snart strömmar ur högtalarna är en prunkande hybrid av malinesisk ökenrock, kongolesisk soukous och highlife från Ghana. Publiken jublar, dansar uppsluppet och verkar för en stund glömma att den faktiskt är i Texas.
Fool’s Gold är inte ensamma. Under de senaste åren har flera alternativa västerländska artister tolkat afrikansk musik i en väldesignad skrud av pop, rock och dansmusik.

Det mest inflytelserika exemplet är förmodligen New York-bandet Vampire Weekend, som förenar välstruken urban indiepop med spexig afropop under det självpåhittade genrenamnet ”Upper West Side Soweto”. Kritikerna jublade och plötsligt stuffade indiekids i manchesterbyxor runt till rytmer mer anrika än något annat på deras i-podar. En av skillnaderna mellan Vampire Weekend och Fool’s Gold tycks vara att de senare tillägnar sig afrikansk musik på en betydligt djupare och mer hängiven nivå. Här är inte Afrika en exotisk krydda, det är kärnan. När undertecknad träffar bandledarna Luke Top (sång, elbas) och Lewis Pesacov (gitarr) för en pratstund i centrala Austin, påpekar de vikten av att förstå musiktraditionerna man tolkar:
– Man måste ha en grund för att ha något att stå på som musiker. För att vi verkligen ska kunna filtrera genom influenser måste vi självklart veta exakt vad det är vi filtrerar, säger Top.
Fool’s Gold består av ett tiotal medlemmar med skiftande ursprung. Två är från Sydamerika, två är från mellanöstern och sångaren Luke Top invandrade till Kalifornien från Israel med sin familj som fyraåring. Pesacov är vit amerikan och ser bandet som en etnisk kompott högst representativ för Los Angeles. Någon afrikansk medlem finns inte, vilket har höjt vissa afromusikpuritaners ögonbryn – i synnerhet i början av bandets karriär.
– En del människor blir nog fortfarande avtända av den grejen. Jag tycker att det är väldigt synd att de är så trångsynta, eftersom det enda det egentligen handlar om är själva musiken. Belackarna lägger för stor vikt vid etnicitet, säger Pesacov.
– Samtidigt har vi blivit oerhört välkomnade. Det är faktiskt förvånande hur få som har ifrågasatt oss. Vår musik är väldigt intuitiv och min upplevelse är att folk kan relatera till den omedelbart, utan att intellektualisera den. De känner tonerna i sin kropp och svetten droppa från sina nackar. I våra liveshower vill vi inte ha någon barriär vid scenen. Vi vill möta publiken och dela ögonblicket med dem. När man väl kommer till våra konserter och upplever allt detta tror jag att den där ifrågasättande hållningen faller bort, säger Top.
Det stämmer. För den som sett Fool’s Gold live bör det inte råda någon tvekan om att bandets förhållningssätt till afrikansk musik enbart grundas på en stark passion, precis som till de andra traditioner och genrer som finns i den vilt musikaliska blandningen på deras kritikerrosade, självbetitlade debutalbum. Afropop är kärnan, men där hörs till exempel även toner från Mellanöstern och fusion-jazz. Top sjunger dessutom ofta på hebreiska, som på den smäktande ”Nadine”. Men texter på afrikanska språk har aldrig varit aktuella.
– För att verkligen kunna sjunga från hjärtat krävs det en språklig förbindelse till orden. Jag sjunger på hebreiska av specifika, personliga anledningar. Det skulle inte kännas vettigt att göra det på ett språk jag inte kan. Med hebreiska kan jag också genomföra väldigt många melodiska idéer som jag inte kan åstadkomma med engelskan.

Ingrid Monson, professor i afroamerikansk musik vid Harvard University, tycker att man även bör intressera sig för kulturen bakom den musik man spelar. FOTO: HARVARD UNIVERSITY

Det hårda synandet av västerländska musiker med afrikanskt anstruken repertoar som i viss mån drabbat Vampire Weekend och Fool’s Gold, härstammar från debatten som följde släppet av David Byrnes och Brian Enos album ”My Life in the Bush of Ghosts” från 1981, samt Paul Simons ”Graceland” från 1986. Många ser dessa två album som stilbildande för den afroinfluerade våg som gått i cykler i väst fram till i dag, även om andra samtida album av bland andra Stuart Copeland och Malcom McLaren också hade en stark Afrikaprägel. New York Times-kritikern Jon Pareles kallade Byrnes och Enos verk för ”kulturell imperialism”. Frågan om den vite mannens exploatering av afrikansk musik blev ännu mer central efter att ”Graceland” släpptes mitt under rådande apartheid. Albumet sågs som kontroversiellt främst för att Simon bröt mot bojkotten av Sydafrika ”för egen vinnings skull” och att han samarbetat med sydafrikanska musiker utan att ge dem den uppmärksamhet och den ersättning de förtjänat. Kritiken verkade bortse från att Paul Simons enda syfte varit att hylla sydafrikansk musik.
– Om du till exempel skulle fråga Joseph Shabalala i Ladysmith Black Mambazo, så är han väldigt glad över att Paul Simon kom och samarbetade med dem. Tack vare deras medverkan på Graceland blev de sedan internationella stjärnor på egen hand.
Det säger Ingrid Monson, professor i afroamerikansk musik vid Institutionen för afrikanska och afroamerikanska studier vid Harvard University. Hon arbetar just nu med en bok om den malinesiska balafonmusikern Neba Solo, där hon belyser flera sociopolitiska frågeställningar som berör västvärldens relation till afrikansk musik. Monson menar liksom Fool’s Gold att den som tolkar andras folktraditioner även bör intressera sig för kulturen som skapar tonerna:
– För mig är det hela en fråga om vilken etisk hållning man har. Det är ju en sak om man enbart sitter i väst och lär sig musiken från inspelningar och för in det i sin egen kreativa process. Själva impulsen att höra ett ljud man tycker om och att sedan spela det, är det självklart inget fel på. Tvärtom är det vackert och högst mänskligt. Men om man åker utomlands och spelar med en afrikansk musiker och sedan kommer hem och definierar den musiken som ens egen, då har man plötsligt gått över en etisk gräns.

Monsons inställning delas av Louise Meintjes, professor i musik vid Duke University och författare till den mest berömda studien av ”Graceland”. Meintjes växte upp i Sydafrika under apartheids slut och har därför kunnat betrakta skivprojektet ur ett sydafrikanskt perspektiv. På frågan om det ibland inte kan vara lätt överdrivet att läsa in politiska nivåer även i kulturellt överskridande musik från idag, svarar hon följande:
– Min ståndpunkt är att det inte finns något sådant som ”musik på egna villkor”. Kreativa val får politiska implikationer. Om man som jag anser att olika former av representation inom musik får konsekvenser i verkligheten, då borde man se exotisering som något problematiskt. Men det hela gäller självklart inte gränsöverskridande samarbeten i sig självt. Frågan är snarare hur musiker samarbetar, samt vem som tjänar mest på det hela.
Situationen för Paul Simon och David Byrne på 80-talet skiljer sig dock radikalt från dagens västerländska Afrikaevangelister, med laptopar i knäna och Facebookvänner över hela världen. Yngre musikgenerationers växande känsla av globalt medborgarskap, där kulturella och musikaliska gränser mycket tack vare internet blivit lättare att överskrida från alla håll, talar för att det visst går att värdera musik på egna grunder. Esau Mwamwaya från Malawi är en tredjedel av det hajpade svensk-fransk-afrikanska dansmusikprojektet The Very Best. Han tycker inte att man längre kan tala om lånande i musik, utan att alla delar på samma kaka:
– Vi lever i en allt mer globaliserad värld och musik kan mycket väl vara en av de första saker som blir helt globaliserade. Vad jag menar är att du inte nödvändigtvis måste gå djupare in i den musik du tolkar. Det är självklart ett problem om du för in element i din egen kontext utan att förstå var de kommer ifrån, men du måste till exempel inte åka till Afrika eftersom att internet har förenklat allt för oss. Jag växte upp med att lyssna på mycket västerländsk musik och det har haft ett stort inflytande på den musik jag gör i dag, så det som händer i väst händer alltså även i Afrika. Människor måste titta på båda sidorna av myntet.

Svensk-fransk-afrikanska dansmusikprojektet The Very Best består av Johan Karlberg från Linköping, Esau Mwamwaya från Malawi och Etienne Tron från Frankrike. FOTO: ABBEY BRADEN

Dagen efter Fool’s Golds fullsatta konsert på Emo’s spelar The Very Best på South By Southwests officiella avslutningsfest, arrangerad av den inflytelserika musiksajten Pitchfork. Lokalen är den vilda västern-inspirerade rockbaren Scoot Inn i utkanten av Austin. The Very Best består utöver Mwamwaya av Johan Karlberg från Linköping och Etienne Tron från Frankrike (som ihop utgör den Londonbaserade producentduon Radioclit). Under denna turné är gruppen utan Etienne och förstärkt med tre svarta sångare. Åsynen av det afroeuropeiska dansmusikundret på den saloonliknande utomhusscenen av träplank med namnet ”Scoot Inn” skrivet i cowboytypsnitt, blir om något en rolig och träffande illustration av ett kulturcollage.
Johan Karlberg har bott i London de senaste tio åren och där utvecklat en framgångsrik karriär som producent, med remixer av bland andra Vampire Weekend och den brasilianska baile funk-kvartetten Bondo Do Rolê. Karlberg har fascinerats av Afrika sedan barndomen:
– Ett av mina tidigaste musikminnen var när pappa spelade ”Graceland” på julafton, när jag var runt fem år gammal. Jag älskade skivan och bad om att få höra den resten av kvällen. Självkart hade jag ingen aning om att det var sydafrikansk musik, det förstod jag först flera år senare. Men jag antar att upplevelsen ändå lade en sorts grund för mitt afromusikintresse. Det hela tog fart på allvar för ungefär åtta år sedan när jag upptäckte genrer som kuduro och coupe decale, samt ny sydafrikansk dansmusik som till exempel housevarianten kwaito.
The Very Best bildades 2006 i stadsdelen Clapton i östra London, där Mwamwaya då ägde en secondhandbutik. Radioclit-duon var stammisar och hade sin studio mitt över gatan. Kontakten ledde till ett musiksamarbete som resulterade i 2008 års kanske hetaste mixtejp, ”Esau Mwamwaya and Radioclit Are the Very Best”, samt fjolårets kritikerrosade debutalbum ”Warm Heart of Africa”. Turnerandet och det fortsatta samarbetet med Mwamwaya – som nu åter bor i Malawi – har gjort Karlberg till en sann världsmedborgare. Nu har han dessutom fått chansen att ge något tillbaka åt den kontinent som inspirerat honom så mycket:
– Jag har precis köpt mark i Malawis huvudstad Lilongwe, ihop med Esau. Han bygger ett hus till sin familj där och jag bygger en studio och ett annat hus tillsammans med lite andra människor, där artister kan spela in och bo. Många artister i Malawi har inte råd att på egen hand spela in eller ens köpa instrument eller en dator. Vi vill hjälpa dem att kunna nå ut. Planen är att ha studion som en gratis inspelningsplats för vem som helst. Förhoppningsvis kan det hela även locka fler västerländska artister att åka till Malawi och spela in musik.

Esau Mwamwaya från The Very Best tycker inte att man längre kan tala om lånande i musik. FOTO: DAN WILTON

The Ruby Suns från Nya Zeeland är en annan afroinfluerad indie-akt som också spelade på årets South By Southwest-mässa. Projektet består under turnéerna av en trio, men utgörs på inspelningarna numera enbart av grundaren Ryan McPhun från Kalifornien – som efter många och långa resor till bland annat Sydostasien och Afrika beslutade sig för att göra Nya Zeeland till sitt hem. Hans tredje fullängdare ”Fight Softly” kom ut i februari, vars psykedeliska mix av synthorienterad indiepop och afrikabetonad världsmusik har fått kritiker överallt att le. För McPhun är Afrikainfluenserna ett resultat av både hans familj och internet:
– Min styvmor är från Zimbabwe och jag har rest till sydafrikanska länder flera gånger på både semester och besök till mina styvmorföräldrar. Inledningsvis var jag inte lika intresserad av dansmusik som jag är i dag, så det jag först fick upp ögonen för var gitarrbaserad highlife från Ghana och Nigeria. Senare hittade jag några afromusikbloggar med fantastiskt material. Favoriterna var länge bloggarna ”Awesome Tapes From Africa” och ”World Passport”. På sistone har jag kommit in på mer modern afrikansk dansmusik som till exempel coupe decale från Elfenbenskusten, kuduro från Angola och funana från Cape Verde. Allt det här hittade jag genom att surfa på nätet i mitt sovrum i Auckland, som i princip ligger så långt bort från Afrika du kan komma, både kulturellt och geografiskt.
McPhun tycker att den strikta rannsakningen av afroinfluerade artister från väst är löjlig:
– Jag älskar Enya och hon är en influens för mig, men jag vet väldigt lite om gaelisk och irländsk kultur. En afrikansk producent kan influera mig lika mycket som Quincy Jones produktion av Michael Jacksons klassiker ”Bad”, vilket i allra högsta grad är fallet på ”Fight Softly”. Det finns inget klandervärt i att plocka element från andras musiktraditioner.
Vad består då dragningskraften i den afrikanska musiken av för McPhun?
– De komplexa rytmmönstren var det som först drog mig till highlife-genren. Det sätt som trummorna samspelar med de andra percussion-instrumenten. Det låter ofta som att de är utbildade jazzmusiker eller något liknande, men det är sällan fallet. Generellt verkar det spelsättet vara en del av kulturen mer än på många andra platser. USA hade massproducerad bubbelgumspop på 60-talet, medan Nigeria hade märkliga tidssignaturer och intensivt rytmiska kontrapunkter.

För Ryan McPhun och hans The Ruby Suns är afrikainfluenserna ett resultat av både hans familj och internet. FOTO: MILANA RADOJCIC

Lewis Pesacov i Fool’s Gold är även han lockad av musikens tidsaspekt:
– Afrikansk musik i allmänhet har ett helt annorlunda psykologiskt synsätt på tid. Låtarna är ofta väldigt långa. En av mina favoritlåtar från Kongo är 16 minuter lång och var nummer ett på den kongolesiska hitlistan 1984. Något sådant skulle aldrig hända i USA, eftersom vi har mycket kortare koncentrationsspann här. Det där att låta musiken tuffa fram som ett tåg är en av de mest fascinerande sakerna för mig. Men mycket tidig deltablues bär i och för sig också på det draget. Låtarna kan vara sju minuter långa och har ett transliknande tillstånd. Det är ett utmärkt sätt att höra på likheterna mellan de två musikformerna.
Just de musikhistoriska kopplingarna mellan afrikansk och afroamerikansk musik, är något som Pesacov också tror har bidragit till dagens afrotrend bland västerländska musiker:
– Amerikansk musik är skapad utifrån afrikansk musik. Elvis Presley och Chuck Berry kommer till exempel från bluesen, som ju delar samma DNA som mycket västafrikansk musik. Därför är vi som amerikaner och västerlänningar i allmänhet betydligt mer kopplade till afrikansk musik än till exempel asiatisk. Och intresset går i båda riktningar. I många västafrikanska länder älskar man amerikansk country och på 70-talet var det väldigt populärt att spela det där. De älskar sången och ackordföljderna, som liknar varandra till stor del.
Under ett Londonbesök tidigare i år fick Fool’s Gold agera förband åt och jamma med sina idoler Tinariwen. De hypnotiska ökenrockarna från Mali har blivit väldigt uppmärksammade i amerikansk och europeisk popkulturpress på senare år, liksom andra malinesiska artister som Toumani Diabaté och Amadou & Mariam. Upplevelsen har gett Pesacov mersmak:
– Jag lärde mig så mycket bara genom att spela 10 minuter backstage med bandledaren Ibrahim Ag Alhabib, så jag kan bara föreställa mig hur mycket jag skulle utvecklas om jag faktiskt fick åka till Mali och spela mer fördjupat med dessa fantastiska musiker.

Ansvarig för ljudbilden på Tinariwens första magiska album ”The Radio Tisdas Sessions” från 2001, är den brittiske bluesgitarristen, producenten och kompositören Justin Adams. Han kallas ibland för Englands egen Ry Cooder på grund av sina många tvärkulturella samarbeten.
– Att producera Tinariwens första album var en av mitt livs stora höjdpunkter. När jag först hörde dem märkte jag kopplingar till så mycket av den musik jag har älskat under mitt liv. Nordafrikanskt, malinesiskt, blues, reggae och till och med keltisk musik.
Länge har Adams haft en viktig roll i kulisserna bakom världskända artister som till exempel Jah Wobble, Sinead O’Connor, Natacha Atlas och Robert Plant, men de senaste åren har Adams själv tagit plats i rampljuset genom sitt massivt rosade samarbete med den gambianska riti- och bologospelaren Juldeh Camara (riti är en ensträngad afrikansk fiol och bologo en tvåsträngad banjo, ungefär). På de två hyllade albumen ”Soul Science” från 2007 och ”Tell No Lies” från 2009 bubblar en kokande musikalisk röra fram, som landar någonstans mellan extatisk deltablues och fulanimelodier besläktade med brittisk rock’n’roll.
– Efter min första resa till Mali gjorde jag skivan Desert Road, efter att i flera år ha studerat nord- och västafrikansk musik, liksom blues och dub. Skivan blev mitt personliga svar på all den inspirationen och Juldeh råkade höra den när han turnerade i England. Rytmerna, skalorna och strukturerna kände han igen, men tyckte samtidigt att det fanns något annorlunda där. Han ringde sedan upp mig och när han spelade sitt instrument i luren förstod jag genast att vi kunde samarbeta. Hans sound låg precis inom det område jag arbetade i. Arabiskt anstrukna tongångar som är märkligt bluesiga och med en stark känsla av afrikansk trans.

"Jag försvarar alla musikers rätt att använda vilken stil eller vilket instrument de vill", säger Justin Adams, gitarrist och producent, här med sina medspelare Juldeh Camara, riti och sång, till höger, och Salah Dawson Miller, nordafrikansk percussion, till vänster. FOTO: YORK TILLYER

Genom sitt ambassadörskap för afrikansk musik och samarbetet med Juldeh Camara borde Adams falla helt inom ramarna för Ingrid Monsons och Louise Meintjes granskningsområde. Adams själv verkar dock inte intressera sig nämnvärt för diskursen i fråga och tycker inte att hans yngre kollegor borde känna någon överdriven varsamhet inför samlandet av influenser från andra kulturer:
– Jag försvarar alla musikers rätt att använda vilken stil eller vilket instrument de vill. Det finns inga regler. Musiktraditioner har varit på resande fot ända sedan människans ursprung. Det är ett ostoppbart fenomen. Det som många tycks hetsa upp sig över är någon sorts idé om kolonialistiskt utnyttjande, där en stor västerländsk stjärna skulle ta alla pengar och all ära i ett lågbetalt och musikaliskt urvattnat samarbete med en afrikan. Men för mig är det uppenbart att de flesta musiker i vår värld liknar varandra. De vill spela, bli omtyckta och få betalt. Alla som möjliggör detta borde uppmuntras. Dessutom har alla afrikanska artister jag någonsin träffat älskat västerländsk musik och jag är säker på att de har färgats av den.
Att pop- och rockstjärnor från Europa och USA söker efter något mer ”genuint” och ”äkta” genom att förena den egna musiktraditionen med andras, är ett välbekant fenomen för vem som helst med någorlunda pophistoriskt kunnande. Utöver Paul Simon och David Byrne är andra klassiska exempel The Beatles vallfärdande till Indien och The Rolling Stones inspelningar i Marocko. Men för musiker från yngre generationer som Fool’s Gold, The Very Best och The Ruby Suns är de kulturella gränserna inte lika svårgenomträngliga och därför heller inte lika exotiska. Kvar blir en värld av fantastiska ljud till för alla som vill lyssna, där musiktraditionerna finner sina egna vägar. Kanske definieras tonernas naturliga urval bäst av Neba Solo, citerad av Ingrid Monson; ”Du älskar den musik som din kropp behöver”.

SKIVTIPS: NYSKAPANDE & AFROINFLUERAT:

• Buraka Som Sistema: ”Black Diamond” (Fabric Records, 2008). Denna portugisiska dansmusikgrupp har kommit att bli en av de främsta ambassadörerna i väst för angolansk kuduro, förenad med elektroniska toner och smattrande beats. Andra albumet ”Black Diamond” uppvisar mixen bäst.

• El Guincho: ”Alegranza” (Discoteca Océano / XL, 2008). Barcelonas egen motsvarighet till Diplo heter Pablo Díaz-Reixa och går under artistnamnet El Guincho. På sin andra fullängdare kombinerar han indie och techno med en mängd folkmusiktraditioner, där afropop står i fokus. Sann blandglädje.

• Fool’s Gold: ”Fool’s Gold” (Iamsound, 2009). Vampire Weekends musikaliska släktingar på den amerikanska västkusten har verkligen pluggat på sin världsmusik. Deras eklektiska afro-mellanöstern-pop i en solgassande Los Angeles-inramning får dig att vilja dansa, upptäcka och le natten lång.

• The Very Best: ”Warm Heart of Africa” (Green Owl Records, 2009). Den svensk-fransk-afrikanska danstrion The Very Best är lika älskade i New York som i Malawi, med skillnaden att deras texter förstås på sistnämnda plats. Debutalbumet gästas av M.I.A. och Ezra Koenig från Vampire Weekend.

• Justin Adams & Juldeh Camara: ”Tell No Lies” (Real World, 2009). Livsbejakande afroblues och dansant ethno-rock’n’roll stöps här fram av två musikaliska giganter, som förenas i en uppsluppen kärlek till musikutbyten.

• The Ruby Suns: ”Fight Softly” (Sub Pop, 2010). Ryan McPhun visar på sin senaste fullängdare upp en mindre påtaglig afroprägel än tidigare. Men musiken utgörs fortfarande av sofistikerade sammanvävningar av ljuv synthindiepop och olika folkmusiktraditioner med Afrika i förgrunden.

ERIK AUGUSTIN PALM

Robin Hood utan gröna tajts

Published on May 11, 2010 in Svenska Dagbladet.

Russell Crowe spelar en råbarkad version av Robin Hood i Ridley Scotts nya mastodontfilm. FOTO: AP PHOTO/UNIVERSAL PICTURES, DAVID APPLEBY

När Ridley Scott tar sig an legenden om Robin Hood hamnar resultatet långt från käck skogsakrobatik i trikåer. Demonregissören har haft ambitionen att göra den definitiva berättelsen om den laglöse hjälten, som här porträtteras av en råbarkad Russell Crowe. På fredag har filmen svensk premiär.

De rörliga bildernas historia rymmer ett stort antal skildringar av den legendariska engelska stråtrövaren som tar från de rika och ger åt de fattiga. Från 30-talsklassikern The adventures of Robin Hood med Errol Flynn i huvudrollen, till Walt Disneys folkkära animerade tappning från 1973, till senare versioner som den hurtigt romantiska Robin Hood: Prince of thieves från 1991, där Kevin Costner elegant flaxar omkring i trädkronorna. Mastodontfilmregissören Ridley Scott står för den senaste tolkningen, som imorgon öppnar Cannesfestivalen utom tävlan. När SvD träffar Scott för en pratstund i Beverly Hills sågar han alla föregångsfilmer utom en:

–Jag förstår inte riktigt det här med de gröna tajtsen, men jag gillar Mel Brooks version av Robin Hood. Men in tights är helt klart bäst av dem alla.

Gapskratt och parodiska referenser till tidigare Robin Hood-filmer är inte att vänta sig av Scotts storslagna äventyrsepos, där den heroiske pilbågsvirtuosen spelas av Russell Crowe i en välbekant machoskrud. Filmen bär på grandios action i sann Gladiator-anda. Detta är femte gången som Scott samarbetar med Crowe. Varför fungerar duon så bra ihop?

–Jag tror att vi tolererar varandra vid det här laget. Och vi är nog ganska lika på ett sätt, genom att vi båda är väldigt rättframma. Folk tycker ofta att jag är vresig när de först träffar mig, men det är jag inte. Det är rättframhet. Detsamma gäller för Crowe.

På grund av manusomskrivningar försenades filmproduktionen kraftigt. Först var Crowe tänkt att spela stadens sheriff istället för Robin Hood, varefter en kombination av de två karaktärerna var aktuell, innan Scott slutligen bestämde sig för att låta den ädle rövaren stå helt i fokus. Ursprungstiteln Nottingham ger Scott inte mycket för.

–Det var en helt galen idé. Skulle man spendera alla marknadsföringspengar på att förklara vad Nottingham är, när det redan fanns en titel? Robin Hood är känd i princip över hela världen. Min upplevelse är att han är en väldigt global figur.

- Vi är ganska lika på ett sätt, genom att vi båda är väldigt rättframma. Folk tycker ofta att jag är vresig när de först träffar mig, men det är jag inte, säger Ridley Scott om samarbetet med Russell Crowe. FOTO: BELA SZANDELSZKY/AP

Även om Scott vill att hans Robin Hood ska skilja sig från mängden, vore filmen naturligtvis haltande utan den givna romantiska parallellhistorien. Marion spelas här av Cate Blanchett, i vad som förefaller vara en lätt Jeanne D’Arc-inspirerad roll (och Marions pappa spelas i sin tur av allas vår Max von Sydow):

–Hon är definitivt ingen ömtålig jungfru, det skulle Blanchett inte ha gått med på.

Scotts version av Robin Hood faller in i en allt mer förekommande kategori av nytolkningar, där det innovativa elementet utgörs av att skildra huvudkaraktärens rötter. Precis som Batman begins beskriver Bruce Waynes förvandling till superhjälte i lädermundering, ser vi här hur Sir Robin Longstride förvandlas till Sherwoodskogens noble slagskämpe. Handlingen är förlagd till 1100-tales slut, där Robin Hood återvänder till sin engelska hemby efter att ha krigat i det tredje korståget. Ihop med sina vapendragare bekämpar han sedan den lokala sheriffens förtryck. Scott är uppenbart fascinerad av den historiska kontexten kring legenden om Robin Hood:

–Jag ville bara göra ett riktigt bra och äkta porträtt av honom, för att det aldrig har gjorts tidigare och för att jag verkligen tror att han en gång existerade. Han har nämnts alldeles för många gånger genom historien för att bara ha varit fiktion.

FAKTA
Ridley Scott föddes 1937 och är en trefaldigt Oscarsnominerad brittisk regissör och producent, som många anser vara en av vår tids största filmskapare. Till hans mest kända verk hör Alien (1979), Blade runner (1982), Thelma & Louise (1991), Gladiator (2000), Black hawk down (2001) och Hannibal (2001). Scott är känd för rigorösa produktioner med utpräglad stilistik och noggrann detaljhantering. Han arbetar gärna med skådespelare som har teaterbakgrund och är ofta själv med i castingprocessen. Vid sidan om spelfilm har Scott även producerat banbrytande reklamfilm – som till exempel den första Macintosh-reklamen (1984) – och äger produktionsbolaget Ridley Scott Associates tillsammans med sin bror, regissören Tony Scott. Framtida filmer av Scott inkluderar kostymdramat The kind one och en till Alien-film i 3D, som utspelar sig innan de tidigare filmerna.

ERIK AUGUSTIN PALM

Han är vinsnobbarnas motsats

Published on April 18, 2010 in Svenska Dagbladet.
</dt><dd class=

Gary Vaynerchuks populära videoblogg Wine library TV spelas för det mesta in på den enkla övervåningen i hans vinbutik i Springfield, New Jersey. Kameramannen Chris Mott syns sällan i bild, men fungerar som sidekick och har blivit något av en kultfigur hos Vaynerchuks fans. FOTO: RICHARD PERRY / THE NEW YORK TIMES

Han pratar i 120, jämför vinsorter med betong och har ätit jord för att utveckla sina smaklökar. Gary Vaynerchuk är alla traditionella vinsnobbars motsats. Genom sin videoblogg har han blivit en viktig aktör inom både vinbranschen och sociala medier.

”Internet är en 15-åring som inte har haft sex än”. Orden är Gary Vaynerchuks och platsen South by southwest i Austin, Texas. Den lite långsökta jämförelsen syftar på att webben fortfarande är i sin begynnelse, men full av möjligheter.

Hundratals har samlats denna eftermiddag i mitten av mars, för att lyssna till en av de hetaste talarna på USA:s största branschmässa inom musik, film och interaktiva medier.

I år är Vaynerchuk här som expert på sociala medier, men det är vin och hans attityd till ämnet som gjort honom till en stjärna. Över 90000 personer följer dagligen hans videoblogg Wine library TV , som startade 2006 och nu är uppe i runt 850 avsnitt. Dessa spelas in här och där, men främst på den spartanska övervåningen i Vaynerchuks vinbutik i New Jersey.

Vinprovningarna har ett kaotiskt upplägg, högt tempo, lustiga ordval och manér. Vaynerchuk talar intensivt i ett fritt flöde, som ofta leder till jämförelser långt från vanligt vinvokabulär. En sort smakar ”betongdamm” och en annan ”gamla strumpor”. I ett avsnitt paras vin ihop med frukostflingor och i ett annat med djupfryst mat. Att lukta på vin kallar Vaynerchuk för att ta en ”sniffy sniff”. Spottar ut gör han i en hink med en dekal från favoriterna, det amerikanska fotbollslaget New York Jets.

Det är minst sagt okonventionellt och så nära en vinkritiker kan komma att påminna om gonzoförfattaren Hunter S Thompson. Antagligen är det därför som de flesta i publiken på South by southwest bara skrattar när Vaynerchuk liknar webben vid en sexuellt oerfaren tonåring.

Genom sin videoblogg har Gary Vaynerchuk öppnat upp vinvärlden. FOTO: WINE LIBRARY TV. MONTAGE: SVD

Dagen efter presentationen träffar SvD en stressad men fokuserad Vaynerchuk.

– När du står på en så stor scen vill du självklart framkalla så mycket storm som möjligt. Det fanns helt klart en känsla av att jag var tvungen att leva upp till hajpen.

I skrivande stund har Gary V – som han också kallas – strax över 850000 följeslagare på Twitter. Kända Vaynerchuk-uttryck som ”The oakmonster” och ”MOTT…link it up” (riktat till kameramannen), har blivit slogans på t-shirts som fansen ”Vayniacs” stolt har på sig.

Men ingen gör så mycket för hajpen som Vaynerchuk själv. Vare sig ämnet är ett nytt vin eller hur viktigt det är med Facebook, säljer han hela tiden sitt namn parallellt – ofta genom uttalat självsmicker. Ändå blir nästan allt han gör charmigt, kanske delvis för att han ständigt framhåller sin tacksamhet och beundran inför andra. Vaynerchuk vet att inte alla gillar hans stil, men ser äktheten som en av förklaringarna till framgången.

–Det är ett tveeggat svärd, men det som är viktigare än min personlighet och min energi är att jag verkligen är mig själv.

Självberömmet är följaktligen inte onyanserat:

–Jag tror att jag är mer inflytelserik inom sociala medier än i vinvärlden. Varför? För att jag är helt enkelt oerhört mycket mer begåvad när det gäller att förstå affärer, marknadsföring och trender, än när det gäller vin.

Gary Vaynerchuk har utvecklat sitt vinkännande bland annat genom att äta jord. FOTO: WINE LIBRARY TV

Vaynerchuk kan dock lika mycket om vin som han älskar att pratar om det. Vägen till kunskap har gått via familjen. Han föddes i Vitryssland 1975 och emigrerade med sina föräldrar till New Jersey tre år senare, där hans pappa öppnade en vin- och spritbutik. Efter college tog han över pappans butik och döpte om den till Wine library.

1997 lanserade han sajten med samma namn och har nu fått det hela att blomstra till ett företag som omsätter 60 miljoner dollar per år. Drömmen är att en dag äga New York Jets.

V ad är målet med vinmissionerandet och det jämlöpande utvecklandet av sociala medier?

– Jag vill att folk ska lita på sina egna smaklökar och pröva olika viner, absolut. Men det är inte mitt yttersta syfte. Jag har en passion för att bryta ned komplicerade ämnen och göra dem lätta att konsumera. Vin är traditionellt sett något som människor inte förstår och sociala medier är definitivt något som folk inte begriper.

I tonåren började Vaynerchuk att odla sitt vinkännande. Dels genom vinböcker och magasin som Wine spectator, men även genom en mer ovanlig aktivitet: att faktiskt äta eller åtminstone smutta på en del av vinprovningarnas smakreferenser. Cigarrer, gräs och jord – det mesta slank ner.

Startpunkten för vinintresset handlade dock inte om själva smaken, eftersom den skedde långt innan laglig dryckesålder.

– I high school var jag helt inne på att samla baseballkort och märkte att man även kunde samla på vin. Så det var själva samlandet som fångade min uppmärksamhet.

Brytpunkten i karriären skedde på ett nästan ironiskt sätt.

–Jag skulle säga att det var genom gammelmedia som jag fick mitt genombrott och då i synnerhet min medverkan på Conan O’Briens show. Det legitimerade det jag gjorde och gav mig mycket utrymme, särskilt i bloggosfären.

Gary Vaynerchuk förbereder sig för inspelningen av ännu ett Wine library TV-avsnitt. FOTO: WINE LIBRARY TV

Vaynerchuks medverkan i Late night with Conan O’Brien var sannolikt ett resultat av att Wine library TV blivit uppmärksammat i bland annat Wall street journal och Time magazine. Efter tv-inslaget – där Vaynerchuk fick programledaren att äta jord med körsbär som smakreferens – började tv-framträdandena avlösa varandra.

Först omfamnades inte vinhuliganen från New Jersey av den traditionella vinvärlden, men uppmärksamhetens positiva effekter har ändrat attityden. I fjol utsågs Vaynerchuk till årets innovatör av vinmagasinet Wine enthusiast, samtidigt som han hamnade på plats 40 av 50 när det klassiska vinmagasinet Decanter utsåg vinvärldens tyngsta makthavare.

– Först tror jag att jag förvirrade dem, men det jag har gjort för branschen på det stora hela har blivit så respekterat. Jag har skapat många nya vindrickare, säger Vaynerchuk.

Många andra har dessutom tagit efter konceptet. Antalet vinbloggar växer snabbt, både i video- och textform. Den förmodligen mest populära vinbloggen i Sverige heter Finare vinare och har funnits sedan 2006. Flera andra svenska vinbloggar menar att Finare vinare är ”marknadsdrivande”. De ansvariga kallar sig för ”T” och ”S” och vill vara anonyma.

–Vi föredrar pseudonym, åtminstone så här i media. Dels vill vi inte bli uppringda eller få påhälsning av folk vi inte känner, dels är det roligare. Ett bra ”nom de plume” slår allt, det lärde vi oss redan i popbranschen, säger T.

Finare vinare har reagerat på Vaynerchuk precis som många andra konnässörer.

–Gary retade gallfeber på mig i början. Så jobbig, så amerikansk, så på. Nu är jag helt omvänd. Han är kunnig, envis, sympatisk och rolig. Han kör sin talkshow, vinerna är hans gäster, kameramannen hans sidekick och han har kontakt med sina tittare. Och fort går det. Formatet passar vår tid som handen i handsken, säger S.

Presentationen under årets South by southwest-festival i Austin, Texas var en sann uppvisning i Vaynerchuks popularitet. Efteråt trängdes fansen intill scenen för att få en pratstund med sin bloggidol. FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

Wine library TV skiljer sig från Finare vinare och andra kända amerikanska vinbloggar som Vinography, genom att också attrahera en publik som har helt andra huvudintressen än vin. På South by southwest var detta tydligt. Till exempel avrundades Vaynerchuks presentation med en spontan freestylerap av två hiphopkillar i publiken.

Men den nya sortens popularisering av vin började innan vinbloggarväldet. En central del i utvecklingen var filmen Sideways från 2004, baserad på boken med samma namn av Rex Pickett.

Författaren ger SvD sin egen förklaring till fenomenet Vaynerchuk:

– Sanningen är att Gary V:s Wine library TV inte skulle existera utan Sideways. Utan dess popularisering av vin bland unga, samt uppkomsten av snabbt internet, skulle Gary inte haft någon grund att stå på för att framställa sig själv som en ”vinkritiker”.

Pickett är tveksam till om Vaynerchuks vinintresse är helt genuint.

–Ibland tror jag att killen inte gillar vin särskilt mycket alls, att han ärvde butiken, såg den annalkande vintrenden och grep tag i den som ett sätt att tjäna pengar. Med andra ord; vin blev verktyget för Gary V att marknadsföra sig själv och sina olika sidor.

För de flesta som sett Wine library TV borde det dock vara uppenbart att Vaynerchuk har en närmast outsinlig fascination för ämnet.

Hur hålls intresset kvar?

– Jag är förbluffad över att produkten ständigt förändras. Köper du en bordeaux från 2005 och dricker den direkt smakar den på ett visst sätt. Dricker du den 10 år senare smakar den annorlunda. Och årgång 2006 av samma bordeaux har förändrats mycket.

Filmen Sideways från 2004, baserad på Rex Picketts bok med samma namn, var en viktig del i den nya sortens popularisering av vin. FOTO: FOX SEARCHLIGHT FILMS

Finare vinare tror att det växande intresset för vin är besläktat med populärkultur.

– Jag tror att fler och fler upptäcker att man kan prova vin som man lyssnar på musik. Det finns en hel del likheter: olika genrer, olika stilar, olika register, tufft kontra silkeslent, insmickrande eller kompromisslöst, stor kropp eller slankare känsla, säger S.

–Ja, vi upplever att samtalet om vin tas över av en ny generation vindrickare som läser av och tolkar vin på samma sätt som andra populärkulturella uttryck, säger T.

Vaynerchuk har inte långt kvar till avsnitt 1000 av Wine library TV. Kommer han att fira det?

– En stor del av mig tycker att det vore väldigt coolt att sluta vid 999 och alltid hålla på avsnitt 1000. Jag tror faktiskt att just det videobloggandet börjar närma sig ett slut.

Vaynerchuk videobloggar även på sajten Garyvaynerchuk.com, parallellt med en myriad andra projekt. Han skriver på uppföljaren till sin bästsäljande bok Crush it! (om hur man tjänar pengar på sin passion), har en nystartad marknadsföringsbyrå med sin bror, lanserar vinsajt efter vinsajt och har i åratal rest runt världen för att hålla föredrag. Att se honom interagera med fans är som att bevittna en kanonkula av positiv kraft. Mitt i allt detta försöker han också vara en god äkta make och far till sin snart ettåriga dotter.

Frågan hur länge han kan hålla det extrema tempot besvarades den 6 april. En sliten Vaynerchuk berättar i ett inlägg från Sydney att han ska omstrukturera sin tillvaro resten av året. Videobloggandet och twittrandet ska naturligtvis fortsätta, men inga fler publika föredrag, inget program som påminner om andras Twitter-uppdateringar och en mer ”kontrollerad kontakt” med fansen. Han erkänner att han inte är lika smart som för tre år sedan och att han behöver nio månader för att åter kunna bli ”bäst”. Responsen i kommentarfältet är ett helhjärtat stöd.

Med lätt rödsprängda ögon säger Vaynerchuk i slutet av inlägget:

– Jag vill att folk ska blöda när de talar med mig. Så cutting edge vill jag vara.

Det är ord som skulle bli löjliga om någon annan sade dem, men Gary Vaynerchuk får dem att låta nästan rörande. Och kanske är det här som hans största talang ligger – att inspirera genom att satsa allt, tro på sig själv och samtidigt vara fullkomligt transparent.


Wine library TV-avsnittet där Gary Vaynerchuk parar vinsorter med frukostflingor.

FAKTA
Namn: Gary Vaynerchuk.
Född: 1975 i Vitryssland.
Familj: Frun Lizzie och dottern Misha.
Bor: New York.
Bakgrund: Emigrerade till New Jersey 1978. Utvecklade ett sinne för entreprenörskap redan som barn och hade som åttaåring sju saftstånd i sitt kvarter. Som tioåring började han sälja baseballkort på lokala köpcenter. Under high school jobbade han extra i sin pappas vin- och spritbutik, som han tog över efter college under namnet Wine library.

90 000 tittar dagligen på på videobloggen Wine library TV . Programmets alternativa undertitel är: The thunder show a.k.a. the Internet’s most passionate wine program.
Böcker: Vaynerchuk har skrivit ett miljondollarskontrakt om tio böcker med förlaget Harper studio. Hans bok Crush it! Why now is the time to cash in on your passion, gavs ut i oktober 2009 och hamnade på New York Times och Wall Street Journals bästsäljarlista redan första veckan. 2008 gav han ut vinguiden Gary Vaynerchuks 101 Wines: Guaranteed to inspire, delight, and bring thunder to your world.
850 000 personer följer vad Gary Vaynerchuk skriver på sitt Twitterkonto . 17 000 väntande vänförfrågningar på Facebook. Vaynerchuk är en av första Facbookanvändarna vars konto nått maxgränsen för antalet vänner.

Utmärkelser: Bortsett från att 2009 ha utsetts till årets innovatör av Wine enthusiast och hamnat på plats 40 av 50 när Decanter utsåg vinvärldens tyngsta makthavare, fick han plats 18 när Askmen.com listade fjolårets mest inflytelserika män. 2007 blev Wine library TV utsedd till bästa videoblogg i American Wine Blog Awards.

ERIK AUGUSTIN PALM

Humorns huvudfigurer

Published on April 9, 2010 in Svenska Dagbladet.

Steve Carell och Tina Fey som paret Foster i den romantiska actionkomedin En galen natt. FOTO: FOX

Vecka efter vecka lockar de fram gapskratt genom komediserierna 30 Rock och The office. Tina Fey och Steve Carell tillhör de starkast lysande stjärnorna på den amerikanska humorhimlen. Nu förenas de för första gången i filmen En galen natt. SvD träffade dem i Los Angeles.

Kombinationen är idealisk. Tina Fey och Steve Carell är korade till humorgenier och har under sina karriärer växt fram till något av varandras kvinnliga och manliga motsvarigheter. Från deras tidiga framgångar i biroller på Saturday night live och The daily show with Jon Stewart, till huvudrollerna i Feys halvt självbiografiska serie 30 Rock och det amerikaniserade The office – som idag ligger samlade i den amerikanska tv-tablån.

På varsitt håll har de bidragit till att göra politisk satir och fejkdokumentärgenren till den bredaste av familjeunderhållning. Feys imitation av den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin har gått till tv-historien, liksom Carells roll som pappersföretagschefen Michael Scott.

Få andra stjärnkomiker i USA fångar det vardagligt pinsamma lika träffsäkert. Dessutom är de båda hyllade manusförfattare. Det framstår därför som logiskt att deras spetskunskaper i situationsbunden humor möts på vita duken i den romantiska actionkomedin En galen natt, som har svensk premiär nästa fredag. Att de inte arbetat ihop tidigare förvånar, precis som att de trots flera gemensamma knutpunkter knappt kände varandra.

– Före inspelningen av den här filmen pratade vi bokstavligen inte mer än tre minuter per år, säger Tina Fey.

Steve Carell fortsätter:

– Vi brukade träffas på det som inom branschen kallas The Upfronts, där man åker till New York en gång per år för att lansera nästa tv-säsong. Konversationen brukade låta ungefär som ”Jag gillar din serie”, ”Åh, jag gillar din serie med. Vi ses”.

Det är en typiskt sydkaliforniskt strålande söndag i Los Angeles, när SvD möter Tina Fey och Steve Carell i Beverly Hills. I deras nya film spelar humorduon ett tryggt, gift småbarnspar i förorten, som i sökandet efter omväxling i vardagslunken och den veckovis återkommande värdshusmiddagen hamnar i en svindlande härva med maffian, korrumperade politiker och en barbröstad Mark Wahlberg. Det är tydligt att samarbetet har omformat Fey och Carell från ytligt bekanta till sammansvetsade. Dialogen löper följsamt fram, där den ena hela tiden faller den andre i talet – inte sällan genom växlande trumvirvlar (Carell: ”Luktar du på micken?”, Fey: ”Nej, jag ville bara känna på den”).

Alec Baldwin som Jack Donaghy och Tina Fey som Liz Lemon i tv-serien 30 Rock. Foto: NBC

Chansen att socialisera med varandra försummades emellertid långt innan de fördes samman under tv-nätverket NBC:s tak. 1992 flyttade Tina Fey till Chicago för att knyta an till den kända improvisationsteatern tillika humorskolan Second city, som av många utmålas som den moderna amerikanska humorns vagga.

–Jag var student samtidigt som Steve stod på stora scenen. Han var verkligen en rockstjärna där, säger Tina Fey.

Steve Carells kommersiella genombrott skedde flera år senare, men mycket riktigt hade han redan då väckt uppmärksamhet inom komikerkretsar i USA. Fey satt där i publiken och såg storögt på sin framtida kollega. Idag är relationen som sagt en annan, men vid sidan om det interna skämtandet och uppsluppna kompisskapet hyser Tina Fey fortfarande en beundran för Carell.

– Jag tycker att Steve har en oerhörd bredd som komisk skådespelare. Han är väldigt tekniskt skicklig och kan verkligen sin sak. Tio olika tagningar av samma scen kan bli helt olika när han är med. Därutöver förmedlar han en stark värme i sitt skådespel, som är lätt att tycka om.

– En värme som är helt och hållet falsk, säger Steve Carell.

–…ja, eftersom han i själva verket är kall som en isbit. Ja, fullkomligt psykotisk, en sociopat, fyller Tina Fey i – varefter de båda brister ut i skratt.

Sanningen är att både Fey och Carell i alla fall den här dagen är nästan överdrivet mystrevliga att prata med. De uppvisar en finkänslighet och lyhördhet som troligen bidragit till att de kunnat bli duktiga improvisatörer och situationskomiker.

Steve Carell, som har mest erfarenhet inom filmvärlden av de två, hoppas att En galen natt ska få publiken att betrakta Tina Fey som mer än en begåvad sketchmakare. Detta utan att på något sätt vilja förringa tv-mediet och vad det har betytt för henne:

–Förhoppningsvis kommer folk nu att börja se Tina som en skådespelerska parallellt med att hon är denna komedisuperkraft. För mig var hon ju det även innan, men nu har jag på nära håll fått se nyanserna och det känslomässiga djup hon kan bidra med. Hon får det hela att verka så enkelt och det är verkligen svårt att åstadkomma.

– Äh, jag får det bara att se enkelt ut på det sätt som får folk att känna att ”det där skulle jag också kunna göra”, säger Tina Fey.

Duon är blygsam, trots – eller kanske på grund av – att de mottagit flera prestigefyllda priser som Golden Globe och Emmy, samt fått utmärkelser som Drottningen av tv-humor i Vogue och Amerikas roligaste man i Life magazine.

Men Tina Fey är något på spåren i sin självanalys, vilket också innefattar Steve Carells spelstil. 30 Rock och det amerikanska The office skiljer sig åt avsevärt. Den ena serien tittar bakom kulisserna på en Saturday night live-liknande humorshow i ett hetsigt New York, medan den andra förkovrar sig i sociala tabbar hos de anställda på ett sömnigt pappersföretag i Pennsylvania. Ett gemensamt drag utöver arbetsplatskontexten är dock att både Tina Feys hyperintensiva manusförfattare Liz Lemon och Steve Carells självdistansbefriade chef Michael Scott är ”vanliga människor”. De är välmenande men fulla av osäkerheter och tillkortakommanden som tv-publiken kan sympatisera och identifiera sig med.

Steve Carell som Michael Scott i den amerikanska versionen av tv-serien The Office. FOTO: NBC

Just det allmänmänskliga och smått neurotiska känns igen hos de skådespelare som duon har inspireras av. Bland andra nämns John Cleese, Alan Arkin och Peter Sellers. Steve Carell förklarar varför just dessa har fastnat:

– De är alla skådespelare vars karaktärer generellt inte flirtar med kameran och som inte visar att det vet hur roliga eller löjliga de är. Det tycker jag är fängslande och otroligt kul. Så fort det skiner igenom att en skådespelare tycker att det den gör är roligt, försvinner mitt intresse.

Tina Fey lyfter fram en annan viktig komponent i receptet på god humor:

–I allmänhet måste man som komiker motstå all form av fåfänga. Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte bad vår regissör Shawn Levy att inte filma mig direkt bakifrån i scenen där jag har på mig en striptease-outfit.

Inte oväntat ser Steve Carell stora skillnader mellan tv och film:

–Tv-serier undersöker mycket mindre ögonblick. De är också en snabbare process där vi ibland spelar in tio till tolv sidor dialog per dag. Du kan inte vara så försiktig. I film gör du kanske däremot en halv sida dialog under tre dagar och kan bli väldigt petig.

Improvisation följer dock med Tina Fey och Steve Carell i båda medierna. Trots att En galen natt bygger på ett manus som de inte medverkat till, blev det mycket höftande.

– Den träning som vi har bygger verkligen på improvisation i ordets rätta bemärkelse. De riktigt vassa sakerna uppstår när du försöker hitta ögonblicken och samtidigt hjälper din medskådespelare att se bra ut och spela trovärdigt, säger Tina Fey.

Kändisskapet tar båda parterna med en nypa salt, men ibland kan det vara påfrestande. Steve Carell säger sig vara ”lite blyg”. Tina Fey tycker det beror på situationen.

– Ibland kan man önska sig att det gick att stänga av och på. Jag blir gärna igenkänd när jag vill komma in på en restaurang, men inte när jag går för att köpa acnekräm.

FAKTA / Rutinerade komiker:

Namn: Steven John ”Steve” Carell.
Född: 1962 i Massachusetts.
Familj: Skådespelerskan Nancy Carell (som medverkat i Saturday night live och The office), samt parets två små barn.
Bor: Los Angeles. Sommarhus i Massachusetts.
Bakgrund: Började i ett barnteatersällskap och fortsatte vid humorskolan/teatern The second city i Chicago. Första filmrollen i komedin Curly Sue 1991. Därefter mindre roller i komedier och kortlivade tv-serier däribland i The Dana Carvey show (1996).
Tv: Blev känd för sin roll som korrespondent på The daily show with Jon Stewart mellan 1999–2005. Därifrån gick Carell vidare till att spela Michael Scott i den amerikaniserade versionen av den brittiska serien The office. Rollen gav Carell en Golden Globe för bästa skådespelare i en tv-seriekomedi 2006. Sedan dess har han fått ytterligare fyra Golden Globe-nomineringar och tre Emmy-nomineringar för sin medverkan i The office.
Film: Bruce almighty (2003), med bland andra Jim Carrey, Anchorman (2004), med bland andra Will Ferrell, The 40-year old virgin (2005), där Carell var med och skrev manus, samt kritikerfavoriten Little miss Sunshine (2006).

Namn: Elizabeth Stamatina ”Tina” Fey.
Född: 1970 i Pennsylvania.
Familj: Maken Jeff Richmond (kompositör på 30 Rock) och parets fyraåriga dotter.
Bor: Upper West Side, New York.
Bakgrund: Efter examen 1992 vid The University of Virginia började Tina Fey studera vid humorskolan/ teater The second city i Chicago. 1997 började hon som manusförfattare på Saturday night live, SNL.
Tv: 1999 blev hon huvudansvarig för manusarbetet på SNL och började året därpå att själv spela i sketcherna. Hennes tid på SNL ligger till grund för egna tv-serien 30 Rock, inspelad vid New Yorks legendariska 30 Rockefeller Plaza, som sedan starten 2006 blivit flerfaldigt Emmybelönad. Tina Feys hyllade parodi av republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin gav henne i fjol ännu en Emmy.
Film: Den egenskrivna filmdebuten Mean girls (2004). Baby mama (2008). The invention of lying (2009). En galen natt, tillsammans med Steve Carell. Hon är även röstskådespelare i bland annat den kommande animerade superhjältesatiren Megamind, som har premiär i höst.

ERIK AUGUSTIN PALM