This portfolio website hasn’t been updated in an eternity. It is currently undergoing a thorough improvement and redesign, and will soon feature articles from 2012 and 2013, both as texts and PDF’s. In the meantime, most of my articles are announced at: twitter.com/augustinpalm
Aaron Sorkin anser sig inte vara en politisk aktivist. ”Jag är en författare och underhållare”, säger han. FOTO: KEVIN SCANLON/NY TIMES/SCANPIX
Hans retoriskt skarpsinniga dramatik i succéer som tv-serien ”Vita huset” och filmen ”The social network” har gjort honom till vår tids mest hajpade manusförfattare. Men när Aaron Sorkin nu återvänder till tv-rutan med HBO-serien ”The newsroom”, har kritiken överröstat hyllningarna.
”Om du sätter en pistol mot mitt huvud skulle jag säga tv.” Så svarar Aaron Sorkin när jag en sommareftermiddag på ett hotellrum i Beverly Hills frågar honom vilket berättarmedium han helst skulle välja. Men vid det här laget i sin karriär vilar Sorkin tryggt i vetskapen om att han kan pendla bekvämt mellan den lilla skärmen och vita duken.
Efter att ha skrivit manus till två Oscarsnominerade filmer på rad – ”The social network” från 2010 och ”Moneyball” från i fjol (där Sorkin tog hem statyetten för den förstnämnda) – är den rappt intrikata dialogkonsten som tidigare mest var associerad med Sorkins tv-serie ”Vita huset”, lika hemmastadd inom film.
Han har precis börjat på ett filmmanus om den avlidne Apple-vd:n Steve Jobs. Och det var med det flerfaldigt Oscarsnominerade rättsdramat ”På heder och samvete” från 1992 som Sorkin började sin bana i Hollywood, efter en period som strävande skådespelare och några år som lovande pjäsförfattare i New York.
Men jag blir inte förvånad av hans svar på min fråga, för det är tv som har varit Sorkins viktigaste mediala rum och där han har vässat fram sin stil.
Dessutom är tv-redaktionen den arbetsplats som Sorkin känner allra starkast för, som han aldrig verkar sluta fantisera om och där han helst placerar ut ett mikrokosmos av livet. Varför är det så?
– Direktsänd tv är väldigt romantiskt. Det finns en nostalgisk kvalitet där, eftersom det var televisionens ursprung. Sen tycker jag om idén att alla jobbar så bra de kan ihop mot ett visst sändningsklockslag. Och så den där bilden av hur man från toppen av en skyskrapa på Manhattan sänder ut en signal i natten till alla hem i landet.
Sorkin – som har på sig runda hornbågsglasögon, är klädd i en ledig beige kostym och ser alldeles för solbränd, ja nästan orange ut – refererar till sin nya skapelse ”The newsroom”, den tredje tv-serien där han utforskar fiktiva tv-redaktioner.
Efter att ha gått bakom kulisserna på ett sportprogram i ”Sports night” och en komedishow i ”Studio 60 on the Sunset Strip”, har det nu blivit dags för ett dissekerande av människorna som gör tv-nyheter. Hårdhudade, idealistiska tv-nyheter från neurotiska, högintelligenta post-akademiker, för att vara exakt. Ett Sorkin-drömscenario.
I huvudrollen ser vi Jeff Daniels som Will McAvoy, ett garvat nyhetsankare med kändisstatus som i pilotavsnittet får ett ärlighetsutbrott under en paneldiskussion då han tycker sig se sitt ex MacKenzie McHale, spelad av Emily Mortimer, i publiken.
Han skakar därefter av sig den politiskt neutrala inställning som har fått honom att utses till tv-nyheternas egen Jay Leno, för att sedan – ihop med MacKenzie – starta vad han hoppas ska bli ett revolutionerande och djärvt sanningssägande nyhetsprogram.
Huvudredaktionen på News Night, fr. v: Neal Sampat (Dev Patel), Sloan Sabbith (Olivia Munn), Don Keefer (Thomas Sadoski), Charlie Skinner (Sam Waterston), James "Jim" Harper (John Gallagher, Jr.), Will McAvoy (Jeff Daniels), MacKenzie "Mac" McHale (Emily Mortimer) och Margaret "Maggie" Jordan (Alison Pill). FOTO: PICASA
Sorkin menar att han med ”The newsroom” har skrivit ”ett kärleksbrev” till journalistiken. Men är kärleken besvarad?
– Vi gjorde nyligen en förhandsvisning i New York för flera hundra av USA:s främsta nyhetsjournalister. Alla från Brian Williams och nedåt var på plats. Reaktionerna var väldigt entusiastiska, för många såg sig själva som hjältarna i tv-serien. Det finns även journalister som har sett ”The newsroom” och blivit extremt arga på den, för att de ser sig som skurkarna. Men det kan jag inte göra något åt.
Sorkin är snärtigt charmig men pratar med en tydlig överlägsenhet, som för att antyda att han vet bäst, vart än samtalet förs. Enligt många har ”The newsroom” samma komplex. Jeff Daniels karaktär skiljer på dålig och bra journalistik och på gott och ont med en högtravande stämma, där skvallerpress, högermedier och högerpolitiker får rikligt med pikar.
Men kritiken av tv-serien kommer från flera håll. Till exempel sågades de fyra första avsnitten av både konservativa Wall Street Journal och vänsterliberala The New Yorker, där kontentan var just att de är självbelåtna och övertydliga (även om The New Yorker också publicerade ett försvar av tv-serien).
Hyllningar av ”The newsroom” finns det gott om, men de är fler bland bloggare än bland tv-skribenter, kanske för att alla väntade komponenter finns där och att det räcker för fansen. Den ekvilibristiska dialogen, den hetsiga elitarbetsplatsen, den vassa samhällskritiken och de skickliga skådespelarna. Det är en läcker, nyserverad buffé av välbekanta Sorkinismer.
Jag träffar Sorkin precis innan ”The newsroom” har amerikansk premiär, då merparten av kritiken ännu inte har publicerats. Sorkin har därför inte behövt försvara sig mot påpekandena om citatupprepningar från hans tidigare tv-serier, anklagelserna om sexistiska kvinnoporträtt, missnöjet med användandet av riktiga nyhetshändelser från 2010 och påståendet om att han har gjort en tveksam upprensning bland sina medförfattare.
Men när vi går in på de aspekter av att producera en tv-serie som Sorkin ogillar, tycks han ändå vilja förekomma sågningarna:
– När man skriver filmmanus och får skrivkramp så kan man ringa upp sin producent och säga att man inte hinner till deadline. Men när man skriver en tv-serie måste man skriva även när det går dåligt och det är extremt pinsamt för mig. Det är pinsamt att lämna ett manus för genomläsning, som jag vet är mindre bra. Och det är skräckinjagande att filma det och visa upp resultatet för världen.
– Under en säsong med tio avsnitt, så är ett av dem mitt tionde bästa avsnitt. Och jag är inte bra nog för att mitt tionde bästa ska vara tillräckligt bra.
Will McAvoy (Jeff Daniels) inleder kvällens sändning av News Night. FOTO: HBO
Här kan Sorkin verka ödmjuk, men det väger han strax upp genom att jämföra sig med två av litteraturhistoriens giganter. Liksom dem, försöker Sorkin inte återskapa realistisk dialog:
– Jag använder dialog som musik. Shakespeares karaktärer talar i jambisk pentameter och Molières karaktärer rimmar. Du kan gå ut på internet och hitta en webbkamera som fångar en vanlig konversation och titta på den i en och en halv minut, bara för att det är något visst med voyeurism. Men sedan tråkas du ut till tårar.
– Det är inte därför som människor går på bio och ser på tv-serier. De gör det för rader som ”Here’s looking at you kid” (”Casablanca”) och ”You can’t handle the truth” (Sorkins egna ”På heder och samvete”). Ett realistiskt språk har ingenting att göra med det som vi gör. Det är som skillnaden mellan målningar och fotografier. Vi gör målningar.
Sorkin blir så inne i sitt försvarstal, att han bortser från all spelfilm med dokumentära drag. Och precis som hans karaktärer, kan han inte dölja när han är extra belåten med sitt svar. För i Sorkins universum är allt en tävling i verbal akrobatik. En fråga som ”Hur var din helg?” skulle i ”Vita huset” eller ”The newsroom” kunna generera en analys av det världspolitiska läget. Gärna medan parterna går raskt genom kontoret (ett berättargrepp känt i tv-branschen som The Sorkin walk and talk).
Även i de mest pressade situationer vet Sorkinmänniskorna vad de ska säga, högutbildade eller inte. Men det är också just där – i mötet mellan det patetiskt teatrala och brännande genuina – som Sorkins briljans ligger. Och det tycks många av ”The newsrooms” belackare ha glömt bort i sin kritik. Det är, som Sorkin säger, bara underhållning:
– Jag har träffat riktiga politiska aktivister och jag är inte en av dem. Jag är en författare och underhållare. Och den här tv-serien är rolig. Det är en idealistisk, skrävlande, donquijotisk och extremt optimistisk romantisk komedi, som utspelar sig på en tv-nyhetsredaktion. Vi ber inte tittarna att äta upp sina grönsaker. Och det kommer inte att bli ett prov när kursen är slut.
Sorkin har samma problem som alla exceptionella författare, skådespelare, musiker och konstnärer. Lysande verk skapar förväntningar som kan vara omöjliga att leva upp till. Om ”The newsroom” jämförs med 90 procent av det amerikanska tv-serieutbudet, vinner den förstås med en förnedrande marginal. Men Sorkin jämförs främst med sig själv och ”The newsroom” är inte hans höjdpunkt.
Det är dock en gedigen” dramedy” som underhåller samtidigt som den ursinnigt pekar på allt som är fel med det amerikanska medielandskapet, vilket gör den ännu mer underhållande. Så ursinnig är den, att Sorkin – som spelar upp sin dialog när han skriver den – skadade sig själv.
Mot slutet av intervjun har skådespelaren väckts i honom och han ställer sig upp för att visa hur han en natt i sitt badrum testade en scen där Will MacAvoy får ett vredesutbrott, men hålls tillbaka av två kollegor. Sorkin, som var ensam, kraschade i stället rätt in i badrumsspegeln med ansiktet. Och så tillkom en av de bästa Sorkinismerna någonsin, som på samma gång uttrycker Sorkins grandiosa självbild och sinne för välformulerad humor:
– Jag är den första människan i världshistorien som har brutit näsan medan jag skriver.
PROFIL:
Namn: Aaron Sorkin.
Ålder: 51 år.
Född: New York City.
Bor: Los Angeles.
Familj: Har en dotter sedan ett tidigare äktenskap och dejtar skådespelerskan Kristin Davis.
Bakgrund: Växte upp i Scarsdale utanför New York och började tidigt spela teater i skolan. Tog en fil. kand. i teater för att sedan satsa på skådespeleriet i New York, där han insåg att han var mer intresserad av att skriva dramatik än att spela den. 1984 hade hans första pjäs Removing all doubt premiär. Ett antal uppmärksammade pjäser följde innan Sorkin skrev sin genombrottspjäs På heder och samvete, som hade Broadwaypremiär 1989 och blev succé som filmversion 1992. På 90-talet skrev Sorkin två filmer, Skenet bedrar (1993) och Presidenten och miss wade (1995), innan hans tv-karriär började med Sports night, (1998-2000). Succén Vita huset följde året efter (1999-2006) och sedan Studio 60 on the Sunset Strip (2006-2007). Därpå återvände Sorkin till filmvärlden med den kritikerrosade Charlie Wilson’s war (2010), för att sedan skriva sina två största filmframgångar The social network (2010) och Moneyball (2011). Hade mellan 1987 och 2001 återkommande drogproblem, huvudsakligen med kokain. Är uttalad demokrat. Utöver många nomineringar, har Sorkin vunnit en Oscar och en Golden globe för bästa manus till The social network och en Emmy för bästa manus till Vita huset.
Aktuell: Med tv-serien The newsroom som har svensk premiär den 9 september på C More.
FEM SORKINMÄNNISOR:
Aaron Sorkin har inget till övers för mjäkiga personligheter som stakar på orden. Här är fem av de mest underhållande karaktärerna från Sorkins digra film- och tv-serieflora. De kanske inte alltid vet vad de vill, men de vet alltid hur de ska formulera sig och ifrågasätta varandra.
MacKenzie McHale (Emily Mortimer) från The newsroom (2012)
Will McAvoy må vara News nights ansikte utåt, men den verbala kulsprutan MacKenzie styr maskineriet bakom kulisserna. Pendlar mellan att vara knivskarp och vild i sina monologer.
Dan Rydell (Josh Charles) från Sports night (1998-2000)
Det är bara i Sorkins värld som ett sportnyhetsankare kan kombinera sin arbetsuppgift med att förmedla en så sympatisk och nyanserad mänsklighet genom tv-rutan. Josh Charles bästa roll.
President Bartlet (Martin Sheen) från Vita huset (1999-2006)
Martin Sheens tryggt empatiska och handfasta tolkning av president Josiah Bartlet är en av tv-seriehistoriens hörnstenar. Rollen har kallats vår tids ”mest populära demokratiske president”.
C. J. Cregg (Allison Janney) från Vita huset (1999-2006)
Vad vore president Bartlet utan sin stenhårda och genialiskt vitsiga pressekreterare, kraftfullt spelad av Allison Janney? Är löst baserad på Bill Clintons pressekreterare Dee Dee Myers.
Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) från The social network (2010)
Att en fiktiv Zuckerberg är roligare än den verklige är givet oavsett vem som skulle ha skrivit manus, men i Sorkins händer och Jesse Eisenbergs neurotiska gestaltning blir han magnetisk.
ERIK AUGUSTIN PALM
Bryan Cranston har vunnit en Emmy för bästa manliga huvudroll (i en dramaserie) tre år i rad, för sin tolkning av Walter White i Breaking bad. FOTO: AMC
Som metamfetamintillverkaren Walter White i Breaking bad har Bryan Cranston vuxit till en av USA:s mest ansedda skådespelare. SvD träffade Cranston för ett samtal om rollen som förändrade hans liv.
För Bryan Cranston kom drömrollen sent i karriären. Eller snarare väldigt sent, med tanke på att han redan som åttaåring debuterade i en reklamfilm. Det var dock först som 21-åring som Cranston verkligen bestämde sig för att skådespeleriet var yrket för honom. Många obetydliga biroller senare är Cranston – som idag är 56 år – en av de mest efterfrågade skådespelarna i USA. Och det har han blivit genom att spela Walter White, en lungcancersjuk kemilärare som tillverkar den allt annat än sexiga drogen metamfetamin. Men tungsinnet i tv-serien Breaking bad har inte avskräckt kritikerna och tv-publiken. Tvärtom. Hajpen är enorm och författaren Chuck Klosterman är långt ifrån ensam om att kalla Breaking bad för det senaste decenniets bästa tv-serie, med andra ord vassare än de tre kolosserna Sopranos, The Wire och Mad men.
Att vara centralfigur i ett så prestigefullt projekt är en omvälvande upplevelse för någon som så länge har varit en underhuggare. När jag träffar Cranston på The Beverly Hilton i Los Angeles har han precis tackat nej till ännu ett manus. Efter fyra säsonger av Breaking bad är det svårt att ta sig an erbjudanden som inte håller samma klass.
–Jag behöver inte ett jobb. Jag skulle aldrig behöva arbeta igen om jag inte ville, så det är inte logiskt för mig att göra något som inte är välskrivet. Jag älskar skådespeleriet. Jag älskar att studera mänskligt beteende och att återskapa det på det här sättet. Det värsta du kan göra som konstnär är att tråka ut folk. Så gör mig gärna arg, förbannad och ledsen, men tråka inte ut mig.
Cranstons tonfall är ärligt. Breaking bad har gett honom det som alla skådespelare vill ha; möjligheten att välja bort brödsmulorna. Men han har inte glömt sina mer strävsamma dagar. Det var nämligen en biroll som kom att bli länken till Breaking bad.
–Jag var med i ett avsnitt av Arkiv X skrivet av Vince Gilligan, där jag spelar en hemsk person som David Duchovny räddar. Det innebar ett moraliskt dilemma. Är den här mannen värd att rädda enbart för att han är människa? Tio år senare ringer Vince upp mig och har ett nytt manus som har fått honom att tänka på mig. Och jag sålde in mig själv så gott jag kunde.
Cranston visste precis hur han skulle gestalta Walter White:
–Jag såg honom framför mig och berättade det för Vince. Walters glåmiga hår, den löjliga mustaschen, kläderna med samma färg som väggen så att han liksom försvinner in i den. En man som är så deprimerad att han är osynlig för sig själv. Det var vad jag ville skapa.
Vid det här laget var Cranstons största roll den lustige pappan Hal i komediserien Malcolm – ett geni i familjen. Att Hal skulle kunna bli till Walter – också en familjefar med i alla fall inledningsvis putslustig humor – vore inte osannolikt utifrån det dystra verklighetsperspektivet i Breaking bad. Men cheferna på Sony och tv-kanalen AMC var tveksamma till Gilligans val.
–Vince fick övertala dem innan de erbjöd mig rollen. Och det förändrade mitt liv.
Cranston har ännu inte varit huvudaffischnamn för en Hollywoodfilm, men har de senaste två åren haft stora biroller i högstatusfilmer som Drive och Contagion. Just nu kan han ses som högerkonservativ borgmästare i metalmusikalfilmen Rock of ages. Framtiden ser alltså ljus ut, även om känslorna är blandade inför att nästa säsong av Breaking bad blir den sista.
–När jag fick höra att säsong fem skulle bli den avslutande var min första reaktion ”Nej!”. Det påminde om när man tror att allt är okej i ens förhållande och så gör ens tjej plötsligt slut.
Men att i flera år spela en man som ständigt sjunker djupare ner i mörkret och förlorar alla sina goda sidor måste väl vara utmattande? Hur behåller man sympatin för en sådan karaktär?
–Människor jag träffar säger ”Jag känner si och så”, men för mig är det som att ha fått en sorts dubbel personlighet. Jag måste verkligen dela upp vad som är subjektivt och vad som är objektivt. När jag är Walter försöker jag bara överleva. Det finns inget utrymme för att döma honom. Som Bryan ser jag den här mannen som konstverk.
PROFIL:
Namn: Bryan Lee Cranston.
Ålder: 56 år.
Född: Hollywood, Kalifornien.
Familj: Gift med skådespelerskan Robin Dearden, som han har en dotter tillsammans med.
Bakgrund: Satsade helhjärtat på skådespeleriet efter college. Småroller i tv-serier under 80-talet och under 90-talet några filmroller. Ett första genombrott kom år 2000, då Cranston fick rollen som tofflig pappa i tv-serien Malcolm – ett geni i familjen. Breaking bad blev det stora lyftet, 2008.”
3 X BRYAN CRANSTON
Seinfeld (1994–1997)
I rollen som Jerry Seinfelds udda tandläkare Tim Whatley gör Cranston ett av sina roligaste tv-serieinhopp. Dyker enbart upp i fem avsnitt under fyra år, men är lika briljant varje gång.
Rädda menige Ryan (1998)
Cranston gör en relativt nedtonad men likväl förstklassig porträttering av en enarmad överste med en avgörande roll för berättelsen, i Steven Spielbergs pompösa andravärldskrigsskildring.
Drive (2011)
Cranstons gestaltning av en sorglig avdankad bilmekaniker och garagechef med ett dåligt ben och ett tvivelaktigt förflutet är en av de starkaste rollerna i denna explosiva action-film noir
ERIK AUGUSTIN PALM
Girls-ensemblen samlad. Från vänster: Allison Williams, Jemima Kirke, Lena Dunham och Zosia Mamet. FOTO: HBO
Hon skriver, producerar och spelar huvudrollen i den mest ärliga hipsterskildringen hittills. Girls ocensurerade porträtt av fyra tjejers tragikomiska New York-tillvaro, har fått 26-åriga Lena Dunham att erövra tv-serievärlden. Erik Augustin Palm mötte henne.
”Det är som att jag vill dela med mig av min skam till världen”. Lena Dunham sitter mitt emot mig och berättar ivrigt om sina drivkrafter. Att använda de egna neuroserna är vanligt bland galghumoristiska tv- och filmskapare, men få gör det lika bra och uttömmande som Dunham. Hennes tv-serie Girls – som hon även har producerat, delvis regisserat och spelar huvudrollen i – dyker djupt ner i de obekvämaste delarna mellan åren 20 och 30. I 26-åriga Dunhams fall utspelar sig dessa främst i New York, där hon har vuxit upp och i väntan på sin nya lägenhet fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. Arbetet med tv-serien har dock gjort att hon har tillbringat allt mer tid i Los Angeles, där jag möter henne. Klädd i en chic klänning och med knallröda läppar är hon mer uppklädd än i tv-serien, men nedtonad jämfört med de blonda Hollywooddamerna som sitter bredvid oss.
– Jag tror att många tjejer och då i synnerhet de som inte ser ut som supermodeller, växer upp med vissa idéer om hur kvinnor ska bete sig. Det gör att man kan känna sig värdefull och värdelös på samma gång. Att försöka forma relationer och förstå vem man är medför också en massa svåra pinsamheter. Och de lidandena och den ångesten lindras när jag kan gestalta dem och få respons från andra som säger ”Jag förstår dig, för jag har upplevt precis samma saker”.
Identifikationsfaktorn i Girls är stor, inte minst för hipsters och kulturnördar som har haft lyxen att flummigt söka sin väg. Den bästa scenen i pilotavsnittet utspelar sig när Dunhams karaktär Hannah har väckt sina föräldrar och sitter på deras hotellrum för att fiska mer pengar till sitt kreativa och introspektiva utforskande. Hög på opiumte räcker hon desperat fram de första ynkliga sidorna av sina memoarer till dem, för att de ska förstå vilket snille de har närt – och ska känna sig tvungna att fortsätta nära – vid sin barm. För att understryka detta säger Hannah: ”Bli inte rädda nu, men jag tror att jag är min generations röst. Eller åtminstone en röst. Från en generation”. Därefter når opiumruset sin kulmen och Hannah slocknar på golvet.
Härnäst dyker Lena Dunham upp i Judd Apatows This is 40 med premiär tidigt nästa år. FOTO: MICHAEL BUCKNER
Trots att Dunham delvis har grundat Hannah på sina egna erfarenheter, delar hon inte den självbilden:
– Hannahs kommentar om ”min generations röst” handlar mest om hennes förhoppning att faktiskt ha ett mål och en mening i livet. Men när vi skrev den raden i manuset insåg jag att det egentligen är ganska farligt att låta henne säga det, för att folk då kan tro att det är så som jag ser på mig själv. Så jag hoppas att det faktum att Hannah är hög och på väg att svimma får orden att verka aningen mer humoristiska. Jag skulle givetvis aldrig hävda att jag vore någon sådan röst, men jag hoppas att tv-serien kan ringa in några viktiga frågor som angår min generation.
Det lyckas Girls fantastiskt bra med. Allra bäst är, förstås, det realistiska porträttet av unga, villrådiga kvinnor i Den stora staden. Girls bränner ett hål genom det samtida tv-serieuniversum där ”innovativa” New York-kvinnoskildringar börjar med Sex and the city och slutar någonstans runt Gossip girl. Till skillnad från Carrie Bradshaw och Serena van der Woodsen har Hannah Horvath inte råd att köpa fem par Manolo Blahnik-skor varje månad. Hon har ingen egen inkomst alls och bor trångt med sin bästa vän i Brooklyn. När hon ser sig själv i spegeln är det inte idealkroppen som blickar tillbaka. Och hennes kille är en porrskadad klåpare. Girls visar även storstadens sötma, men perspektivet är alltid rått verklighetsförankrat och sällsynt befriat från schabloner. Det är riktiga kvinnor, vars val får verkliga konsekvenser.
Paradoxalt nog hade Girls inte blivit av utan Sex and the city, vilket förtydligas genom det täta refererandet till tv-serien av Hannahs naiva kompis Shoshanna. Dunham är ett stort fan.
– Jag växte upp med Sex and the city och älskade den tv-serien så pass mycket att jag en nyårsafton hade ett tittarmaraton med min mamma. De flesta av mina vänner hade samma relation till Sex and the city och missade inte ett avsnitt. Men de förväntningarna som den tv-serien skapar inför livet i New York kan inte uppfyllas i verkligheten. Vi ville att Girls skulle handla om tjejerna som växte upp med Carrie Bradshaw, men som får helt andra erfarenheter.
Tjejerna på fest i Brooklynterrängen. FOTO: HBO
När Dunham nämner ordet ”vi” syftar hon bland annat på Girls exekutive producent tillika Hollywoods idag viktigaste humormakare Judd Apatow, som har visat att han tänker fortsätta producera komedienner efter fjolårets Bridesmaidssuccé. Enligt Dunham präglas samarbetet av ett utbyte bortom könsstereotyperna (”Tror du att den gråtande tjejen är min idé och onaniskämtet är Judds? Vänd i så fall på steken.”). Dunham ogillar uttrycket kvinnlig humor.
– Det är så löjeväckande med alla dessa artiklar som kommer ut vartannat år, som lyfter fram att kvinnor också är roliga som någon sorts revolutionerande jättenyhet. Skillnaden den här gången är bara att man även verkar ha insett att det faktiskt går att tjäna pengar på oss.
Att Dunham skulle bli en humorkraft att räkna med stod klart efter att hennes debutfilm Tiny furniture vann pris för bästa film på South by southwest, 2010. Även där spelar Dunham en vilsen kulturtjej, men det självbiografiska draget är starkare än i Girls då filmen till stor del utspelar sig i Dunhams föräldrars lägenhet och hennes medskådespelarna är hennes syster Grace Dunham och mamman, konstnären Laurie Simmons (som nyligen ställde ut på Göteborgs Konstmuseum). Dunham överträdde dock självutlämningsbarriären långt tidigare än så. Som 21-årig student i kreativt skrivande vid Oberlin College i Ohio lade Dunham upp en Youtube-video där hon bryter mot collegereglerna genom att bikiniklädd duscha håret och borsta tänderna i en av skolans fontäner. Nätklippet fick massvis med kommentarer, där Dunhams lätt överviktiga kropp både attackerades och togs i försvar. Till slut tog hon ner videon, men hennes sätt att lyfta fram en kvinnlighet bortom normen ingår i ett bejakande av det annorlunda som har fortsatt synas i alla Dunhams verk. Temat går att spåra till hennes självvalda utanförskap under skolåren.
– Jag gick verkligen in för idén om att vara den udda tjejen. Typ, som att ”Jag är sjukt konstig och ingen annan kan vara exakt lika konstig”. I high school var jag absolut inte någon partytjej med en massa pojkvänner. Jag gjorde väldigt många misstag på klädes- och hårfärgsfronten.
Sex är inte oväntat ett centralt ämne i Girls, oftast skildrat genom de mest osmickrande av sängkammarsituationer. Om det inte rör sig om överdrivet hårdporrsbeteende, är det istället alldeles för svennetrist. Dunham har blandade känslor inför att spela i egenskrivna sexscener.
– Ibland tänkte jag ”Varför måste jag göra det här?”, för att sedan inse att det var jag som hade tvingat mig själv och det gjorde ju allt ännu värre. Men Adam Driver som spelar min pojkvän blev en nära vän under inspelningen, så det var som att… det här kommer att låta obehagligt… ha en bra syskonrelation där man var tvungen att låtsas ha sex ibland. Att ligga där naken kunde kännas hemskt, men när man var klar med filmandet var alla så trötta på att se min kropp att jag skulle ha kunnat sätta eld på mig själv utan att någon hade märkt det.
Det är Sex and the city-arvtagerskornas sommar. FOTO: AUTUMN DE WILDE
Även om Dunham lägger in mycket av sig själv i sina karaktärer och deras situationer, hämtar hon också inspiration från nätet. För tillfället har Dunham över 100 000 följare på Twitter och hon säger att tweetläsande har blivit ”motsvarigheten till att sitta ner och tänka”. Resten av materialet är en blandning av uppslag från vänner och Girls manusförfattargrupp.
– Vi vill att alla karaktärerna ska kännas flerdimensionella och att man ska få lite av den där halvt obekväma känslan när man tjuvlyssnar på två människors samtal. Så får vi för övrigt också många av våra idéer (skratt). Sen är det ofta som jag får förslag om att förlöjliga andras sex- och dejtinghistorier, för att folk vill se gestaltningar av sina egna jobbiga upplevelser.
En person som inte känner igen sig i de situationer som Girls skildrar är New York Times-skribenten Jenna Wortham, som efter tv-seriens- USA-premiär anklagade den för att vara exkluderande. Detta för att den utspelar sig i det etniskt myllrande Brooklyn men bara har vita i huvudrollerna. Efter visningen av – det i övrigt extremt hyllade – premiäravsnittet anslöt sig fler sig i kritiken mot Dunhams ”rasism”. En av anledningarna till att många av kritikerna känt sig manade att hitta fel i Girls är förstås att Dunham träffar så rätt i ett sammanhang som angår just dem. Det är deras egen hipstervärld hon skildrar och det gör ämnet provocerande.
Vid det här laget har krutröken lagt sig och det har påpekats hur absurt det är att göra Dunham ansvarig för bristen på icke-vita roller i amerikanska tv-serier. Samma debatt uppstod till exempel inte kring en serie som How i met your mother?
Kanske är orsaken att Dunham är en ung kvinnlig auteur som har försökt bryta ner flera stereotyper och därmed förväntas pricka av alla på listan? Dunham har artigt lyssnat på kritiken och antytt att säsong två ska skildra mångfald mer uttalat. Men hon tycker samtidigt att den övergripande tematiken i Girls överskrider hudfärg, kön och plats.
– Även om tv-serien utspelar sig i New York och innehåller skämt om Brooklynhipsters så borde människor överallt kunna känna igen känslan att inte riktigt hitta rätt och viljan att försöka växa in i och finna sig själv. Tjejerna kommer att fortsätta göra hemska misstag, men färden mot självförverkligande är den röda tråden. Och det här med bröst förstår vi ju alla.
FAKTA / LENA DUNHAM:
Ålder: 26 år
Född: New York
Bor: New York och Los Angeles
Familj: Mamma, konstnären Laurie Simmons, pappa, konstnären Carroll Dunham, syster, poeten/modellen/skådespelerskan Grace Dunham.
Bakgrund: Växte upp i SoHo i New York och började göra egna filmer medan hon studerade kreativt skrivande vid Oberlin College i Ohio. Flyttade efter examen tillbaka till New York och skapade webb-tv-serien Delusional downtown divas, som parodierar tre pretentiösa tjejer i New Yorks konst-värld. Regisserade även webb-tv-serien Tight shots till relations-magasinet Nerve.com. Långfilmsdebuterade 2010 med den hyllade och prisbelönade Tiny furniture, som gjorde att komedi-producenten Judd Apatow (som bland annat ligger bakom tv-serien Freaks and geeks och filmer som The 40-year old virgin och Bridesmaids), upptäckte hennes talang.
Aktuell med: HBO-tv-serien Girls, där Dunham balanserar de olika titlarna skapare, manusförfattare, producent, regissör och huvudrolls-innehavare. Girls visas nu på Canal Plus.
JUDD APATOW OM LENA DUNHAM:
– Jag älskade Tiny furniture när jag såg den första gången. Jag fick DVD:n och visste ingenting om Lena, att hon hade skrivit manuset eller att hennes familj var med i filmen. När den var slut såg jag i eftertexten att ”Oj, har hon gjort allt det här själv?”. Jag är ett stort fan av personligt berättande. Men det finns stunder i manusförfattarrummet när Lena återger en personlig erfarenhet som är så pass förskräcklig att den inte skulle vara trovärdig i tv-serien. Så hon har fortfarande många anekdoter att berätta för sin publik.
TJEJERNA I GIRLS:
FOTO: HBO
Hannah Horvath (Lena Dunham)
Dunham spelar huvudrollen Hannah, en vilsen 25-åring med författardrömmar och obetald praktik på ett bokförlag. Får i första avsnittet veta att hennes professorsföräldrar inte tänker försörja henne mer. Dejtar på grund av dålig självkänsla en mästrande tönt.
FOTO: HBO
Jessa Johansson (Jemima Kirke)
Girls obändiga hipsterbohemprinsessa spelas av Lena Dunhams gamla högstadiekompis Jemima Kirke. Jessa är en brittisk vagabond som vill ha ”barn med många olika män av olika hudfärg” och vägrar vara en del av etablissemanget eller att gå med i Facebook.
FOTO: HBO
Shoshanna Shapiro (Zosia Mamet)
I rollen som Jessas amerikanska kusin ser vi pjäsförfattaren David Mamets dotter Zosia Mamet. Shoshanna är besatt av Sex and the city och utvärderar hela tiden sin tillvaro utifrån tv-serien. Bär rosa mjukisdressar och skäms för att hon fortfarande är oskuld.
FOTO: HBO
Marnie Michaels (Allison Williams)
Hannahs bästis och rumskompis Marnie spelas av Allison Williams (som är dotter till nyhetsankaret Brian Williams). Fungerar som Hannahs personliga rådgivare och eviga stöttepelare. Arbetar på ett konstgalleri och är trött på sin överdrivet hyggliga pojkvän.
ERIK AUGUSTIN PALM
Med fler än 60 långfilmer bakom sig tar nu Dustin Hoffman, 74 år, steget över till en tv-serie. Men han har inte lämnat filmvärlden helt, i höst har hans första egenregisserade film, Quartet, premiär. FOTO: DANNY MOLOSHOK/AP
Många filmstjärnor har tagit steget från vita duken till tv-serier, men den mest framstående hittills är tveklöst Dustin Hoffman. I HBO:s hästkapplöpningsdrama Luck spelar han en gangster med nyanser. Efter mer än 50 år i branschen konstaterar Hoffman att tv är mediet där skådespelare bäst kommer till sin rätt.
Film är en falsk konstform, okej? Punkt slut”. Kanalen HBO:s del av den stora tv-konferensen i Pasadena utanför Los Angeles ska snart avrundas. Det är en märklig tillställning, där runt 200 journalister sitter knäpptyst bänkade framför sina datorer i lyx-hotellet Langham Huntingtons största mötessal, medan fin-tv-världens giganter byter av varandra på scenen framför dem.
Det hårda omdömet om film – som några sekunder senare förs vidare på Twitter av merparten av deltagarna – yttras med bestämd stämma av Dustin Hoffman, huvudrollsinnehavaren i HBO:s nya storsatsning, hästkapplöpningsdramat Luck.
Han sitter på scenen intill tv-seriens skapare David Milch, som också har gjort westerndramat Deadwood. Även producenten Michael Mann, med Miami Vice och Heat på meritförteckningen, och medskådespelaren Nick Nolte är på plats. Fyra ikoner inom sina respektive områden. Podiet mitt på scenen pryds av HBO-logotypen och i kombination med Hoffmans uttalande blir det hela så nära man kommer en kyrka för den moderna televisionens föregångsmän. Och Hoffman vet att han predikar för redan invigda.
Några dagar senare sitter Dustin Hoffman framför mig i ett rum på The Four Seasons i Beverly Hills. I handen har han en halvt urdrucken Virgin Mary. Det här är den sista intervjun han ger efter flera dagars hyperintensiv marknadsföring av Luck. Åsynen gör mig nästan gråtmild. Den spjuveraktige ynglingen från hans tidiga filmer kontrasterar mot den gamla, om än energiska mannen som sitter bakåtlutad på stolen. Håret är grått, huden är rödlätt, men leendet är detsamma. Det förhindrar inte att hans kommentar från Pasadena gnager i mig. Hur kan han, som har filmkonsten att tacka för sin karriär, slänga ur sig en sådan sågning? Varför klankar han ner så obarmhärtigt på det medium där han har berört så många i mästerverk som Mandomsprovet, Midnight cowboy, Kramer mot Kramer och Rain man?
Han svarar på det:
–Film är en falsk konstform eftersom den inte tillåter en att fortsätta tills man är nöjd. Jag är säker på att det även gäller journalistik. Om man inte får möjligheten till excess, som i det här fallet innebär att du kan ställa mig väldigt många frågor, eller möjligheten att misslyckas, så är det en falsk konstform.
Dustin Hoffman i sin kritikerrosade roll i tv-serien Luck; den kyligt pompöse gangsterfiguren Chester "Ace" Bernstein, här med sin fixare och närmaste medhjälpare, Gus Demitriou - spelad av Dennis Farina. FOTO: HBO
Liknelsen har sina poänger, precis som kritiken av Hollywoods studiosystem. Samtidigt är det svårt att inte känna att Hoffman är drastisk i sin analys av filmbranschens begränsningar. Men det har han förstås rätt att vara. Han är 74 år, med över 60 långfilmer bakom sig. Tv har han visserligen jobbat med förr, men aldrig med ett så långvarigt projekt som Luck. Att de fria ramarna hos HBO hägrade efter decennier av strikt regelstyrda filmproduktioner är inte konstigt. Särskilt inte om man som Dustin Hoffman är känd för sitt konstanta ifrågasättande.
Han aktar sig dock för att bli ännu en av de många filmstjärnor som slentrianhyllar kanalen.
–Det finns ingen anledning för mig att smöra för HBO. Kontraktet är redan skrivet och det är för sent att avskeda mig. Men det är svårt att arbeta med sin fulla potential inom film. Ändå vill man få chansen till det och det går helt enkelt inte inom studiosystemet. Det är kommittéer, ständiga möten och de lägger sig i inspelningarna. Bolagen är inblandade på ett kvasikreativt sätt.
–Men när HBO har godkänt ett projekt, så finns det inga kommittéer eller möten. Vi får chansen att göra vårt bästa och det är jag tacksam för.
Leendet återkommer under samtalet. Det besitter värme och även en glimt av slug upproriskhet – en nyansrikedom som återfinns i Dustin Hoffmans ansiktsuttryck och hela kroppsspråk. När jag lite senare pratar med Lucks skapare David Milch, tar han upp just detta – hur Hoffman ”förmedlar så mycket parallellt med språket”.
Hans behärskade rollperson i Luck är full av nyanser. Hoffman spelar Chester ”Ace” Bernstein, en oldtimer inom organiserad brottslighet, som vid berättelsens start släpps fri efter tre år bakom galler. Han återvänder genast till sin position som mafioso-liknande skurk inom hästkapplöpning. Tv-seriens ton landar någonstans mellan The Wire och Solvalla, eller snarare Santa Anita utanför Los Angeles – där Luck till stora delar har spelats in.
Tillvaron på på kapplöpningsbanan Santa Anita utanför Los Angeles, genomsyrar tv-serien Luck. Bland annat skildras hästkapplöpningsvärldens mer osmickrande delar, som till exempel drogmissbruk och andra missförhållanden inom jockeyyrket. FOTO: HBO
Ridsport är onekligen en udda fond för en dramaserie, i synnerhet när det gäller sportens mer tvivelaktiga delar. Hoffman både fascineras och skräms av temat.
–Jag tycker att det är anmärkningsvärt hur lite som allmänheten får veta om den världen, och det försöker Michael Mann och David Milch ändra på genom Luck. Hur hästar exploateras och hur jockeys lever ett liv som vi inte kan föreställa oss. De är ofta bulimiker och anorektiker för att de måste hålla vikten i förhållande till sina hästar. Många tar amfetamin och lever inte särskilt länge. Och ägarna låter hästarna tävla mycket tidigare än vad de borde. Allt det här sker för att det inte finns någon riktig fackförening, som jag förstår det. Det är fruktansvärt.
Kanske är det åldern som gör att Hoffman förfasas med samma frekvens som han roas. Lika lätt som han plötsligt kan dra ett snuskigt skämt (”Vill du lukta på mina kulor?”, som en referens till doftarmbandet som han har på sig – en produkt som hans fru har skapat), svävar han ut i frågor om liv och död. Som när vi, inte så slumpmässigt, kommer in på vad begreppet ”lycka” innebär:
–Jag har fått höra att jag var nära att dö under mina tre första veckor i livet. Läkarna ville inte låta mig lämna sjukhuset, så jag antar att jag är en vinnare för att jag överlevde det. Lycka är att få vakna upp på morgonen och känna att ”jag klarade det igen”. Min fru säger för övrigt att hon vaknar upp varje morgon för att hon vill fortsätta att hjälpa mig. Hade jag inte gift mig med henne hade jag varit död, för innan dess befann jag mig på mitt livs botten. Hon räddade mig.
Hoffman talar om en kaotisk tid. 1980 var året då han skilde sig från sin första fru Anne Byrne och gifte om sig med sin nuvarande fru Lisa.
Ämnet relationer dyker upp flera gånger, bland annat när jag undrar vad som fortfarande gör honom begeistrad.
–Det enkla svaret är att jag känner glädje och entusiasm när jag gör det jag älskar. Det är precis samma sak som gör att ett långt förhållande fungerar. Man kan bli arg, man kan bli deprimerad och man kan bli förbannad, men man är aldrig någonsin uttråkad.
Dustin Hoffman i en av sina mest klassiska roller: Benjamin Braddock i Mandomsprovet, från 1967. FOTO: ROBERT SURTEES
Uttråkad skulle Hoffman däremot kunna bli av priser. Han har hittills tagit emot ett 50-tal, bland annat två Oscars och fem Golden Globes. Dessutom är det sannolikt att han kommer att ta emot en Emmy i september för sin roll som Ace. Är priser viktiga för honom? Bryr han sig om dem?
–Det är klart att jag gör. Men priser har skapats för att ta kål på oss. Jag brukar jämföra det med simning eller löpning inom de olympiska spelen. Den som vinner där slår vanligtvis den som kommer på andra plats med en hundradels sekund. Ändå känner sig den som inte vinner första pris som en förlorare, vilket är helt absurt. Den enda anledningen till att vi bryr oss om priser är för att man känner sig bortvald om man förlorar eller om man inte blir nominerad.
Den gnällighet, eller i vissa fall bitterhet, som Hoffman då och då släpper ur sig må låta dryg och självupptagen i text. Men han säger allt med en omedelbar närhet till en älskvärd galghumor. Hans reaktion på att David Milch har kallat Hoffman för den bästa skådespelare i sin generation, är till exempel ”för att alla andra är döda”.
Det har nog aldrig varit så gemytligt att höra någon gnälla, som att sitta dessa 45 minuter bredvid Dustin Hoffman i Beverly Hills. När min intervjutid är på väg att ta slut ringer hans Iphone. Han ställer sig upp och rör sig försiktigt men exalterat till 40-talsdansbandsringsignalen – och utbrister glatt:
–Jag regisserade precis en film! Det här är låten Are you having any fun med Flanagan and Allen, en musikalgrupp från London. De är döda nu, men låten är med på soundtracket.
Filmen i fråga – Hoffmans första egenregisserade – heter Quartet och är en dramakomedi om pensionerade operasångare, med premiär i höst.
Vi säjer hejdå och han svarar i telefonen. Jag lämnar mötet lättad. Dustin Hoffman har inte klippt bandet till filmkonsten.
FAKTA:
Namn: Dustin Lee Hoffman
Ålder: 74 år.
Född: Los Angeles.
Familj: Frun Lisa och sex vuxna barn.
Bakgrund: Fick först uppmärksamhet med off-Broadway-pjäsen Eh? från 1966. Därefter kom hans genombrottsroll som Benjamin Braddock i Mandomsprovet 1967.
Därefter följde två decennier med de filmer som kom att ge Dustin Hoffman hans ikoniska status: Midnight cowboy 1969, Little big man 1970, Papillon 1973, Lenny 1974, Alla presidentens män 1976, Kramer mot Kramer 1979, Tootsie 1982, och Rain man 1988.
Under åren har Hoffman sporadiskt återvänt till teater och tv, men fokuserat på film. Under 00- och 10-talet har han bland annat medverkat i I heart Huckabees, 2004, Familjen är värre, 2004, Stranger than fiction, 2006, och som röst i Kung Fu Panda-filmerna.
FLER SOM HAR VANDRAT FRÅN FILM TILL TV:
CHLOË SEVIGNY
Big Love
Föreställningen om att film är finare än tv-serier anses förlegad idag, men när Kiefer Sutherland 2001 dök upp som Jack Bauer i 24 höjde filmpuritaner på ögonbrynen. Märkligt nog låg den föreställningen om klivet från stor duk till liten skärm kvar långt in i tv-dramatikens nya guldålder. Men värdeskalan ändrades när ett av filmvärldens allra coolaste namn 2006 tog klivet över. Chloë Sevigny visade att tv var dit man skulle söka sig som skådespelare. Dessutom hade hon den bästa rollen i Big love, som den myglande och förföriska polygamistmormonen Nicki Grant.
TONI COLLETTE
United States of Tara
Australiensiska Toni Colette har tillhört gräddan av internationella filmskådespelare ända sedan hennes Golden Globe-nominerade roll i Muriels bröllop 1994 – även om det riktiga genombrottet kom 2000 då hon Oscarsnominerades för Det sjätte sinnet. Ändå är det först genom hennes strålande insats som hemmafru med identitetsstörning i den Steven Spielberg och Diablo Cody-skapade tv-serien United States of Tara, som hon har gått hela vägen och kammat hem en Golden Globe, samt tv-världens Oscar: en Emmy.
STEVE BUSCEMI
Sopranos & Boardwalk empire
Som något av den amerikanska independentfilmens ansikte har Steve Buscemi alltid haft ett öga för nyskapande eskapader i rörliga bilder, vare sig det har gällt De hänsynslösa, Ghost world eller filmer han själv har regisserat, som Trees lounge och Animal factory. Därför var det kanske inte så konstigt att han fick en biroll i Sopranos, den tv-serie som revolutionerade mediets förhållningssätt till dramatik. Han gillade tv-formatet så mycket att han nu kan ses i en annan stor HBO-produktion: som gangstern Nucky Thompson i Boardwalk empire – där pilotavsnittet är regisserat av självaste Martin Scorsese, som även är en av tv-seriens producenter.
WILLIAM H. MACY
Shameless
Liksom Buscemi är William H Macy synonym med innovativ amerikansk film. Genombrottet kom tack vare hans Oscarsnominerade roll som djupt otursdrabbad bilförsäljare i bröderna Coens humoristiska mästerverk Fargo. Som bundsförvant till filmskapare som David Mamet och Paul Thomas Anderson har vi även sett honom briljera i bland annat State and Main och Magnolia. Sedan 2011 är det främst tv-rutan som gäller där han härjar runt som alkoholiserad sexbarnspappa i den hyllade tv-serien Shameless.
LAURA DERN
Enlightened
Hon är David Lynchs musa och expert på att gestalta kvinnor både på gränsen till och mitt i sammanbrott, exemplifierat i bland annat Wild at heart (1990) och Inland Empire (2006). Hennes porträtt av en livskrisande inköpschef som fastnar för new age och allsköns former av självförverkligande i tv-serien Enlightened är följaktligen kolossalt underhållande och rörande. Nyligen belönades Dern också med en Golden Globe för rollen, som hon har arbetat fram ihop med manusgeniet och tv-seriens huvudskapare Mike White.
GUS VAN SANT
Boss
HBO- och Showtime-konkurrenten Starz svar på Martin Scorsese och Boardwalk empire kom att bli Gus Van Sant och Boss, ett tungt tv-drama någonstans i gränslandet mellan The Wire och Vita huset. Van Sants regi av Kelsey Grammers korrupta Chicago-borgmästare i pilotavsnittet är bländande och ger svallvågor under resten av säsong ett. En andra säsong är redan beställd, med Van Sant som producent.
ERIK AUGUSTIN PALM
Mångkonstnären Miranda July. FOTO: RAMONA ROSALES
Miranda July personifierar den obeslutsamma konstnären. Med sina absurt melankoliska filmer, multimediaverk, noveller och performanceföreställningar har hon blivit en ikon för en generation kreativa sökare. SvD:s Erik Augustin Palm mötte July i hennes kvarter i Silver Lake, Los Angeles.
Det bitterljuva känns väldigt meningsfullt för mig. Det betyder att man har brytt sig mycket om något, men att detta något inte har fungerat idealiskt”. Miranda July sitter på kaféet Lamill Coffee i Los Angeles-stadsdelen Silver Lake – där hon bor med sin man, regissören Mike Mills – när hon framåtlutad över en kopp Stress away-lakritste försöker sätta fingret på den röda tråden i sina skapelser.
July hade varit en kreddig men relativt okänd författare, konstnär, musiker och kortfilmare i flera år när hon 2005 slog ned som en komet i filmfestivalvärlden. Hennes långfilmsdebut Me and you and everyone we know drog in en stor mängd priser, från Caméra d’Or vid Cannes till jurypriset vid Sundance och bästa regidebut på Stockholms filmfestival. 2007 tog hon sedan emot litteraturkritikernas hyllningar för sin betagande novellsamling No one belongs here more than you. I fjol köptes hennes webbaserade crowdsourcingprojekt Learning to love you more av Museum of modern art i San Francisco, efter att skulpturutställningen Eleven heavy things året innan beställts som del av Venedigs konstbiennal. Bevisen är många på Julys konstnärliga förmåga. Ändå bär hon på en ängslan inför sina prestationer. Självkritik präglar förstås även de mest omsvärmade av konstnärskap, men hos July liknar den mer oron hos en nybörjare – samtidigt som hon bär på integriteten hos den erfarne mentorn. När vi träffas är det några dagar kvar till den amerikanska premiären av hennes andra långfilm The future.
–Jag är nöjd med det mesta i den. Allt som jag gör har någon procents misslyckande i sig, vilket får mig att vilja gå vidare till nästa projekt. Det tar ett tag att lämna bakom sig vad som var svårt med att göra en viss film och de sakerna är inget som någon annan ser på bioduken. Men efter premiären så måste man släppa den. Då är det publikens film och deras problem.
Miranda July i performanceverket The Swan Tool, vid Portland Institute of Contemporary Art, 2001. FOTO: HARREL FLETCHER
Just den dualism som präglar Julys förhållningssätt till sitt eget skapande, är utmärkande även för själva verken. Vardagens ofrånkomliga absurditet skildras genom ett filter av dämpad melankoli och ljuv livsbejakelse, ofta i form av sammanvävda fragment från människors tillvaro – som i långfilmsdebuten och novellerna.
The future är en mer fullskalig berättelse med fördjupade personporträtt, baserad på ett interaktivt performancekonstverk av July som handlar om relationskriser. Huvudrollerna är ett bohemiskt par (med July som flickvännen Sophie), som står inför inre och yttre vägskäl där en utdragen ungdomstid möter rädslan för att vara på ”fel” sida av 35-årssträcket. Med finns förstås även det ständiga analyserandet av människors sökande efter mening och fumliga trånande efter bekräftelse. July, som idag är 37 år gammal, beskriver själv sin nya film som ett utforskande av tid och rum. Varför blev det så?
–Jag gifte mig när jag arbetade med den här filmen och när man binder sig på det sättet tror jag att man vid något tillfälle får en väldigt definitiv syn på det som finns kvar av ens liv. Det blir så tydligt att den man lever med kommer att färga ens huvudsakliga upplevelse av det här enda livet. Det är inte en negativ känsla, även om den insikten kan skapa en viss panik, utan mer en känsla av att ha nått någon sorts sanning. Kanske kan den känslan bidra lite till att ge medvetenhet om vad man vill hinna uträtta här i livet.
Du skriver dina manus själv. Hur bestämmer du vilka roller du ska spela?
–Hittills har alla mina roller varit lika fiktiva. När det gäller The future fungerade jag som en slags startpunkt. Jag vet att Sophie inte är jag, men att hon är tillräckligt lik mig för att jag ska veta vilken sorts person hon är. Och det skulle kännas konstigt för mig att bara spela en liten statistroll i min egen film.
Miranda Julys skulpturutställning Eleven heavy things har varit med som del av Venedigs konstbiennal. Konstverken Three Hole Tablet och Finger Tablet (i förgrunden). FOTO: RON MCPHERSON
Vi sitter längst in mot väggen i det murrigt minimalistiska kaféet. July talar makligt och självmedvetet, med meningarna pyntade med überkaliforniska utfyllnadsord som ”like” och ”you know”. Hennes ansiktsuttryck är förtroligt, nästan privat och hon bär en vintageklänning i dova färger. En tedrickande Miranda July bland dyra designmöbler är en perfekt representation av denna Los Angeles mest hipstertäta stadsdel. Hon rycker på axlarna åt min observation.
–Om man gillar att äta hälsokost och gå till andrahandsbokhandlar är det nog hit man söker sig. Som konstnär letar man naturligtvis efter en gemenskap med andra konstnärer och ett sammanhang som man kan identifiera sig med. Tidigare bodde jag i Portland, Oregon, men det blev för mycket för mig eftersom det liknar en hel stad som är som Silver Lake. Jag gillar Los Angeles. Filmbranschen är bara en sida av staden. Det finns så många olika världar här.
Vad tycker du om att beskrivas som en hipsterdrottning?
–Hipster är ett begrepp som jag använder och jag antar att jag i dess mest generella mening är en sådan. Jag lägger inte in något dåligt eller bra i ordet, utan ser det som en neutral beskrivning av människor som lyssnar på en viss sorts musik och så vidare. Idag har det en negativ laddning, men på samma sätt som vi fascineras av beatniks kommer coola människor om 30 år att intressera sig för hipsters. Varför skämmas för det man är, oavsett vad det är?
Det är Julys opretentiösa inställning till att paradoxalt nog vara precis hur pretentiös hon än önskar, som retar gallfeber på många. Webben svämmar över av July-hyllningar, men en snabb Google-sökning visar också en ocean av blogginlägg som talar om hur irriterande hon är som skådespelerska och människa. Hårdast av dem alla är bloggen I hate Miranda July, men såklart finns också motsatsen i form av bloggen Fuck Yeah Miranda July (och naturligtvis dissar bloggarna varandra). Visste man inte bättre skulle man kunna tro att de båda var del av ett projekt av July själv. Internet och sociala medier är nämligen något som hon undersöker i flera av sina verk, bland annat i långfilmsdebuten och nu i The Future.
–För konstnärer är tomrum och förlorade ögonblick viktiga. Med hjälp av internet låter vi dessa ögonblick försvinna eftersom de är obekväma. Människan har förvisso alltid sökt distraktioner, men här har vi skapat en som är så beroendeframkallande att jag inte tror att unga människor ens funderar på att försöka möta tillvarons tomhet. Därför är jag osäker på var radikalt nya idéer inom konstvärlden ska komma ifrån i framtiden.
Miranda July och Hamish Linklater som Sophie och Jason i filmen The Future. FOTO: TODD COLE
Filmen The future granskar bland annat Youtube. Varför?
–Det är väldigt bra att vilken vanlig person som helst inte behöver någons tillstånd eller en institution bakom sig för att publicera filmklipp. Men samtidigt är det upp till var och en att bedöma när det man håller på med är färdigt, om det är bra eller inte och vilket syfte man har. Sådana frågor besvaras inte av internet. Det är frågor som man enbart kan ställa till sig själv.
July har dock turen att få synpunkter om kvaliteten på sina idéer av sin man Mike Mills, vars andra långfilm Beginners fick lysande kritik när den hade premiär i somras:
–Jag tror att han gör mig ännu mer disciplinerad, eftersom han är helt obeveklig när han arbetar. När det inte driver mig till vansinne är det inspirerande på ett sätt. Det påminner mig om att den möjligheten finns. Att det bara är att göra det, liksom.
Att July under uppväxten i det progressiva hippie- och akademikernästet Berkeley utanför San Francisco omgavs av intellektuella föräldrar med vänner som var ”passionerade eller närmast fanatiska” kring sina kreativa yrken, har också satt sina spår i sättet hon arbetar på.
–Det är nog viktigt för barn att se att ett jobb inte måste vara en börda. Jag antar att jag inte blev lika bekant med amerikansk mainstreamkultur i The Bay Area som jag skulle ha blivit på de flesta andra ställen i USA, men som barn vill man gärna att saker ska vara konventionella och jag tror att det finns en dos av det i mina verk. Jag skapar impulsivt och fritt, men har ändå en kontroll och ett motstånd mot de mest udda beståndsdelarna.
Du har så många uttryckssätt. Varför inte välja ett av dem?
–Jag skulle säkert bli skickligare om jag fokuserade på ett medium och jag skulle nog definitivt vara mer framgångsrik. Det är förvirrande för människor och inte en bra karriärsmodell. Men jag har inget emot lite mindre framgång för det här gör mig lycklig.
Till sin hjälp tar July ofta publiken, som i webbprojektet Learning to love you more (där omkring 10000 personer deltog med egna konstbidrag) och skulpturutställningen Eleven heavy things (där verken är gjorda för att människor ska kunna stå på eller i dem). Hur har det blivit så?
–Även om jag gillar påhittade berättelser, är det svårt att komma på saker som är lika intressanta som det verkliga livet. Man misslyckas alltid med det på något sätt. Så ibland försöker jag bara göra verk som fungerar som hållare för verkligheten och andra människor.
July tittar ner i sin tekopp, börjar fippla med telefonen och upptäcker ett SMS från sin man, och utbrister ”Åh nej, jag trodde att han skulle åka till Australien på torsdag, men han åker redan nu”. Lätt förvirrat säger hon hejdå och springer hem till Mills, ett par kvarter bort.
Senare samma dag håller July i en berättarafton hos filmsällskapet Cinefamily i stadsdelen Fairfax, där hon visar klipp, bilder och föremål från sitt liv. Hon är den första profilen i en serie liknande kvällar. Innan föreställningen ringlar sig en kö nedför gatan utanför The Silent Movie Theatre. Mest är det unga människor i second hand-kläder. Kanske kan de kallas för hipsters. Säkert är att de flesta av dem kan identifiera sig med Miranda July.
FEM VERK AV MIRANDA JULY
FOTO: PHOEBE SUDROW
Långfilm, 2005
Me and you and everyone we know
Miranda Julys första och flerfaldigt prisbelönta långfilm har ett berättartekniskt upplägg som påminner om Robert Altmans moderna klassiker Short cuts. Annars är det en unik film. Genom poetiska men samtidigt nästintill dokumentära blickar på ett antal ensamma och sökande människors tillvaro, sammanflätas sanningar om universell längtan efter bekräftelse och närhet. Rörande, absurt komiskt och vackert.
Learning To Love You More, Assignment 33 / Braid someone's hair. FOTO: EUGENIE MCLACHLAN
Webbkonstprojekt och bok, 2002–2010
Learning to love you more
Learning to love you more startades 2002 som en crowdsourcingkonstsajt av July i samarbete med konstnärerna Harrell Fletcher och Yuri Ono. Grundprincipen var att vem som helst fick ladda upp sin egen konst – inom skrivande, fotografering, video mm – utifrån olika uppgifter som de tilldelats på sajten. Projektet höll totalt på i åtta år och runt 10000 personer deltog. Ett urval av bidragen till sajten gavs ut i bokform 2007.
Multimedia- och performanceverk, 2006
Things we don´t understand and definitely are not going to talk about
Omtalad föreställning som Miranda July gav i San Francisco, Los Angeles och New York (delar av den kan ses på Youtube), som kom att bli grunden för manuset till The future. July återvänder till sina tidiga dagar som punkinspirerat konfrontativ spoken word-artist och kombinerar publikdeltagande och livefilmprojicering i skapandet av ett interaktivt verk om relationer och existentialism.
Novellsamling, 2007
No one belongs here more than you
Prisbelönad novellsamling med texter av July som tidigare har publicerats i bland annat The New Yorker, The Paris Review och Harpers. Liksom Me and you and everyone we know behandlar dessa små historier för det mesta ensamhet och strävan bort från denna. Ett återkommande tema är människors frustration över att inte kunna leva det liv som de drömmer om. Julys karaktäristiskt dova galghumor och värme är ständigt närvarande.
FOTO: NIKOLAI VON GRAEVENITZ
Långfilm, 2011
The Future (svensk premiär 25 november)
The future är Miranda Julys andra långfilm och precis som Me and you… står hon både för regi och spelar en av rollerna. Filmen handlar om ett par i 30-årsåldern och delvis om deras planer på att adoptera en skadad katt. När de beslutar sig för att ta hand om katten förändrar det deras syn på livet och på deras relation. Filmen premiärvisades på Sundancefestivalen och nominerades till en guldbjörn på Berlins filmfestival tidigare i år.
AKTUELL MED FILM OCH BOK
Namn: Miranda July (födelsenamn Miranda Jennifer Grossinger).
Ålder: 37 år.
Född: Barre, Vermont.
Bor: Silver Lake, Los Angeles.
Familj: Gift med filmskaparen Mike Mills.
Aktuell: Med sin andra långfilm The future, som har svensk biopremiär den 25 november, samt boken It chooses you – en samling berättelser och fotografier från möten med människor i Los Angeles som säljer saker genom andrahandsannonser.
ERIK AUGUSTIN PALM
